För ett tag sedan satt jag och åt middag med en god vän. Precis som jag har han flyttat till Spanien för många år sedan för att skapa sig en tillvaro, etablera ett företag och leva sida vid sida med våra spanska medborgare i respekt för dem, men inte utan undran och välmenande kritik. Precis som jag anser han nämligen att man inte bara har rätt till utan att man även är förpliktigad till att blanda sig i samhällsdebatten i det land där man bor och betalar skatt. Inom många områden är vi ganska överens – och på andra inte. Vi delar nämligen inte referensramar och historia. Min vän är muslim och kommer från Syrien. Och för en politiknörd som mig själv är det oerhört viktigt att ha en sådan vän att debattera med. Och således har vi gått igenom allt från 11:e september till den arabiska våren. Vi är oeniga. Vi är eniga. Och under tiden lär vi oss en massa.
Om vi nu till exempel håller oss till Syrien så frågar jag mig själv varför grannländerna inte har reagerat starkare på giftgasattacken? Om en grupp fransmän gick in och gasade en annan grupp fransmän så hade väl vi från Spaniens sida reagerat, eller? Det får vi förhoppningsvis aldrig reda på, men däremot har det för gud vilken gång i ordningen lagts enorma resurser på att ta ställning till om de såkallade allierade ska gå i krig tillsammans Obama & Co. Igen. Under tiden gör utrikesminister Kerry en kovändning och går från att hota med bombningar till att rosa Assad… Det vet jag inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om, men ser man Syrien genom homofobikern Putins solglasögon kan man vara benägen till att ge mannen rätt (hade aldrig trott att jag skulle hamna i en situation vari jag var någorlunda enig med just honom…). Det är fel att blanda sig i Syriens angelägenheter då tidigare interventioner har betytt ganska lite bra för befolkningen i de länder som man har intervenerat, men mängder av bra affärer för särskilt (bara?) USA.
Dessutom behöver man tänka på Syriens suveränitet, och inte minst det att västvärldens inblandning alltid resulterar i ytterligare bildande av fundamentaliska grupper. Och så har han rätt i att om inte USA vill presentera de bevis som de säger sig ha kring giftgasattacken och personerna bakom det, så finns det ju inte någon speciellt bra grund för att bygga en angreppsallians på. Jag kan nästan inte vara mer överens med det, för om man bara använder en litet gnutta av den erfarenhet som borde ha förvärvats under detta årtusende så går vi ju islamisternas ärende om och om igen, medan Obama skjuter sig själv i båda sina fötter. Konflikten i Syrien är inte bara ett inbördeskrig utan även en kamp om regional dominans över speciellt oljan (läs: pengar). Och det finns en hel del incitament till att hålla grytan kokande. Tänk bara på iranierna som medan FN-observatörerna är upptagna på annat håll, kan bygga deras kärnvapen i lugn och ro, och Israel för vem det hela tiden handlar om att hålla kampen igång mellan muslimerna, och så är det amerikanerna, som, sägs det, tjänar storkovan på deras militära stöd till upprorsgruppen Nusra Front, som om de vinner över Assade (man ska alltid vara på vakt när det gäller människor som inte har en hake), vill hugga huvudet av alla icke-muslimer… Vem skulle egentligen vinna på att konflikten avslutas? Det skulle ju i så fall vara skattebetalarna i FN-länderna som bidrar till att finansiera galenskapen omkring den utopiska avvecklingen av Syriens lager med kemvapen.
Min syriska vän lyssnar och kommenterar allt eftersom. Sedan lutar han sig tillbaka i stolen och tittar på mig länge, innan han säger: Det finns ingen lösning Helle. Låt oss nu bara behålla vår diktator och låta honom diktera och slå ihjäl några människor varje dag. Det vet vi hur det är. Alternativet däremot kan vi inte föreställa oss konsekvenserna av. En blandning av al-Qaida terror, sharia-lag och västerländsk demokrati…
Helle Espensen
Av Helle Espensen
