Kära läsare juli 2010

Jag börjar bli gammal. Jag är för gammal för att vara ung, och för ung för att vara gammal – och vuxen, det blir jag aldrig. Kan man vara ungdomligt gammal? Ja, det kan man. Det slår mig som en blixt från klar himmel en varm, giftig baksmälle-sommarsöndag (det är också det enda som är klart för mig den dagen), hur alla egocentriska planer om joggingturer på stranden, om att försöka minska högen med stryktvätt, läsa Svärdet och Spiran (är antagligen den enda som inte har läst den ännu) och, klädd i avklippta designer-jeans-shorts (egentligen är det löjligt att klippa av benen av ett på så dyra byxor…), snygga sandaler och bredbrättad sommarhatt, göra saft av egenplockade citroner och plocka en stor färggrann bukett i trädgården, ersattes av självinsikt som slår i takt med baksmällan. En riktig vuxen skulle väl inte ha druckit så mycket cava på stranden, eller? Med alkoholrelaterat tunnelseende gör jag mig färdig för en omgång livsfilosofi kryddad med massor av Coca Cola och pommes frites.

Jag har inte många talanger, men jag har bra simultankapacitet, och om jag använder den på rätt sätt kan jag säker göra så många saker samtidigt att jag kan vara ung och gammal på en och samma gång. Har jag skapat en slags bro från ungdomen till ålderdomen? En bro, som jag kan gå över efter behov av obekymrad vildhet eller fridfull livsvisdom. Under min bro forsar vuxenlivet iväg – utan mig. Har jag, helt utan att vara medveten om det, rört mig från ungdomsriket direkt till att vara gammal? Är det så det skulle vara? Nej, självklart inte. Jag skulle, för att följa normen, varit vuxen däremellan, inte rökt, varit lugn och välbalanserad med två universitetsgamla avkommor, med golfbag och vigselring, och med kryssningar och väninneluncher inbokade i kalendern. Här sitter jag nu och drömmer om en cigarett (rökte slut på dem igår), fylld med temperament, frivilligt barnlös, frivilligt ogift, totalt noll bollsinne och jag måste inse att kryssningarnas olidliga lätthet och kvinnogrupper inte är någonting för mig – och jag är egentligen ganska tillfreds. Jag är helt på det klara med att jag aldrig får vuxensaker som sommarhus och vinkällare, att jag inte gillar att resa till Thailand eller att se pyramider, och inte har behov för en frysbox och en ”åldersnoja-motorcykel”. Nä, jag har det helt perfekt, även om kalkonhalsen hotar att lossa från de sista resterna av bindväv, huden över knäna fladdrar när jag springer och rynkorna i ansiktet kan inte längre förnekas. För vet du vad? Jag vill hellre ha rynkor av solsken, cigg, cocktails och en hel del skratt än att sitta och trycka under ett parasoll insmord med faktor 40 och en agua sin gas. De typerna kommer tillslut få rynkor i alla fall – men inte av den glada sorten. Du lever livet farligt, säger de med dåligt dolt avund. Ja, det gör jag väl – och helt efter principen: Lev starkt, dö gammal.

Glad midsommar!