December är månaden då vi alla ska känna frid och ro, njuta av adventhelgerna med glögg och pepparkakor i goda vänners lag. Gå leende och bekymmersfria på julmarknader. Ska vi göra det spanskt ska vi äta borrachuelos och gärna dricka en varm choklad till, eller naturligtvis, vi får inte glömma bort polvorones och anís. Men riktigt så ser inte vardagen alltid ut i december, eller hur! I stället ska arbetsåret som varit avslutas och det ska förberedas för året som kommer. Det är fullt med möten och är det inte det är det julmiddagar, som ofta skapar mer stress än goda skratt när det ska jongleras med andra juliga aktiviteter som julföreställningar och -konserter, besök hit och dit m.m.
Någonting jag tänkt på en del den senaste tiden, i stället för jul, jul och åter jul, är någonting som jag skrev om här för många år sedan. Då skrev jag i hopp om att vi skulle komma att få se en modernisering av den allmänna företagskulturen i Andalusien. Men det har inte skett. Det jag tänker på är de uråldriga företagskulturer och hierarkier som stenhårt lever kvar på många arbetsplatser. Och ju mer säkerhetsövervakningstekniken går framåt med, som i första hand är för att verka mot brott, desto mer känns det som om vi aldrig någonsin kommer att se något trendbrott i detta. Jag har ingenting emot övervakning av alla de slag när det gäller just säkerhet. Men när teknikerna används mot personalen (som om de var brottslingar)…nej, rättare sagt: missbrukas, för att företagschefen tror att anställda gör allt för att gå bakom ryggen på denna, då tappar jag allt hopp.
Varje modern företagsledare – läs Ledare – som håller sig någorlunda uppdaterad inom hur man bygger effektivitet vet att en viktig byggsten i företaget är kulturen. Ledare vet att högre effektivitet nås när arbetsplatsen genomsyras av faktorer som tillit och ansvar, lagkänsla och kommunikation samt flexibilitet – och här passar tillit in igen. ”Moderna” ledare vet att en spontan paus ofta leder till att den anställda möter nästa kund med ett leende i stället för som monotont arbete. Dessa ledare vet också att hierarkimodeller i vilket personalens minsta steg övervakas är bakåtsträvande. Så gjorde man under industrialismen – förutom att man då hade stämpelklockor och kontrollanter som gick och övervakade arbetarna i stället för dagens kameror och mikrofoner. Hur många var glada att gå till sina arbeten under industrialismen? Hur många drog ett, två eller kanske till och med tre extra strån till stacken för att de tyckte att det var kul att arbeta under industrialismen? Inte många.
Det var då, kanske du tänker, men tyvärr är detta högst aktuellt på många arbetsplatser i dag, här på vår fina kuststräcka. Det är bara få, men i gengäld ofta framgångsrikare företagsledare, som förstår att personalen inte är kostnadsposter utan i stället potentiella guldgruvor om företagskulturen bara är rätt.
Om man bara hackar och hackar så hittar man aldrig en guldåder – för man slår sönder den!
Nu ska jag ut och shoppa julklappar. Jag har en riktig klassiker på listan, nämligen Riv Pyramiderna av Jan Carlzon. Denna bok är en karta till att vaska guld, men det är ledsamt att den fortfarande ska behöva vara så viktig – att vi inte kommit längre. Det är sorgligt att behöva undervisa chefer inte bara i hur viktiga möten är utan även vikten av platta organisationer. Janne visste vad han skrev om 1985.
Riv Pyramiderna kom faktiskt ut i nyutgåva på svenska i somras. Och, skulle din chef behöva ett exemplar men inte pratar svenska, då kan jag trösta dig med att boken är översatt till 22 språk.
Pssst… på spanska heter den El Momento de La Verdad… varför inte skicka den som en anonym julklapp 😉
Gud jul och Gott Nytt År!
Sara Laine
sara@norrbom.com
