Det oavgjorda valet

En fotbollsmatch behöver inte vara tråkig bara för att den slutar oavgjort. Detsamma kan sägas om parlamentsvalet den 26 juni, när det till slut blev en markant mandatförändring bland de fyra stora partierna inom spansk politik.

Det skars betydligt i partiernas budgetar för valkampanjerna inför parlamentsvalet. I gengäld hölls det inte tillbaka i debatten och de verbala angreppen mellan Partido Popular, socialistpartiet PSOE, Podemos och Ciudadanos, som verkligen gav allt vad de hade. Trots en nervpirrande valnatt slutade valresultatet dock med ytterligare ett oavgjort val, som återigen placerar de spanska politikerna på sträckbänken och testar deras förmåga i strävan efter att samla en ny spansk regering.

Ingen vill leka med Mariano
På ena sidan kan väljarna ta det lugnt, för både Mariano Rajoy, Pedro Sánchez, Albert Rivera och till och med Pablo Iglesias lovade i ett svagt ögonblick inför valet att landet ska se en ny regering innan sommaren är slut. Då ställdes det inga frågor kring om vi kommer få se ytterligare en, en tredje, valrunda. Å andra sidan är det ytterst tveksamt om Spanien får en majoritetsregering, eller om det åtminstone kan skapas några starka allianser som kan säkra de tilltag och reformer som landet behöver. Det kommer att krävas någonting banbrytande på den politiska scenen. Det skulle kunna vara en eller flera partiledares avgång – även Mariano Rajoys, trots att det kanske är svårt att föreställa sig det efter partiets valseger. Partido Popular har med en framgång med 14 mandat manifesterat sig som Spaniens största parti, men som det är i landet i dag kan partiet inte använda sina 137 mandat till speciellt mycket. Problemet ligger hos partiets ledare, som ingen vill leka med. De andra partierna, PSOE och Ciudadanos, har inte vid ett enda tillfälle under valkampanjen eller ens själva valnatten sagt att de stänger dörren för PP. De har bara stängt den för Mariano Rajoy, som för många representerar den gamla konservativa sidan av partiet och som fortfarande har korruptionens skugga hängandes över sig – oavsett om det är rätt eller ej. Pressen kan också komma inifrån för Mariano Rajoy har nu stått i spetsen för partiet vid fem val och egentligen har han bara segrat på allvar en gång – 2011, när socialistpartiet var helt i botten.

En yngre partiledare för PP skulle onekligen förändra förhållandet till samt möjligheterna för en bred koalition mellan både PSOE och Ciudadanos.

Socialistpartiets chans
Det är inte bara bland det blå som det talas om byten. Det gäller också hos de röda. Med 85 mandat slår Pedro Sánchez rekord för PSOE:s sämsta val någonsin, för andra gången. På 00-talet låg socialistpartiet på rätt sida av de 160 mandaten. Nu har partiet halverats! – och Sánchez avgång kan vara en fråga om tid. Susana Díaz är den enda självklara kandidaten som ledare för partiet. Måhända att hennes CV är kort men hon har alltid visat sig handlingsstark. Och det är just det som partiet har behov av nu. Men oavsett om partiledaren heter Sánchez eller Díaz, och trots förlusten av fem mandat, så har socialistpartiet nu en unik chans att ta Pablo Iglesias i hästsvansen och få med honom i partiets samarbete med Ciudadanos. Podemos besvikelse är nämligen stor efter att bara ha tangerats sina 71 mandat från det senaste valet, trots valpakten med IU och den tydliga ambitionen att nosa PP i nacken om att bli landets största parti. Om Podemos önskar sig en chans att ta sig in i en ny regering måste partiet släppa på några av sina huvudpunkter och även i övrigt ändra sin hårda kurs, och det kan bli PSOE:s chans för att bilda regering.

Den smala lösningen
Bland de fyra stora partierna är det bara PSOE och Ciudadanos som hittills kunnat samarbeta. Och som utgångspunkt är det fortfarande så. De två partierna gjorde ett ihärdigt försök till att bilda minoritetsregering efter förra valet men underlaget var för svagt. Men de båda partiernas motgångar i valet gör underlaget ännu svagare.

Får inte Spanien en av de nämnda koalitionerna talar förnuftet för en PP-minoritetsregering, för det är tydligt att partiet är landets största parti, även sett över de många regionerna. Partido Popular har slagit socialistpartiet, om än med liten marginal, i till och med det knallröda Andalusien.

Rädslan för ytterligare ett omval kan ligga till grund för att pressa de andra partierna till att rösta blankt och därmed acceptera en PP-minoritetsregering. Partiet kommer då konstant vara över PSOE och de andra partierna i parlamentet.

Det blir inte lätt, det råder det ingen tvekan om. Men politik i dagens Spanien är inte lätt.

Några av landets ledande politiker talade på valnatten om möjligheten att se en ny regering redan innan semestern i augusti. Men med tanke på att alla partierna ska över den obligatoriska kungarundan, och flera partier ska igenom en intern självreglering, är det mer realistiskt att tänka att en ny regering kan komma på plats i september, när parlamentet samlas.

Ett par månader mer eller mindre spelar knappast speciellt stor roll för landet har ju i praktiken stått utan regering sedan december 2015. Det viktigaste är att Spanien kommer tillbaka på spåret – det politiska spåret.