Öst väst Berlin

Berlin har förklarats som världens kulturhuvudstad framför både London och New York, som tidigare tävlat om rätten till denna kliché. Staden har nu fler svenska besökare än London och 2012 gjordes sammanlagt 600 000 övernattningar i staden av våra landsmän. Men ligger verkligen den tyska huvudstaden så långt i framkant?
Nu är vi i öst, nu är vi i väst. Vi pendlar mellan det som en gång var Östberlin respektive Västberlin. På de flesta platser handlar det naturligtvist bara om ta ett enkelt kliv över den gräns där muren en gång i tiden delade denna stad i två.
Förr kunde man se skillnad på de två stadsdelarna med hjälp av övergångsställenas herr gårman. Västberlin hade den internationella varianten medan Östberlin hade en annan variant, känd som Der Ampelmann. Efter återföreningen 1990 ville de i Östberlin ganska snart internationalisera allting på sin sida, medan de i Västberlin tyckte om de östtyska gröna och röda gubbarna varför skiftet tog lite tid. Därför var det då lättare att se precis var gränsen jämfört med idag.
Idag är ampelmannen en kuriositet som ofta ses tryckt på t-shirts, men ampelmannen symboliserar den ofta omvända världen i dagens samlade Berlin, där de nyaste byggnaderna hittas i öst.
Nu för tiden kan man få hjälp att se skillnaden mellan de två delarna med hjälp av spårvagnen som bara körs i det som tidigare var Östberlin och alltså inte i väst.

En mur och Checkpoint Charlie
I Berlin finns verkligen historia överallt. Och det finns en del som är speciellt relevant för alla de som fortfarande minns andra världskriget och det kalla kriget. Som alla vet delades ju Tyskland upp i två efter 1945, men den 155 kilometer långa muren uppfördes först 1961 när de östtyska myndigheterna förklarade att de ville förhindra massinvandring av fascistiska västtyskar. Muren stod ända fram till 1989 och under de åren dog 192 östtyskar i sina försök att ta sig över till Västberlin. Det är den officiella siffran, men naturligtvis kan det vara att många fler miste livet, liksom att man inte vet hur många som lyckades ta sig över, eller under, muren.
Muren omringade hela Västberlin. Nu har liten del av den återuppbyggts, men vill man följa hela gränsen ska man inte titta upp utan istället ned, för gränsen har markerats med dubbla kullerstenar.
En av passagerna där invånare med speciella visum, diplomater och utlänningar kunde korsa gränsen var Checkpoint Charlie, som fortfarande står kvar.

Konstig currykorv och feinschmeckeri
Jag stannar till framför en lokal kulinarisk specialitet, nämligen Currywurst, ja, currykorv. Det är också någonting som alla som någonsin satt sin fot i staden känner till. Jag på jakt efter Berlins kulturella utbud så jag testar en på Currywurstmuseet i öst, precis bakom Charlie. Och visst är det lite konstigt – naturligtvist inte att en korv är en tysk specialitet, men att de har valt att dränka en korv snittad i munsstora bitar med en chiliaktig sås pudrad med massa curry. Den lär ha kommit till en dag 1949 då en Hertha Heuwer stod uttråkad i sin korvvagn och slängde ihop denna tyska delikatess. I närheten av Andenauer Platz har det satts upp en minnesskylt för henne. Och helt ärligt, Currywurst smakar som det låter, som korv med curry.
Sen är det dags för lite annat och nästa mål är det stora varuhuset Kaufhaus des Westens, eller bara KaDeWe, som är både större och finare än Harrods i London. Viel besser på alla sätt och vis och vi serveras ostron från Östersjön och lite kallt Riesling. KaDeWe:s matavdelning, som storleksmässigt går att jämföra med flera fotbollsplaner, är verkligen någonting att uppleva.

Östtyskt tv-torn och Merkel by Night
För att få den rätta Berlinkänslan bör staden ses från ovan, från tv-tornet på Alexanderplatz. Detta torn byggdes mellan 1965-1969 i det gamla DDR som en symbol för östtyskarnas överlägsenhet och som ett nålstick i ögat på västtyskarna. Tornet sträcker sig 368 meter upp i skyn och från toppen kan man en klar dag se hela 42 kilometer bort. Man kan komma hela 202 meter upp, hissen tar bara en minut och utsikten sträcker sig både mot öst och väst, och man kan se Brandenburger Tor, Tigersgarten, floderna och andra landmärken.
Även riksdagshuset kan ses och hit bör man annars ta sig för att se denna historiska och alltid så aktuella byggnad, som ligger granne med Brandenburger Tur, i slutet av Unter den Linden.
Stadsporten stod på gränsen mellan Öst och Väst, och östtyskarna fick inte ens komma nära medan västtyskarna kunde kika över till deras före detta grannar.
Här i hjärtat av den tyska huvudstaden ligger även ett minnesmärke över förintelsen. Detta uppfördes 2005 och består av 2 751 betongblock utspridda på 19 000 m2 och ska påminna om nazisternas mord på sex miljoner judar. Stenskogen heter passande nog Das Denkmal och det är fritt att vandra omkring mellan dessa block och det inte går att undgå att tänka: tänk om.
Tillbaka till nutid, här ligger även den tyska kanslern Angela Merkels kontor samt Riksdagen. Riksdagshuset kan besökas kvällstid och under ett besök kan man gå upp i den stora kupolen och se ned i själva riksdagssalen, där stolarna är lila.

Tempelhof och Olympiastadion
I utkanten av Berlin, men fortfarande i staden, ses Tempelhof, den stora flygplatsen som är stängd. Denna byggdes på 1920-talet och som en del av planerna kring Berlin under det nazistiska styret sattes professorn Ernst Sagebiel i arbete med att ersätta den gamla terminalen med en ny terminal 1934. Arkitekten Norman Foster har kallat flygplatsen Alla Flygplatsers Moder. Denna flygplats användes till luftbron under blockaden av Berlin, då Öst försökte få Väst att kapitulera genom att svälta ut dem, vilket innebar att alla land- och vattentransporter till Västberlin var blockerade. Idag är den alltså stängd, men det för tillfället funderas det över om den imponerande byggnaden går att använda till något annat föremål.
Förövrigt var det i denna stadsdel, Tempelhof-Schöneberg, som John F. Kennedy, under ett besök i staden 1963, uttalade de berömda orden: ”Ich bin ein Berliner”. Stor applåd. Det han egentligen sa var att han var en syltmunk, som i en Berliner Pfannkuchen, och det skrattas det fortfarande åt här i Berlin.
Ett annat historiskt monument i staden är Olympiastadion, som fortfarande används. Här kan man, utanför själva stadion, se podiet som idrottsmännen passerade hälsandes på Hitler 1936. Stadion byggdes 1936 och används alltså fortfarande, av bland annat Berlins fotbollslag, och inrymmer 74 000 åskådare.

Och så var det kulturen
I Berlin finns det kultur överallt. Graffiti på väggarna i Kreuzberg, som främst är ett invandrarkvarter, gallerier i det fortfarande så hippa Prenzlauer Berg, skulpturer i Mitte, gatuartister och historiska samt futuristiska byggnader överallt.
Kanske kan de bli lite för mycket kultur. Men då kan man ju alltid besöka… tja… några museer.
Jag väljer museumsön som ligger mitt i floden Spree. Här finns fem museer i världsklass. Min favorit är museet Pergamon som har den stora rekonstruktionen av Pergamonaltaret, som innehåller originaldelar som har transporterats hit hela vägen från det som idag är Turkiet, samt andra föremål från antikens Grekland. Och det är här på Neues Museum, som trots namnet byggdes på 1800-talet, som man kan se den berömda bysten av den egyptiska drottningen Nefertiti, som fortfarande, om jag själv får säga, är parametern för skönhet.
Under kriget bombades de flesta byggnader men idag är allt restaurerat på ett fint sätt – kanske bortsett från skotthål i ytterväggar, men de hör till historien och bör få vara kvar, som en evig påminnelse om en svunnen tid och ett delat Berlin, om ett Öst och ett Väst.