Meningen med EU-valet den 7 juni

”Folk frågar sig inte vem de ska rösta på, utan vad är meningen med att rösta” skriver dagstidningen El Mundo och det är kärnan i debatten om Europaparlamentsvalet den 7 juni.
Det är ytterst få som vet varför och vem de ska rösta på. Det är mycket lite fokus på själva valet och det är lite underligt att de annars så demokratiskt vana européerna inte är mer på hugget när man tänker på hur stor makt som är samlad i EU-parlamentet. En tysk undersökning visar att 84 procent av all lagstiftning i medlemsländerna härrör direkt eller indirekt ifrån Bryssel och Strassburg.

Soffliggarna i ständigt ökande antal
Går opinionsmätningen i uppfyllelse, som EU:s statistiskakontor gjorde förra året, så vill bara omkring 34 procent av väljarna i de 27 medlemsländerna rösta vid valet.
I undersökningen svarade 62 procent att det inte finns någon anledning att rösta då det inte kommer att ändra någonting. 55 procent av de tillfrågade säger att Europaparlamentet inte i tillräcklig grad engagerar sig i frågor som berör dem.
Paradoxalt nog har intresset för att rösta dalat desto närmare vi kommer valet.
I en uppföljande opinionsmätning som företogs i slutet av 2008 sade 37 procent att de skulle rösta. Det är i sig en tillbakagång i förhållande till valet 2004 då 45,3 procent, vilket plötsligt låter mycket, av samtliga röstberättigade EU-medborgare valde att rösta.

Okunskap eller vanmakt
Ofta hör man att EU är alltför komplicerat, att ens röst när allt kommer omkring inte har någon betydelse och man vet inte tillräckligt för att rösta. Det finns en ständig frustration över den evinnerliga ja- eller-nej-diskussionen, regleringen av Lissabon traktatet som strandat samt en skepsis mot de folkvalda i Europas enda gemensamma demokratiska råd.
I Spanien satte kampanjerna igång först på allvar i maj då partierna offentliggjorde sina kandidater till de 50 mandat som Spanien har av de totalt 736 medlemmar vilket det europeiskaparlamentet består av efter den 7 juni, (idag består rådet av 785 medlemmar).

Partipolitik och PP
Kandidaterna utses av partierna. Överst på konservativa Partido Populars lista, som består av 26 kandidater, är förra inrikesministern Jaime Mayor Oreja. De 26 kandidaterna anser Mayor Oreja vara ett tecken på kontinuitet, stabilitet och erfarenhet. Nummer två är den härdade politikern Luis de Grandes som under PP:s regeringsperiod 1996 -2004 var partiets talesman i riksdagen. Nummer tre är Teresa Jiménez Becerril som har varit offer för ETA:s terrorism.
”Vi ska vinna och sätta stopp för Zapatero och lansera ett alternativ baserat på våra värderingar,” säger Mayor Oreja till dagstidningen ABC.
Den konservativa politikern hänvisar naturligtvis till den dåliga ekonomin i Spanien, men också i övriga Europa. Han efterlyser med andra ord traditionella konservativa egenskaper:
”Vi har under flera år levt över vår förmåga och det är på tiden att vädja till alla EU-medborgare. Personliga attityder ska ändras, både arbetsgivare och arbetstagare ska tänka på att göra vad de kan för att vi alla skall komma ur krisen,” citerar ABC.
Han är säker på att den europeiska konservativa flygeln vill ha makten i Bryssel och i Strassburg efter den 7 juni. Opinionsundersökningar pekar på att PP får 25 av de 50 spanska mandaten.
”Det finns fyra miljoner orsaker till att fördömma den socialistiska politiken,” säger Mayor Oreja med hänvisning till de fyra miljoner arbetslösa i Spanien, som han kallar ”Europas sjuka medlem”.

PSOE och den yttersta vänsterflygeln
Frontfiguren på den socialistiska listan är den tidigare justitieministern, kanariske Juan Fernando López Aguilar, medan nummer två är Ramón Jáuregui.
PP kallar PSOE:s valprogram för ”ett innehållslöst ideologiskt program” medan PP enligt Ramón Jáuregui ”bara försöker utnyttja valet till Europaparlamentet som en trampolin för att nå till La Moncloa”. Det är ett faktum som PP inte gör några stora ansträngningar för att dölja, men en seger till PP tycker Ramón Jáuregui inte är berättigat.
”Det är ju deras skuld att vi har krisen som är skapad under deras senaste regeringsperiod,” sade han under en presskonferens.
Nummer tre är den tidigare kommunikationsministern (Fomento), andalusiska Magdalena Álvarez, som kommer från San Fernando, Cádiz, som vill kämpa för att Andalusien ska forsätta njuta av de stora eurobidragen från Bryssel.
Det största partiet på den yttersta vänstern, Izquierda Unida (IU), slår ihop påsarna med likasinnade IU, EBB, EUiA, ICV och IR och överst på denna lista står Willy Meyer Pleite från IU.

Nationalistiska och gröna sammanslagningar
Utöver de förutnämnda ställer en sammanslutning av partimedlemmar från åtta olika partier också upp under namnet Coalición por Europa. Bland dessa finns PNV, PA (Partido Andalucista) och andra regionala partier. Överst på denna lista är Ramón Tremosa från CDC (Coalición Canaria), medan PA har satt Carlos Bautista på listan.
Där utöver finns det ännu en union som kallar sig Europa de los Pueblos – Los Verdes (Europas folk – De Gröna) som på liknande sätt också består av en bokstavssoppa, bland annat RC, BNG och EA. Spettskandidaten är Oriol Junqueras från Esquerre Republicana de Catalunya (ERC). Partiet hade tidigare friat till CiU för att de tillsammans skulle ställa upp med en gemensam katalansk lista, men fick se sig avvisad av CiU.
Bland listorna finner man också Unión Pregreso y Democracia (UPyD) med Fransisco Sosa Wagner överst på listan och Libertas-Ciudadanos de España som består av C, UPS och PSD med Miguel Durán Campos som frontfigur.

Bekänna färg
”Om EU inte hade existerat hade man varit tvungen att uppfinna det,” skrev tidigare Felipe González i maj i El Pais, med det tillät han sig stjäla Kofi Annans ord om FN.
Den föredetta PSOE-statsministern fortsatte: ”Det finns inga nationella lösningar på globala problem” och det måste man ge honom rätt oavsett om man är anhängare till EU eller ej. Men det är inte den frågan som ska besvaras den 7 juni. Däremot frågan om vem som bäst kan rädda oss ut ur knipan vi befinner oss i. Om man själv inte vet vem är vem i den långa listan av namn kan man rösta på en politisk färg, annars avskriver man sig möjligheten att välja vem som under de närmaste fem åren ska träffa 85% av alla beslut som påverkar vår vardag.

Fler länder aspirerar till medlemskap
På ett EU-toppmöte i maj diskuterades åter möjligheten att ansluta fler östeuropeiska länder. Moldavien, Ukraina och Vitryssland, där det råder närmast diktatoriska tillstånd, är de som knackar på. Även Albanien vill vara med. Den tidigare så extremt kommunistiska balkanstaten lämnade i april in en formel ansökan.
Det är kanske en lång väg kvar för Albanien men landet blev samma månad, samtidigt med Kroatien, inviterat in till NATO. Från det tidigare Jugoslavien väntar redan lilleputt-nationen Montenegro svar på sitt SU i sin ansökan som blev inlämnad i december 2008 och Bosnien och Serbien förväntas ansöka under 2009.
Turkiet väntar naturligtvis också på svar. Vägen till EU har varit lång och fylld med svårigheter, fler skapade av Turkiet än av EU. Landet har inte förmått att fullgöra de nödvändiga reformerna som bl. a. mänskliga rättigheter.
Speciellt Frankrike och Tyskland motsätter sig Turkiets medlemskap och deras sistnämnda kansler, som bekant är hårt pressad av de många turkarna på hemmaplan, har föreslagit att Turkiet istället ges ett ”privilegierat partnerskap”, med andra ord ett handelsavtal. Den asiatiska staten är idag Europas sjätte största ekonomi och är fortfarande brohuvudet mellan Europa och de mer extrema muslimska länderna.

Vet någon var utgången är?
De första EU-politikerna var nödvändigtvis självlärda och reglerna har på vägen blivit omgjorda, så att de fått en något mer hanterbar storlek.
Det gäller till exempel regeln om begränsningar i offentliga budgetunderskott. Tyskland insisterade tidigare på efterlevnad av Stabilitetspakten, men både Tyskland själv och Frankrike har brutit Stabilitetspakten under ett par år med att ha ett för stort underskott i de offentliga finanserna.
På grund av den ekonomiska krisen har man dock beslutat att Unionen återigen kan acceptera större offentliga budgetunderskott än de som Stabilitetspakten tillåter, vilket också ger Spanien ett nödvändigt andrum.

Spanien presiderar över EU under första halvåret av 2010
Spanien övertager från nyår ordförandeskapet i EU och ska presidera det första halvåret av 2010. Statsminister Zapatero Rodriguez lovar att man under de sex månaderna ska fokusera på att återuppliva ekonomin, utveckla människorättigheterna i Europa och förstärka EU:s roll på den globala scenen.
Den internationella delen vill man, enligt dagstidningen El País, fokusera på det speciella förhållandet till Latinamerika, förnyelse av samarbetet med USA och på problemen i Afrika, som han menar representerar den största faran för global säkerhet.

Bedrägeri i Bryssel
Tidigare under året blev en rapport från EU:s egna revisorer offentliggjord. Den visade att flera av parlaments ledamöter ganska enkelt hade fuskat med räkenskaperna med de 150 miljoner euros som de 785 medlemmarna varje år har för att anställa assistenter och kontorspersonal.
Enligt nyhetsmagasinet Time har flera av medlemmarna använt en del av pengarna till att täcka personliga utgifter eller överfört pengarna till företag vars enda uppgift var att ta emot dessa pengar.
Den 92 sidor långa rapport blev inte frivilligt offentliggjord. Det var endast tack vare en holländsk parlamentsledamot, Paul van Buitenen, som la ut den på sin hemsida och därigenom fick offentligheten kännedom om dess existens.
Revisorerna hade bara undersökt 167 ut av 4 700 utbetalningar till anställda under en vanlig månad och nämner inga namn. Trots det ville viceordförande för parlamentet ligga lågt med utredningen och undvika offentliggörandet.
”Europaparlamentet kan inte hävda att man är Europas samvete när detta sker,” säger Van Buitenen till Time.
Det är samme holländare som inte hade lust att följa reglerna och hålla tyst 1999 som var med om att bringa hela Europakommissionen på fall.
Samtidigt har det kommit i dagern att många parlamentsledamöter säkrat en livslång extrapension tack vare en omstrid fond som opererar skattefritt i Luxemburg. Parlamentet har hittills hemlighållit namnen på de c:a 1 100 politiker som valt att tacka ja till att ta emot upp till 100 000 euros om året. Detta är utöver den pension som de naturligtvis är berättigade till från sina hemländer. Fonden, som stänger för nya medlemmar den 1 juli, skulle i det ögonblicket ha ett jättestort underskott och frågan är om EU-medborgarna nu ska betala politikernas extra pensioner.