Daimiel: Två ovanliga sevärdheter – La Motilla de Azuer – en bronsålderslabyrint

Daimiel: Två ovanliga sevärdheter - La Motilla de Azuer – en bronsålderslabyrint

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Daimiel är en mindre stad som ligger vid Ciudad Real och där i närheten finns det två ovanliga sevärdheter: La Motilla de Azuer och Las Tablas de Daimiel, så Daimiel är helt klart värt en utflykt. Las Tablas de Daimiel är Spaniens minsta nationalpark och en sann naturpärla. Men vi börjar med att besöka La Motilla de Azuer, som är en riktig sensation. Detta är ett mycket mäktigt byggnadsverk från bronsåldern, som i form av en hög labyrint (31 m) står mitt på den spanska högslätten och är den enda av sitt slag i hela världen. Detta är utan tvivel det äldsta byggnadsverket i Spanien då det byggdes under bronsåldern från år 2200 till 1300 f.Kr. Det är också Spaniens äldsta brunn.

Utanför La Motilla har det grävts ut några bostäder
Brunnen ligger i mitten av labyrinten.
Guiden försvinner in i labyrinten.

Från Málaga till Daimiel är det 373 km och vi har fått tid att besöka labyrinten kl. 16.00, så vi ger oss av hemifrån tidigt och kommer fram i tid för att checka in på hotellet Doña Manuela och äta en trerätters-lunch på restaurangen Las Brujas, som är den plats där vi bett vår guide hämta oss för att se La Motilla.

Ordet ”mota” betyder kulle och ”motilla” betyder alltså liten kulle. Azuer är namnet på en biflod till den stora floden Guardiana, så här handlar det alltså om en liten kulle vid Azuer-floden. Men varför nu denna kulle? Jo, saken är den att bönderna som bodde här under bronsåldern odlade fyra grödor på sina åkrar: vete, korn, linser och ärtor. Men på den spanska högslätten är det som bekant torrt och vatten är en bristvara. Vattenbristen gäller dock bara på ytan, för under högslätten finns det oerhört mycket vatten i de kalklager som bär upp slätten, och dessa kalklager är som en jättestor svamp. Det handlar alltså om att nå ner till dessa vattenlager och få upp vattnet till ytan. Och lyckas man hitta ett sådant vattenlager och bygga en brunn så är man rik. Men, det gäller att ta väl hand om sin rikedom och skydda den mot fiender. La Motilla de Azuer är alltså en brunn som skyddas av en jättestor konstruktion i from av en labyrint. Labyrinten med de smala gångarna gör det svårt för fiender att ta sig in, liksom att det väl inne i labyrinten är svårt att orientera sig.

Denna kvinna är den enda som begravts inne i labyrinten.
Vår grupp f.v.: Erik, Tue och Hanne.
Tornet sträcker sig 31 m upp över brunnens vattenspegel.

Inuti labyrinten hade man dessutom byggt förråd så att man kunde förvara grödorna. Människorna själva bodde i små hyddor runtomkring deras vattenfästning. Skulle det vara fara på färde kunde invånarna snabbt söka skydd inne i fästningen – den hade tre ingångar, och var man väl inne och portarna var låsta visste man att man var i säkerhet. Det var påhittigt och smart tänkt av bronsåldersmänniskorna.

Strax innan klockan fyra kommer en bil på vilken det står: La Motilla de Azuer. Den parkerar på parkeringen vid Las Brujas, där vi står, och nu ska vi följa efter. Det är ca 10 km från byn Daimiel till La Motilla, så det tar inte lång tid innan vi är framme. Vår guide är en sympatisk ung dam som nu tar oss med för att se detta underliga byggnadsverk, som det har tagit 43 år att gräva ut. Utgrävningarna började 1974 och var färdiga 2017, och otaliga arkeologer har hjälp till. Men nu är det alltså färdiggrävt och står i all sin prakt och kan beundras av alla som köpt inträdesbiljett. Det är ju fantastiskt!

Brunnen fungerar fortfarande och det är en hel del vatten i den.
Tornet.

Vi leds över en metallbro in till labyrinten och så går vi runt i de smala gångarna till dess vi kommer in till mitten, där vi kan titta ner i den 20 meter djupa trapezformade brunnen. Det är imponerande att stå här i mitten av detta gamla byggnadsverk med metertjocka murar. Murarna är byggda i kalkstenar som har staplats ovanpå varandra – direkt ovanpå och inte som i dag, när man lägger tegel om vartannat. Det var alltså inte uppfunnet när detta byggdes och att lägga stenarna mitt ovanpå i stället för förskjutet kräver mer murbruk. Men murbruk var uppenbarligen ingen bristvara på den tiden, för man blandade bara den tillgängliga leran med vatten och det har nu hållit i över 4 000 år, så hållbart är det.

Vi ser även på förråden för grödor samt en ensam grav med en kvinna i – kanske någon slags drottning då hon är den enda som har fått lov till att bli begravd inne i denna byggnad.

Så går vi upp i tornet, som står 31 m över vattnet i brunnen, så här handlar det om ett brånsåldershöghus. Att stå här uppe och titta ut över landskapet är fantastiskt. Helt klart ett stjärnögonblick.

En av gångarna i labyrinten.
Ett av förråden för förvaring av grödor.

Guiden berättar att man hittar sju andra motillas runt om Daimiel. Mellan dessa är det ca 5 km, så denna typ av bosättning var alltså norm under bronsåldern. Men ingen av de andra har grävts ut och det finns inte heller några planer på det, vilket ju inte är förvånande med tanke på hur lång tid det tog att gräva ut den första. Men man kan ju gissa att de ser mer eller mindre likadana ut, och det får ju framtida generationer ta reda på.

Att dessa byggnadsverk blivit ”kullar” beror endast på tid, vind och jord. De har varken förstörts av fiender eller byggts om eller ligger gömda under andra byggnader byggda av senare folkslag. Detta gör las motillas till något ovanligt, då de står kvar orörda såsom bronsåldersfolket använde dem.

Bredvid labyrinten står det en ugn som har byggts på en plats där det förr också stod en. Ugnen liknar i stort sett en helt vanlig pizzaugn i lera, så den formen är visst ganska universal.

Här har det också byggt ett litet centro de visitantes (besökscenter) med tidslinjer och förklaringar, samt toalett.

Efter den guidade turen, som tagit ca 1 timme, får vi följa med guiden in till Daimiels centrum, där det lokala museet ligger. I detta museum hittas artefakter som hittats i La Motilla, och det är verkligen värt ett besök. Dessutom ingår museibesöket i priset.

Biljetter ska bokas i förväg här: www.motilladelazuer.es/La-Visita/Actividades/Entrada-individual.html

Nu ska det sägas att denna länk tar en till köp av individuella biljetter som inkluderar ett besök på museet, transport i buss ut till La Motilla samt returresa till museet. Det finns tre avgångar om dagen och det kan vara maximalt 18 besökare åt gången på grund av det begränsade antalet platser på bussen. Priset är 7 euro per person.

Vi å andra sidan har köpt en gruppbiljett. Orsaken är enkelt – det fanns helt enkelt inga individuella biljetter kvar för den dagen som vi kunde besöka denna plats. En gruppbiljett kostar 60 euro och gäller för upp till 24 personer. Vi var bara fyra, men det var helt klart värt pengarna. Dessutom fick vi specialbehandling då vi blev både hämtade och lämnade. Länk till webbsidan för gruppbiljett: www.motilladelazuer.es/La-Visita/Actividades/Entrada-grupos.html

El museo comarcal de Daimiel är mycket fint och här finns, förutom kärl och artefakter (bland dessa några få metallföremål), som man hittat i La Motilla, en fin utställning med keramik, en utställning av Daimiels lokala konstnärer samt en kronologisk översikt över Daimiels historia målad på åtskilliga väggar på övervåningen.

Nu har det hunnit bli mörkt och vi tar oss tillbaka till vårt hotell, Doña Manuela på Paseo del Carmen 1, inte långt från museet. Hotellet är helt okej med tanke på priset, 75 euro för ett dubbelrum med frukost och dessutom är restaurangen bra. Vi går och lägger oss tidigt för i morgon ska vi upp tidigt för att besöka Daimiels huvudattraktion: Las Tablas de Daimiel, som jag drömt om att besöka i 30 års tid. Läs vidare om detta i nästa nummer av En Sueco.

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco