Acebuchal – den övergivna byn vid Frigiliana

Acebuchal är en pytteliten by som ligger lite nordväst om Frigiliana, vid Nerja, öster om Málaga. Byn ligger halvvägs ned en sluttning, väl skyddad av de omkringliggande bergen, som i dag är en del av naturparken Sierras de Tejeda, Amijara y Alhama. Acebuchal övergavs på 1940-talet trots att byns ca 150 invånare gott och väl kunde får deras nödvändigheter av de omkringliggande markerna samt bränna kalk i ravinen. Det var alltså inte ekonomiska skäl så låg bakom att byn övergavs. Men vad var det som hände? Detta ska vi titta närmare på i denna artikel samt ge inspiration till två alldeles fantastiska vandringar i den vackra naturen som omger byn. Och så ska vi komma ihåg att rekommendera restaurangen som i dag ligger i Acebuchal, den är mycket bra.
Nuförtiden är byn lyckligtvis inte övergiven längre och lockar varje dag ett ansenligt antal besökare.

 

Acebuchal grundades på 1700-talet och på den tiden var byn ett ”stopp på vägen” mellan Granada och Nerja. I dag kan det vara svårt att föreställa sig hur komplicerat det var att transportera människor och varor i de mäktiga bergsområden som ligger norr om Nerja. Bergskedjan Sierra de Almijara går parallellt med kusten och är med sina upp till 1 800 meter en väldig barriär för kommunikationen mellan kustområdet och Granada, med de frodiga slätterna. Då var det en åsnestig som ringlade sig fram härs och tvärs över bergskedjan. Den hette El Camino Real – den kungliga vägen, och gick igenom Acebuchal, som alltså njöt gott av besök av de åsneförare som transporterade varor från kusten till Granada, och åt andra hållet. Denna Camino Real gick upp genom flodbädden Arroyo de Acebuchal, förbi Venta de Cebolleros, upp till Collado Blanquillo, upp längs Vuesta de la Angústias, förbi Venta de Panaderos och upp till Puerto de Frigiliana. Härifrån gick den ned mot Jayena för att sedan slingra sig vidare mot Granada. Så det var lite av en resa.

 

Orsaken till att Acebuchal övergavs sägs ligga i det spanska inbördeskriget. Frigiliana var ”rött”, alltså republikanskt, i början av inbördeskriget. Men när Francos trupper lyckades inta byn år 1937 gick de hårt fram mot alla som misstänktes stå på republikanernas sida. Huvudena rullade och en sann terroristregim infördes. Det är alltså orsaken till att så många tvingades fly upp i de svårtillgängliga bergen, där de mer eller mindre kunde leva i säkerhet. Men de behövde ju mat för att inte dö av svält, och den närmaste byn, där de kunde proviantera, var Acebuchal. De flesta som flydde höll till i en grotta uppe på berget El Cisne, ca 8 km från Acebuchal, dit de kom längs en mycket brant och svår stig. Byborna i Acebuchal ”besöktes” därför med jämna mellanrum dessa ”Maquis” eller ”gente de la sierra” (folk från berget) som de kallades. Eftersom de inte hade pengar att betala varandra blev det med tiden för mycket för byborna i Acebuchal, som dessutom titt som tätt utsattes för ”kontrollbesök” från Guardia Civil, som misstänkte dem för att hjälpa ”de röda”. Acebuchal satt alltså fast mitt i det gerillakrig som utspelade sig. Inom loppet av 40-talet övergav byborna platsen och bosatte sig i stället i antingen Frigiliana eller Cómpeta och 1948 fick de sista invånarna order om att lämna byn, som därefter har stått helt tom. Acebuchal blev en spökby och under tre årtionden förföll den allt mer, men 1998 hände det någonting. Många av de barn som hade vuxit upp i Acebuchal bar nämligen fortfarande med sig byn i sina hjärtan och gemensamt för dem var drömmen om att återuppbygga platsen. En av dessa personer var kvinnan Virtudes, som hade besökt Acebuchal tillsammans med sin far när hon var liten, och drömmen om att återuppbygga byn föddes. När hon så blev äldre lyckades hon övertala sin man Antonio om att projektet var en bra idé. Och sedan började de köpa upp och renovera de övergivna husen.
Resultatet är fantastiskt, speciellt då byn i dag framstår i sin ursprungliga stil, men ordentligt upprustad och mycket attraktiv. Det har vurmats för detaljer i varje byggnad och staden har nu även en fin gräsomgärdad liten sjö. Husen kan hyras från byns hemsida: www.elacebuchal.es och man kan även få helpension på köpet, då Antonio och hans söner driver en restaurang i byn. Denna restaurang har blivit lite av en hit och människor vallfärdar dit varje dag, dels för att beskåda denna vackra, restaurerade by, men även för att avnjuta den fantastiska maten som serveras. Allting på tallriken är nämligen hemlagat, allt från brödet till alla maträtter, till kakorna och glassen. Smaskigt, rustikt och äkta. Det kan vara en bra idé att boka bord inför sitt besök på: 650 956 033. Restaurangen tar inte emot kreditkort, det finns helt enkelt inte kontakt med telefonnätet, så kom ihåg kontanter.

 

Eftersom Acebuchal är omgivet av fantastisk, orörd natur, är det inte svårt att rekommendera vandringsturer i omgivningarna, och här följer två:

 

För att komma till Acebuchal ska man köra runt Frigiliana på vägen som går nedanför staden. Därefter fortsätter man uppåt tills man på höger sida ser en skylt varpå det står El Acebuchal. Där svänger man av. Där finns även en markering för Gran Senda de Málaga, för den stigen (GR 249) går ned igenom Acebuchal, på väg mot Cómpeta. Sedan fortsätter man upp längs en cementerad väg tills den planar ut och går rakt fram en bit. Vid några stora elmaster går det en väg till höger, och här svänger man in. På en skylt står det Acebuchal 1,7 km och nu fortsätter man bara längs grusvägen tills man ser en annan skylt som visar till vänster, där kör man ned, och så är man framme i byn.

 

Tur 1: Vår första vandringstur ca 9 km lång och har ”bara 220 höjdmeter, så det är en superfin vandring. Vi parkerar precis efter att vi svängt av mot höger vid masterna, precis mitt emot ”1,7 km till Acebuchal”-skylten. Här finns det en liten inkörsel där man gott och väl kan parkera. Vanringen är en rundtur och vi kommer till Acebuchal mot slutet. Vi går ned längs grusvägen ”inåt” mot de vackra bergen. Där, var en väg till vänster leder nedåt mot Acebuchal, fortsätter vi bara rakt fram och stannar kvar på denna fina väg, som slingrar sig längs med kanten av berget och det är näst intill inga höjdmeter alls. När vi har gått drygt 5,2 km på denna väg kommer vi fram till en plats där vi möter en GR 249 (Gran Senda de Málaga) skylt. Här svänger vi av till vänster och nu går det nedåt. Stigen är fint markerad och ganska snart står vi nere i botten av den bädd som Arroyo (bäck) de Acebuchal löper i, när det regnar vill säga. Nu går vi på sand och grus, på en riktig ”rambla” (som betyder sand på arabiska), ända tills vi når fram till byn. Stigen omges av oleander och det är verkligen en fröjd att vandra den. Vid en tidspunkt passerar vi en kalkbränningsugn till vänster, men strax har vi Acebuchal mitt framför näsan. Om man inte har matsäck med sig kan man passa på att äta i restaurangen, och har man matsäck med sig bör man i alla fall äta restaurangens goda, hemlagade glass till efterrätt. Därefter vandrar man bara längs bilvägen ut och upp från Acebuchal, tills man kommer tillbaka till sin bil. En skön, lätt och vacker vandring.

 

Tur 2: Den andra vandringen är lite kortare och mer naturmässigt varierande. Ja, faktiskt upptäckte vi den av en ren tillfällighet. Den är på mycket vackra 7 km och ca 340 höjdmeter. Vandringen börjar nere i Acebuchal och det passar att parkera precis där var flodbädden kommer ut på höger sida. Man vandrar nu upp längs flodbädden, som är härligt skuggad och full med blommor. Här följer vi Gran Senda de Málaga (Gr 249) och vi ser några av dess markeringar. Efter ca 1 km börjar stigen leda uppför då den klättrar upp för att mötas med grusvägen som vår första vandring gick på. Så snart vi kommer upp på grusvägen svänger vi till vänster och nu går det lätt nedför under ett par 100 m. Snart passerar vi en liten stuga där vägen är helt bortspolad. Förr kunde man köra förbi här med en 4×4 men nu är det omöjligt, det går bara att gå här nu. Precis här, där vägen är borta, ligger ruinen av Venta Cebolleros, som förut var en krog/övernattningsplats för åsneförare.
Vid ventan väljer vi vägen som går uppför på vänster sida och denna väg leder upp till passet Puerto Paez Blanca, som ligger på 750 m ö.h. När vi har kämpat oss upp till passet stannar vi och beundrar det enastående landskapet. I öster kan vi se berget El Cisne (svanen – bergets form kan med lite god fantasi gott och väl likna en krökt svanhals), på vars topp och sidor ”de röda” gömde sig under och efter inbördeskriget. Det går att vandra där uppe, längs en svår stig, men det får lov att bli en annan gång.
I dag svänger vi av till vänster längs en fin stig och det ska snabbt nämnas att om man fortsätter rakt fram på grusvägen efter Puerto Paez Blanca kommer man snart fram till en märkespelare med ett vitt och rött kryss som visar att GR 249 (Gran Senda de Málaga) inte går den vägen. Men det är alltså den vägen vi ska, men vi måste stanna då och då för att beundra den fabelaktiga utsikten. Snart smalnar vägen av till en stig och den börjar också gå uppför, mot ett litet pass på vänster sida. Så snart vi kommer upp till passet får vi panoramautsikt mot öster. Stigen fortsätter nu mot söder och det är just en sådan stig som jag tycker så mycket om. Den går mitt på en bergssida och det syns tydligt att den faktiskt har blivit fin anlagd en gång i tiden och att den inte bara är en djurstig. Denna stig är markerad med blå prickar och rös, och om jag ska ge den några stjärnor så får den 5 sådana. Lätt att gå på, begränsade stigningar, välmarkerad och med fantastisk utsikt. Vid en tidspunkt kommer vi upp på en liten rygg där det står en ensam jättetall. Nu går stigen rakt fram ett tag för att därefter börja gå nedåt mot vänster igen. Det är bara att följa stigen och de blå markeringarna. Strax efter att stigen har börjat gå nedåt i sydöstlig riktning kommer man till en gaffel där det inte finns några markeringar. Här ska man välja stigen till vänster, som nu går brant nedåt ca 100 m. Kom ihåg stavar! Start står man i en liten flodbädd (bäck) som mynnar ut precis där som ermitan i Acebuchal ligger. Hurra för en fin rundvandring på 7 km. Nu är det bara att svänga till vänster för att komma till restaurangen, där man kan släcka törsten.

 

Se karta över de två vandringarna på: www.elsebyskov.com