Ponferrada ligger skyddat. Oavsett vilken väg man väljer när man tar sig till staden kommer den visa sig som en hägring i dalen som omges av bergstoppar på nästan alla sidor. I öster är det Montes de León, som med sex bergstoppar når upp över 2 100 meter. Och mot väster ligger Galiciens berg, där det närmaste är Serra dos Ancaras, som delvis ligger i León och Serra de Eixe, som också når upp till 2 100 meter, och som skyddar Ponferrada från Atlantens mest temperamentsfulla sida. Man förstår varför den iberiska halvöns urbefolkning höll till här och varför tempelriddarna valde att bygga en borg samt ett försvarsvärn mot morerna här. Romarna var också här och medan de utvann och försvann med allt guld tog de i alla fall med vinet. Det är inte så lätt att förstå varför området inte besöks av fler utlänningar, bortsett från den lilla ström av pilgrimer som följer den franska rutten till Santiago de Compostela. Vi är i det nordvästligaste hörnet av Castilien och León, i provinsen León, och i distriktet El Bierzo, där huvudstaden alltså är Ponferrada, med ca 70 000 invånare.
Järnbro och röda viner Stadens namn kommer från det latinska Pons Ferrada, vilket betyder järnbro. Innan romarna intog staden var invånarna en klan med blandade iberiska, keltiska och galiciska rötter, kallade astures eller astyrs. Men de fick underkasta sig kejsar Augustus under åren 29-19 före Kristi födelse, kejsaren som regerade över det mesta av den då kända världen. Detta område var speciellt intressant för romarna på grund av de stora mängder guld och andra metaller. Deras gruvdrift i dagens El Bierzo blev under en period till och med så omfattande att den var imperiets viktigaste. Romarnas vistelse ekar fortfarande i området vilket bland annat ses i den stora förkärleken till vin. Floderna Elvene Boeza och Sil ringlar sig igenom dalen och skapar reservoarer som Embalce de Bárcena, och tillsammans med bergen skapar de ett mycket behagligt klimat samt en miljö passande till odlande av frukt och grönt i överflöd, även druvor. Under de senaste årtionden har man, liksom på många andra platser i Spanien, arbetat med att framställa viner med egna kvaliteter och 1989 resulterade det tillslut i att El Bierzo fick ett eget DO (Denominación de Origen), ett område som inkluderar 70 vingårdar fördelade på 3 017 hektar. Här odlas först och främst vinstockar med druvan Mencía, som är sällsynt utanför El Bierzo, och som ger något kraftiga och mörka röda viner.
Tempelriddarnas borg, Castillo de los Templarios Människor här gör ett nummer av sin historia. Här ses tempelriddarnas flagga, med Sankt Göranskorset, vaja redan när man kommer in i förorterna. Flaggorna visar sedan vägen in till centrum och tempelriddarnas borg, Castillo de los Templarios, som sträcker sig upp över allt annat. Ett högt läge var nödvändigt för dessa riddare som ganska säkert skulle skydda pilgrimer på väg till aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela. Men tempelriddarna hade även rollen som gränsvärn mot det muslimska hotet från söder. De skulle naturligtvis inte bara förhindra ytterligare invasioner utan även vara med och återerövra förlorad, kristen mark. Dessutom kom de också att spelade en viktig roll i återuppförandet. Det var kung Fernando II av León som år 1178 skänkte platsen till tempelriddarna vilka lät bygga borgen ovanpå ruinerna av en gammal romersk fästning. Riddarna stannade och deras vistelse avbröts bara av stridigheter mellan kungarna av León och Castilien, fram tills att riddarordern upphörde 1307. Idag är borgen ett museum och även om det bara är ett tomt skal ger den helt klart en bild av hur stor roll tempelriddarna har spelat i kampen mot morerna. Runt borgen finns det en fin gångstig som också sträcker sig längs en del av Río Sil. På den andra sidan, precis vid foten av borgen, ligger ett turistkontor och ovanför detta kyrkan – Basílica de La Encina.
Kristtorn och en säng från 1600-talet Runtomkring torget framför kyrkan finns det ett flertal caféer som erbjuder vila till trötta fötter. Kyrkan stammar från 1500-talet och på den tiden hade den inte färre än fem altare. Den heter Encina, vilket betyder järnek, som också ofta kallas kristtorn, och det finns en orsak till det. Enligt en legend – och enligt stiftet i Astorga, som El Bierzo tillhör – sägs det att den första bilden av jungfru Maria och Jesusbarnet kom till Astorga från Jerusalem år 450. När morerna sedan invaderade på 800-talet ska bilden ha gömts av en San Genadio i Ponferrada. Men han gömde den så bra att den inte hittades förrän tempelriddarna började fälla träd till arbetet med borgen och dagen den hittades var den 8 september, och den hittades inne i ett kristtorn. Detta mirakel var så stort att jungfrun, som fortfarande kallas Virgen de la Encia, som är stadens skyddshelgon, firas varje år den 8 september. Från Encina finns det en mycket charmerande gata som heter Calle del Reloj. Den är uppkallad efter klostrets klocktorn som sitter ovanför en portal vid rådhustorget. Gatan flankeras av medeltida arkader som smyckas med flaggor prydda med tempelriddarnas kors, och här ligger det gamla fängelset som nuförtiden huserar stadens och El Bierzos museum.
Vi övernattar på Hotel Aroi Bierzo Plaza vid Rådhustorget. Det ligger i tre byggnader vilket gör det lite svårt att hitta men vårt rum låg i byggnaden från 1600-talet. Därifrån, från den franska balkongen, har vi utsikt över torget och rådhuset i barockstil, som är en aning yngre än hotellet.
Molinaseca och en guldgruva i fjärran Nästa dag. Vi ska ut och upptäcka området och det finns mycket att välja mellan. Först kommer vi inte längre än till Molinaseca som vi fått tips om, ca åtta kilometer öster om Ponferrada. Här överraskas vi av omgivningarna och vi känner att vi måste stanna. Vi äter en färskfångad öring på en restaurang mitt över bron som leder över floden Meruelo. Restaurangen heter Meson Palacio och ligger i ett härligt pensionat som heter El Palacio. Och med en portion god vilja kan det framstå lite som ett palats där det tronar vid floden och bron som är byggd i romansk stil och med syfte att hjälpa pilgrimerna över floden. Det var tack vare denna bro som staden kom till. Sedan tar vi en vända till en annan av de många, vackra bergsbyarna, närmare bestämt Riego de Ambrós. Denna by är omgiven av vackra och väldoftande örter och lavendel men husen, några med fantastiska träbalkonger, är helt fallfärdiga. Det arbetas som tur är på en del av dem så det finns hopp för byn, som idag har mellan 35 och 40 invånare. Upp och ned för backar och längs flera vinstockar fortsätter vi till Mas Médulas, sydväst om Ponferrada. Flera gruvor, utgrävda och använda av romarna, kan fortfarande ses i grannskapet där den mest spektakulära är Las Médulas. För att utvinna mineraler behövdes stora mängder vatten så romarna byggde akvedukter och kanaler som sträckte sig nästan 100 kilometer för att föra hit vatten från bergen, och några av dessa kanaler finns kvar fortfarande idag. Utgrävningarna var inte gruvor i vanlig benämning utan gjordes öppet på så sätt att man grävde ur bergen på ett sätt som romarna kallade ruina montium och de ovanliga formationerna som man ser idag är delvis skapade av naturen och delvis av utgrävningarna. Det sägs att romarna utvann 1 635 000 kilo guld från Las Médulas under de knappt 100 år som de drev gruvorna och att de ska ha haft 60 000 slavar till arbetet. Det finns ett museum och flera fint markerade vandringsleder i området, som förövrigt upptogs på UNESCO:s världsarvslista år 1997. Värt att bevaras, ja, och sevärt liksom hela detta område i och runtomkring Ponferrada.
Planerat underhållsarbete:
Lördagen den 5 augusti 2023 från kl. 08.00 kommer det att göras uppdateringar på ensueco.com. Under tiden som underhållsarbetet utförs kommer sidan att vara otillgänglig och detsamma gäller för En Suecos app. En Sueco ber om överseende med detta.
