Kära läsare juli 2012

Då jag en gång i tiden trädde in på arbetsmarknaden tvivlade jag inte en sekund på att jag skulle få samma lön som en manlig kollega, med samma kvalifikationer och en tillsvidare tjänst. Det var det ingen fråga om. Och nej, jag är inte uppvuxen i ett hem med lila sjalar och brända bh:ar, utan i en familj vari kvinnors och mäns insatser värderades utifrån samma parametrar. Om jag trots allt har blivit särbehandlad i jobbsammanhang pga. mitt kön, så har jag i vart fall inte märkt av det. Det kan gott och väl vara att jag är mega-naiv, men jag tror att jag alltid har värderats utifrån mina prestationer, egenskaper, talanger, sociala kompetenser och brister på det samma. Precis som männen. Därför blev jag väldigt överraskad när jag upptäckte att man fortfarande inte har lika lön här i Europa. Män tjänar fortfarande mer. Vad jag helt enkelt inte kan förstå är att kvinnor fortfarande finner sig i det. Om det handlar om samma kvalifikationer, samma jobb och samma insats, så låt bli att acceptera en lägre lön! Omvänt tvivlar jag inte på att det finns fler män än kvinnor som drömmer om en toppost inom näringslivet eller på den politiska scenen. Det ligger skillnaden, den som finns mellan kvinnor och män. En naturlig skillnad, som gärna får finnas. Därför blir jag alldeles galen när politikerna lägger fram krav om könskvotering till bl.a. styrelseposter och professurer. Argumenten lyder att män – mer eller mindre bevisligen – håller kvinnor utanför, varför staten med hjälp av kvotering ska säkra kvinnor deras rättmätiga andel av de prestigefyllda posterna och högavlönade jobben. Och här använder man Spanien som det bra exemplet (då könskvoteringen i de norska styrelserna visade sig vara ett fiasko), i spanska verksamheter med kvinnor i toppen har större benägenhet att handla med den offentliga sektorn… Hallå, vem vill göra affärer med den offentliga sektorn i det här landet? De betalar ju aldrig! Nej, kvinnor ska varken särbehandlas på arbetsmarknaden eller ha miss-oarer, så att vi kan kissa i kapp med männen. Istället tror jag på att både kvinnor och män ska ta en titt på deras erotiska kapital. Det var visst så att den brittiske sociologen Cathrine Hakim egentligen tänkte på kvinnor, när hon för ett par år sedan myntade begreppet, men jag vill slå ett slag för det, att vi allihop bör använda det – vårt erotiska kapital. Kortfattat går det ut på att medan männen springer runt och spänner sina muskler (vilket de gör bättre än kvinnor), så är kvinnorna genetisk programmerade för att göra sig attraktiva. Men, och här kommer det, att göra sig attraktiv handlar om mycket mer än att bara se bra ut. Det handlar nämligen också om att behärska en levande och charmerande personlighet, en god social förmåga och om att kunna dra nytta av sin sexappeal. Och det ligger ingenting ovärdigt i det. Tvärtom ger det en mängd extra delar att spela med utöver skönhet och professionalism. Det är denna oerhört viktiga kombination av fysisk och social dragningskraft som gör oss eftertraktade i umgängeskretsen, på arbetsmarknaden – och köttmarknaden, som heller inte ska undervärd-eras. En estetisk och snygg framtoning handlar om att göra det bästa av sitt naturliga utseende, att låta ”myskläderna” ligga kvar hemma och göra en ansträngning med sig själv, när man ska till jobbet, ut på en middag eller bara till Mercadona. Jag gillar när mina kollegor har spenderat lite extra tid framför spegeln, innan de kommer till jobbet. Och ja, visst har det betydelse för företagets image, men allra mest för dem själva. Det gör nämligen någonting med deras personlighet. Att man ger en komplimang till en kollega för dennes utseende är ingenting sexistiskt. Det är ett uttryck för respekt. Respekt för att han eller hon bryr sig, att han eller hon törs, att han eller hon gör sig besväret. Att kläder skapar människor är inte bara en klyscha, men det är inte nog med det, för erotiskt kapital handlar inte om att ha råd med eller kunskap om hur man ska följa modet.

Erotiskt kapital – det är en bra investering!

Helle Espensen