En semesterdag i Cancun – och bihåleinflammation

 

Efter frukosten lyckas jag smyga upp och låsa dörren igen och få mig ytterligare en timmes sömn, men sedan är lugnet slut. Nu är han färdig med träningen och det är min tur att ta plats i gym-rummet. Det finns ingen utväg – på med träningskläderna och upp på cykeln. Dörren till balkongen står öppen. Även om vi befinner oss mitt i Cancun downtown finns det mycket natur. Träden blommar, den ljumma brisen får gardinerna att röra sig likt en långsam vals. Dagen gryr.

 

Jag börjar lite långsamt. Jag är ju trots allt på semester, men han känner mig och kommer in, ställer sig bredvid mig och heja på. Jag kan varken protestera eller bli sur – det var ju trots allt han som hjälpte mig att gå ned i vikt, nästan 30 kg, för 20 år sedan. Efter cykeln är det dags för trampmaskinen m.m. tills jag tycker att det räcker. Och då väntar en ny kopp kaffe och en liten godbit på mig.

 

Det är min vän som står för maten. Han älskar att laga mat och han är en utmärkt kock. Nu är det dags för ett bad. Att ta ett bad kan vara komplicerat här mitt i downtown då allt är gammalt och allting används så det finns minsta tecken på att det fungerar. Denna morgon sätter jag på varmvattnet i god tid. Jag har bestämt mig för att färga håret knallrött med en henna-krämfärg, som är bra för håret och som dessutom håller många tvättar. Min vän tycker om att jag har långt och rött hår. Detta förklarar han med att han lättare kan se mig i matbutikerna, då jag har till vana att promenera iväg bland hyllorna. Efter att ha satt färgen i håret virar jag en handduk runt huvudet. Jag låter färgen sitta i de vanliga 24 minutera. Allt känns bra och jag ser fram emot att senare träffa Angel, min väns vän. Efter 24 minuter sätter jag på vattnet – men det kommer inte en enda droppe! Snabbt hämtas två jättestora dunkar vatten från matbutiken och med en kall dusch från dunkarna lyckas jag tillslut skölja ur det mesta av färgen. Håret är verkligen rött, nästan lite lila, men det är som det är.

 

Senare på dagen kom Angel. Han är sjuk och har bihåleinflammation. Angel jobbar som taxichaufför och kör med A/C:n på hela dagarna. Då är hans tillstånd inte så konstigt, men han är också lite nervös, för hans fru är gravid.

 

Trots många antibiotikainjektioner är han fortfarande dålig den tionde dagen.

Jag hämtar min lilla förstahjälpenväska och ordinerar honom följande:

Han tar tacksamt emot medicinen och inte långt därefter mår han bra igen. Angel är 42 år. Han är född maya liksom hans fru. Hemma talar det mayaspråk. Han är baptist och oerhört troende. I hans dagliga arbete som taxichaufför är han alltid klädd i vit skjorta och svarta byxor. På sin fritid studerar han till präst och förväntar sig vara färdig med studierna om ett år. Han är en glad och munter man som sprider glädje runtomkring sig. Som tidigare nämnts väntar han hans fru parets tredje barn, efter en paus på 15 år! De är mycket lyckliga. De har fått veta att de väntar en liten dotter.

 

Min vän och jag ska spendera dagen tillsammans med Angel. När han kommer frågar han om jag inte vill följa med hem till honom för att se hur hans familj bor. Hans fru har just varit på en läkarkontroll. Vi bestämmer oss för att hälsa på, och därefter ska vi handla mat och hälsa på prästen.

 

Jag får en kulturchock. Angels hus ligger bakom ett annat hus, i ett mycket slitet kvarter. Han visar dock stolt och glatt upp sitt hem.

 

 

Huset består av ett rum på ca 20 kvm plus badrum. Just nu bor det här ”bara” fyra människor. Golvet är gjort av stampad lera. Det finns två hängande hamacas (hängmattor) – en vari han och hans fru själva sover i och en vari hans gamla och svaga svärfar sover i. Tonårssonen på 15 år har tagit ned sin hamaca så att han kan röra sig lite friare. Alla sover i samma rum. Den äldsta sonen har redan flyttat hemifrån och studerar musik i en annan stad. Köket är inrymt i ett hörn och består av två gasplattor och några öppna hyllor för köksprylar. Och även om hans fru Nelly snart ska föda är det mycket rent överallt. Vattenförsörjningen består av vatten från jätteflaskor som levereras till dem. På väggen hänger en tv som svärfadern, som tillbringar hela dagarna i sin hamaca, ligger och tittar på. Hans hamaca är praktiskt placerad närmast badrummet. Svärfadern talar bara mayaspråk och tittar nyfiket på oss.

 

I rummet står det ett kylskåp och ett litet fyrkantigt träbord, som har sett bättre dagar för länge, länge sedan. På bordet ligger en liten färgglad vaxduk. I en liten nisch, med en fördragen gardin, hänger familjens kläder. Jag förundras över hur Angel alltid kan vara så fint klädd, när de har så lite plats. I ena änden av rummet står en keyboard. Det är Kevins, 15 åringen. Under keyboarden ligger en massa noter. Kevin är musikalisk och spelar regelbundet i kyrkan, på flera instrument, men han föredrar keyboard. Min vän, som har varit musiker och studerat musik på ett berömt institut i fem år, säger att Kevin är en naturtalang. Kevins dröm är att studera musik i Chicago. Dock är det dessvärre inte möjligt. Angel har inte råd med så dyra studier.

 

Angel fortsätter att tala om sitt hus och berättar att de planerar att bygga en övervåning, när han har lite ledigt från sina studier under sommaren. Jag tittar på den hamaca där han och hans fru sover om natten. Den hänger precis framför ett öppet fönster så de behöver inte A/C, förklarar Angel med ett leende. Lite nyfiket frågar jag hur man kan göra barn i en hamaca. Angel ler igen och upplyser mig om att det går mycket bra att älska på andra platser än i en hamaca. Som sjuksköterska frågar jag honom om hur de tänkt förbereda för bebisen som väntas. Han säger att den lilla naturligtvis ska sova hos honom och Nelly i hamacan. Ja, tänker jag, det är en trygg start för en ny liten människa att känna både sin fars och mors varma kroppar, kärlek och hjärtslag.

 

Medan vi pratar kommer en lång, fin äldre man och hälsar på. Han är före detta militär från USA och grovt alkoholiseras. För några år sedan plockade Angel upp honom ur rännstenen och lät honom bo i en hamaca i sitt hem i två månader, medan han vande sig av från alkoholen. Nu har det gått två år sedan han drack och han har gift sig med en mexikansk kvinna och köpt ett hus. Sådan är Angel, han hjälper till där det behövs hjälp.

 

Besöket hos Angel är slut. På väg till prästen köper vi stora mängder kyckling och tillbehör i en gatuhandel. Ägaren liknar en filmstjärna och jag funderar över vad han gör här. Jag lägger också märke till att han hela tiden tittar ned, och jag frågar varför han gör det, han svarar att han inte har ben.

 

Vidare till prästen och hans familj, som bor lite bättre än Angel. Här finns det stenplattor på golvet, ett stort bord och en tvättmaskin – visserligen allt i samma rum som köket men familjen har ett sovrum på övervåningen. Runt bordet står fyra fina stolar. Det ryktas att stolarna tillhört den spanska gitarristen Paco de Lucia. Min vän har bytt till sig prästens gamla åttacylindriga Dodge buss mot de fyra stolarna och en splitterny tvättmaskin som lite andra saker. Hos prästen är stämningen glad och munter. Det talas om allt möjligt mellan himmel och jord.

 

Efter besöket går vi hem. Angel ska jobba och jag är trött och glad över alla de intryck som dagen har bjudit på.

 

Den 3 maj blev Angel far till en vacker, välskapt och härlig liten tjej.

 

Titta in till Anni’s Vitalshop i Fuengirola, Los Boliches eller Elviria, där jag och mitt team med duktiga medarbetare kan ge dig tips kring bra kosttillskott.