Tre femstjärniga upplevelser på en utflykt

Ett dopp i de urgamla varma källorna i Alhama, ett besök på det lilla hotellet El Almendro i Cacín och en bestigning av det pyramidformade berget El Lucero ger mycket näring åt upplevelsebehovet.
Jag vill inte påstå att jag hade hört talas om byn Cacín förrän jag såg en annons om El Almendro i en av de lokala tidningarna. Det lilla hotellet erbjöd övernattning med middag och frukost för två personer för 115 €, det lät som något man måste prova. Då Cacín låg lite norr om naturparken "Parque Natural Sierras de Tejeda, Almijara y Alhama" var det upplagt för att kombinera besöket med att bestiga mitt favoritberg El Lucero (1779 m).

Cacín ligger ca 20 kilometer nordost om Alhama de Granada och när man är i de här regionerna kan man passa på att ta ett dopp i de urgamla baden i Alhama, vilket betyder varma källor på arabiska. Baden ligger ett par kilometer norr om byn och genom att följa skyltarna är det enkelt att hitta dit. De riktigt gamla baden ligger inne i badhotellet, men utanför kan man bada gratis i floden, där en av källorna rinner upp. Det är emellertid roligare att ta in på hotellet och betala de ca 12 € som ett vanligt bad (baño termal) kostar, för då kommer man in till de ursprungliga romerska baden från kejsar Augustus tid. Baden blev senare utbyggda av araberna och det är de gamla arabiska baden man alltjämt kan se.

I dag får man inte bada i de gamla baden, men man kan beundra dem från hallen.
Det mineralhaltiga vattnet kommer upp ur jorden med en temperatur på 47 grader, och det har det gjort oföränderligt i mer än 2000 år. När man köper ett "baño termal" (glöm inte badkläder, badtofflor och handduk) blir man hänvisad in till en liten skrubb, där man får ligga i sitt egna jättestora sarkofagliknande marmorbadkar, i vilket vattnet rinner igenom med en kraftig ström. I femton minuter ligger man där och småkokar, fram tills att en dam kommer och säger att nu är det nog. Då är man faktiskt så genomkokt att det passar en bra att stiga upp. Det är meningen att man efter badet ska vila och sakta komma tillbaka till normal kroppstemperatur och inte något med iskalla duschar. Man känner sig härligt avslappnad och närmast slö efter badet och det ska sägas att en kall öl smakar himmelskt efteråt.

Besök www.balnearioalhamadegranada.com.

Den kalla humledrycken kan passande intas på torget i Alhama där det ligger åtskilliga barer som kan leverera varan. Tillsammans med ett besök i Alhama hör också en titt ner i den imponerande klyftan som byn ligger vid och eventuellt en liten vandring i botten av klyftan som är utomordentligt vacker.
Cacín ligger i en vacker dal vid sidan av floden med samma namn, men när det är sagt, så finns det inte mycket mer att skriva om byn mer än att den har slingriga gator och ett besynnerligt kyrktorn. Tiden ser bokstavligen talat ut till att stå stilla och skulle en turist förvilla sig in här, möts han av en speciell syn. I ett strategiskt gathörn, precis efter att man har korsat floden och passerat kyrkan, står byns äldre män samlade, förmodligen för att fördriva tiden med att hålla ögonen på det lilla som händer. Det kan inte förnekas att man måste ha mod för att slå sig ner här med ett hotell och restaurang. Mod måste man säga att det unga teamet bakom El Almendro har, för att för ett par år sedan köpte de ett gammalt traktorgarage på stortorget i byn som de gav sig på att bygga om till restaurang och hotell. Resultatet har blivit en smakfullt inredd restaurang med en mycket modern design och fem härliga rum med bad och en suite. Med i teamet är två kockar som är utbildade dels i London samt i övriga England.

Vi, (Jessica, Beatrice och jag) hade inte några större förväntningar inför vår middag för vi trodde att vi bara skulle få en standardmåltid som motsvarade det låga priset vi skulle betala. Men där gjorde vi ett allvarligt misstag. Vi fick den största kulinariska överraskning någonsin. Medan vi intog vår drink före maten i baren, som för övrigt var besökt av några lokala män då det är den enda baren i Cacín, fick vi oss serverat några små kanapéliknande aptitretare som var helt otroligt goda. Medan vi satt i baren fick vi se på matsedeln och blev förvånade när vi såg de elegant komponerade rätterna som vi kunde välja fritt emellan utan att det blev dyrare. Det skulle bli för mycket att nämna alla rätterna (åtskilliga vegetariska rätter), det ska bara sägas att det var en stjärnrestaurangs nivå och alla och envar som läser dessa rader borde unna sig själva upplevelsen det är att äta dessa rätter.

Innan vi började på vår tre rätters meny fick vi serverat hembakat bröd med olja och balsamicosirap samt bakad hel vitlök, som smakade som en änglakör. Till dessa härligheter fick vi varsin liten skål med varm och hederlig tomatsoppa som var så välkomponerad att dess like inte finns. Så kom turen till förrätterna som var originellt komponerade och tillberedda av de färskaste råvarorna. Från vårt bord kunde vi kika ut till köket och studera de två unga kockarna som med tydlighet njöt av sitt arbete. Maten blev tillagad med så mycket omtanke och kärlek att de goda vibrationerna steg upp från tallrikarna och fann sin väg in till våra gommar. Även huvudrätten var överraskande i sin sammansättning, färsktillagad och oerhört välsmakande.

Desserterna var ett kapitel för sig och så enastående i sin hemlagade prakt att de måste betraktas som konstverk. Till alla dessa härligheter njöt vi en vit Miguel Torres från Chile (jo, han äger även vingårdar på andra ställen än i Penedés) vars välkomponerade finess blott underströk det sublima i denna måltid, som blev serverad helt utan trams och krusiduller. Då vi hade satt i oss de sista bitarna, förklarade Jessica, att det var den bästa måltid hon någonsin hade ätit i Spanien och att den hörde hemma bland topp 5 av de måltider hon överhuvudtaget hade ätit i sitt femtioåriga liv. Vi var alla eniga och då behöver jag inte säga mycket mer. Jo, kanske att räkningen för oss tre var på 172 € för middag, övernattning, drycker och frukost – ett sällsynt positivt förhållande mellan pris och kvalitet.
Det är så lugnt och tyst i Cacín att vi varken hörde en enda bil, ett enda rop eller ett enda ljud från en radio, så vi fick en välsignad ostörd sömn. Således utvilade och pigga var vi redo att bestiga El Lucero efter att ha ätit en ljuvlig frukost.

Besök www.elalmendro.eu eller ring till 958 363 206 för att reservera.

El Lucero måste vara prototypen för ett berg, det är spetsigt med branta sidor och har en liten plattform på toppen. För att det inte ska vara en lögn, så hade Guardia Civil en utkikspost här uppe och man kan ännu se ruinen efter deras hus som täckte den största delen av plattformens yta. El Lucero är en av topparna i Sierra de Tejeda y Almijara och man kommer bäst till stigen som leder upp till toppen genom att tränga in i naturparken "Parque Natural Sierras de Tejeda, Almijara y Alhama" (406 km² stor) från norr. Från Cacín kör man söderut längs med floden Cacín, som på en sträcka har skapat en väldig klyfta och därefter förbi den stora vattenreservoaren Los Bermejales från 1958. Lite väster om Fornes går det en väg söderut fram till La Resinera och det är där man kan komma in i naturparken. Det är en god idé att sätta trippmätaren på 0 så fort man lämnar asfalten, för det är 14,5 km därifrån till stället där stigen upp till El Lucero börjar.

La Resinera var en gång ett litet samhälle som utvann kåda från furuträden, men idag ligger nästan allt i ruiner. När man har Centro de Información de La Resinera på vänstra sidan och ser lite framåt så ser man en skylt där det står: Vivero (plantskola) La Resinera 700 m. Då tar man vägen på högerhand som går uppför. Även om det bara är 14,5 km att tillryggalägga ska man räkna med att tar ca 40 minuter, för man kan bara köra i ca 20 km/tim på den ojämna vägen. Först går det uppför, därefter kör man längs med en bergskam för att fortsätta på västsidan av en väldig ravin med stup på upp till 200 meter. Vägen är dock rätt bred och i någorlunda skick för att det ligger ett marmorbrott inne vid Puerto Blanquillo som fortfarande är i drift. Vägen underhålls för att lastbilarna ska kunna köra ut med marmorn.
Vid skylten Pico de Lucero parkerar man och om man inte redan har tagit på sig sina vandringskängor, så är det dags nu. Det kan också varmt rekommenderas att man tar med en vandringsstav, för den kommer till användning, speciellt under nerfärden, samt vatten att dricka.

På skylten kan man läsa att det tar 2 timmar att bestiga El Lucero och för en gångs skull är det ingen överdrift. Faktiskt tog det oss bara 1½ timma att nå till toppen. Hela uppfärden sker på en fin, välbyggd stig som säkert blev anlagd den gången man byggde Guardia Civils utsiktspost uppe på toppen. På en klar dag är utsikten från toppen överväldigande och helt klart 5-stjärnig. Man ser då Maroma, Los Montes de Málaga och Rondabergen i väster, Rifbergen i Marocko i söder, Sierra Nevada i nordost samt Sierra de Contraviesa och Sierra de Lujar i öster. Mot norr ses också vattenreservoaren Los Bermejales och naturligtvis ligger Medelhavet för våra fötter i söder.

Det hela är så överväldigande och svindlande, att man nästan är glad över Guardia Civils ruin, som ger en känsla av rum så man inte känner att man plötsligt kan ryckas bort från planeten. 1779 meter är högt upp och på en sådan liten plattform med branta sidor hela vägen runt om kan man lätt förnimma känslan av att tappa förbindelsen med jorden. Då hjälper det att sätta sig ner inne i ruinen och sluta ögonen för ett par sekunder. Då vi har ätit vår lunch och beundrat det hela ännu en gång är vi redo att påbörja nerfärden. Det är nu man är glad för sin stav för den hjälper en att ge extra fotfäste. Nerfärden tar lite mer än en timme och det känns skönt när man åter sätter sig i bilen för att vila benen. Efter turen tillbaka på grusvägen blir man glad när man åter får asfalt under däcken.
Efter en sådan utflykt kan man inte låta bli att vara tacksam för att man bor i ett land som erbjuder så många olika upplevelser. ¡Viva España!