Bengropen i Atapuerca

Denna glimt sträcker sig långt tillbaka i tiden. Mycket långt. Faktiskt så långt som man hittills har kommit i människans historia.
I Sierra de Atapuerca vid Burgos ligger Sima de los Huesos (bengropen), som är en guldgruva i arbetet med att förstå människans evolution.
Ingen annan plats i världen kommer i närheten av det omfattande innehåll av information som finns i Atapuerca. I andra utgrävningar kan en människotand vara en stor upptäckt men i detta grottsystem har man funnit 17 kranier, varav några intakta, rester från minst 28 invidiver och drygt 6 500 fossilerade benrester.
Här har det dessutom hittats gravplatser och grottmålningar, som föreställer jaktscener.

 

Runda drag 1,2 miljoner år
För redan 1,2 miljoner år sedan fanns det tidiga människor i Atapuerca. Det framgår av fossiler som hittats i den del av platsen som kallas El Elefante. Det är tal om Homo heidelbergensis, en av Homo sapiens tidiga förfäder. Gropen är formad i kalksten över miljontals år och det menas att tvåbenta skapelser ska ha levt här från dessa tidiga tider och fram till västgoternas tid.

 

Neandertalarnas moster
Det är dock inte de allra äldsta benresterna som nu får forskarna i bl.a. paleontologi från universitetet i Alcalá de Henares och från flera andra länder till att hoppa jämfota. Nyligen har arbetslaget nämligen offentliggjort en avhandling som förklarar de senaste upptäckterna i Sima de los Huesos, bland dessa sju nya kranier som för det totala antalet till 17 stycken.
Rapporten förklarar att det bodde människor här för även omkring 430 000 år sedan och att dessa var mostrar till de efterföljande neandertalarna. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om en direkt stamfader utan mer om en släkting, så på den tiden var det alltså inte tal om bara en enda mänsklig ras utan om flera som levde i detta område samtidigt.
De knappt en halv miljon år gamla benresterna tillhör början av neandertalarna; de äldsta i släktet. Deras ansiktsdrag och tänder är dock typiska för neandertalarna, som hade tjocka ögonbrynspartier och starka käkar, medan själva skallarna var relativt små, vilket tyder på att styrka kom före intelligens. Utvecklingen i riktning mot neandertalarna är också relaterat till tuggandet; det ses förändringar i samband med intensivt användande av deras framtänder, som om de använde deras tänder som en tredje hand för att hjälpa till vid olika göromål.

 

Evolutionen fortsätter
Neandertalarna levde i Europa för omkring 200 000 år fram till 30 000 – 40 000 år sedan, då de dog ut. De sägs ha levt på flera platser på den Iberiska halvön och de sista ska ha levt på Gibraltar, där det har hittats lämningar i klipphalvöns grottsystem. Deras områden övertogs av Homo sapiens, den såkallade moderna människan, som kom in från Afrika och Mellanöstern, dock skedde det nog en viss korsning mellan de två människoraserna.
För att bevara denna unika plats togs dessa gropar och utgrävningar i Sierra de Atapuerca upp på UNESCO:s världsarvslista år 2000. Platsen ger en ovärderlig insikt i det pussel som utgör människans evolution.