El Pico de Torrecilla är det näst högsta berget i Málagaprovinsen och är med sina 1 919 meter lite av en utmaning att bestiga. Dock är det inte värre än att vi två pensionärer kan klara av uppgiften på ca sju timmar, upp och ned. Torrecilla ligger i den praktfulla naturparken ”Sierra de las Nieves”, som ligger strax norr om Marbella, och som skapar en vacker kontrast till den sofistikerade civilisationen på kusten. I La Sierra de las Nieves är det så tyst och lugnt att man kan höra fåglarnas sång och naturparken är så orörd att man kan se många ”vilda” djur, bland dessa stenbockar (cabra montés). Om man ännu inte har besökt denna naturpark är det dags att göra det och när man står uppe på toppen av Torrecilla kan jag lova att man känner sig duktig och tuff.
Under många år räknades Torrecilla som det högsta berget i Málagaprovinsen då man inte kunde komma överens med Granadaprovinsen om vart toppen av berget La Maroma tillhörde. La Maroma ligger ju som bekant i La Axarquía öster om Málaga och är med sina 2 065 meter det högsta berget söder om Sierra Nevada. Gränsen mellan provinserna Málaga och Granada går precis vid Maromas topp och under många år har det hävdats att toppen låg i Granadaprovinsen. Detta har nu rättats till och Maromas topp ligger härmed i Málagaprovinsen. Därmed har Torrecilla hänvisats till en andraplats, men det gör ju inte berget mindre intressant att bestiga.
Att ta sig upp på Torrecilla har länge stått på vår ”att göra”-lista och nu skulle det bli av. Vi firade vår bröllopsdag med att bestiga berget och på så sätt blev det ju också någonting extra att minnas. Då vi bor öster om Málaga fick vi lov att övernatta i närheten av Marbella, så att vi kunde starta tidigt nästa morgon. Vårt hotellval föll på det tidigare så glorifierade och idag lite slitna Gran Hotel Guadalpin Banús, strax väster om Puerto Banús. Här fick vi ett rum för 75 euro och det var ju ett bra pris för fem stjärnor.
Från hotellet kan man gå längs stranden till Puerto Banús på 10-15 minuter och för en liten stund känna som om man tillhör jetseten. Men den känslan gick snabbt över när vi gick runt och upptäckte en stor katamaran som var på väg att kasta loss för att segla till Marbella. Vi hann med nöd och näppe ta oss ombord och det visade sig att denna båt har en fast rutt mellan Puerto Banús och Marbella. Vi var mycket begeistrade över att kunna se kusten från havet på detta sätt och speciellt att kunna beundra berget La Concha, som majestätiskt reser sig över Marbella. Detta berg är och förblir en alldeles förunderlig syn.
När katamaranen lade till i Marbella bestämde vi oss för att promenera tillbaka längs den fina nya ”vía verde” som anlades nedanför den gyllene milen för några år sedan. Det är en härligt och alldeles jämn promenadstig på ca 7 km och det är en fröjd att vandra den. På detta härliga sätt tillbringade vi eftermiddagen innan det var dags för middag, som vi åt på en indisk restaurang i Puerto Banús.
Hotellet var dock inte riktigt någonting att skriva om bortsett från att läget var bra – precis vid stranden och med ett förnämt poolområde. Restaurangen var stängd och den delen kändes lite åsidosatt, lite som om de hade gett upp. Men för det priset kan man visst inte klaga.
Nästa morgon skulle vi ju upp tidigt så vi lämnade hotellet utan att äta frukost, vilket vi senare gjorde på bästa spanska manér på den härliga baren/restaurangen La Parada del 92 på väg mot Ronda. Här kunde vi se på klientelet att de var stammisar då de inte behövde beställa någonting. De fick det vanliga så fort de kom in.
För att hitta fram till La Sierra de las Nieves kör man av mot höger ca 12 km söder om Ronda när man kommer längs A 397 mellan San Pedro de Alcántara och Ronda. Det står en skylt med: ”Area recreativa Los Quejigales” vid km 136 och här svänger man av. Nu ska man köra 10 km längs en grusväg/asfaltsväg tills man kommer till det rekreativa området Los Quejigales. Här ligger ett par hus och så finns det några picnic-bord. Här parkerar man.
För att komma till platsen där man börjar gå upp mot Torrecillas topp ska man bara gå längs grusvägen i motsatt riktning till varifrån man kom. Efter en kort stund kommer man fram till en liten träbro på höger sida och här finns det en skylt varpå det står ”Torrecilla”. Man går över bron och nu är man på rätt väg. Stigen är välmarkerad med stolpar och stignumret SL-A 140. Stigningen börjar direkt och stigen går igenom en skog med en massa besynnerliga gamla träd. En del av dem är ”pinsapoer”, som är det mycket sällsynta barrträdet som bara växer här i Rondaområdet samt i Marocko. Detta barrträd är fridlyst i klass AAA och det innebär att man bara får titta på det. Många av pinsapoerna ser förvrängda ut men de får lov att stå kvar nu när de är så speciella.
Det är en mycket fin stig och av och till muntras vi upp lite extra av de fina affischerna som berättar om växter och djurliv. Vi kan t ex läsa om att den för den iberiska halvön endemiska ”cabra montés” finns i störst antal här i Andalusien. Det sägs att det lever 35 000 stenbockar i de andalusiska naturparkerna att och de flesta håller till i Sierra Nevada. Stenbockarna föredrar att leva inåt landet, men som kuriosa nämns att världens enda kustflock lever mellan Maro och La Herradura, där vi ofta har sett dessa härliga djur utan att veta att deras närvaro här är helt unik.
Vi fortsätter upp genom skogen och vid en tidpunkt får vi en fin blick över till Ronda i nordväst. Snart står vi uppe på en grusväg som man kan köra på och här ska vi nu gå till vänster mot ”Puerto de los Pilones”. Det tar inte lång tid innan vår stig svänger mot höger och den goda nyheten är att härifrån är det nu ett långt stycke som går mer eller mindre bara rakt fram. Vi kan se Torrecilla i fjärran och kan också se att vår väg går över en slätt. Det är en härligt lätt stig att vandra på. Här är vi nästan över trädgränsen och andan har gått ur många träd.
Vi passerar snart ett stort murat hål i marken och blir genom en plansch upplysta om att man hämtade is här innan frysen var uppfunnen. Tack vare isen kunde fisken hållas färsk längre, så isen var värdefull på den tiden. Isen transporterades på mulor ned till kusten och transporten skulle ske nattetid så att isen inte smälte för snabbt. Ja, det är ibland bra att bli påmind om hur enkla många saker har blivit sedan elektriciteten blev ”uppfunnen”. Och lite klokare vandrar vi vidare. Vid en tidpunkt kommer vi fram till ett besynnerligt ställe med en del grottor, ja det liknar nästan en ost med massa hål i. Här finns det en källa vari man kan fylla upp sin vattenflaska.
Medan vi lättsamt vandrat över slätten har vi sett att vi börjar närma oss en brant koloss till berg, och nu är vi framme vid foten av Torrecilla. Så det finns ingenting annat att göra än att konstatera att ”smekmånaden” är över och att det nu går upp, upp och upp. Stigen zickzackar sig upp längs bergssidan och det gäller att hålla utkik efter märken eller stolpar för stigen kan vara svår att se nedifrån. Så denna uppstigning kan gott och väl ge svettdroppar i panna men vi kämpar oss uppåt utan för mycket möda. Vi konstaterar att det börjar bli molnigt och vi hoppas att vi når toppen innan den är helt insvept i dimma. Det gör vi som tur är och det är mycket härligt att stå på toppen och titta på skylten: Pico Torrecilla 1 919 m. Vi gjorde det! Äntligen! Nedanför oss ligger en massa moln så denna dag är sikten begränsad. En klar dag kan man garanterat se hela Nordafrika och lite till. Här uppe på toppen vilar vi i ungefär en kvart men det är för kallt för att äta vår medhavda matsäck, så det gör vi nere vid källan.
Och nu går vi tillbaka samma väg som vi kom och efter sju timmar och efter att ha övervunnit ca 1 300 höjdmeter och 15,5 km samt förbrukat 3 250 kalorier kan vi konstatera att denna dag har spenderats på ett bra satt. Det är inte en bröllopsdag som vi glömmer i första taget.
Se karta över rutten på: www.elsebyskov.com under ”hiking routes”.
