Silbo - La Gomeras visselspråk

Det bergiga landskapet med djupa dalar gör ofta att det är åtskilliga kilometer till närmaste granne hos befolkningen på La Gomera. Sedan tidernas begynnelse har man därför kommunicerat med varandra genom att vissla med en teknik som gör att visslingen hörs på upp till fyra kilometers avstånd. Det är långt längre än rop räcker.

Silbo, som betyder vissla, har varit mest utbrett på La Gomera, som är den näst minsta av Kanarieöarna. Man känner dock även till den på Teneriffa, Gran Canaria och El Hierro.

I slutet av 1990-talet höll silbo på att dö ut men lokala eldsjälar har sett till att det undervisats på öns skolor, där det nu är obligatoriskt med två års undervisning. Silbo är inte bara räddat utan det har till och med fötts ett nytt intresse för det.

De skrev att det var ”det märkligaste språk som de talar med läpparna som om de inte har en tunga”.

Guanchernas vissling

Ursprunget till silbo är okänt men man tror att redan öns urbefolkning, guancherna, som sägs ha kommit till öarna från Nordafrika, använde det. Två franska kaplaner, Pierre Boutier och Jean La Vierre, var i början av 1400-talet bland de första européer att besöka La Gomera. De skrev Le Canarien om Kanarieöarnas historia, och det är tack vare dem som vi i dag vet mer om silbo. De skrev att det var ”det märkligaste språk som de talar med läpparna som om de inte har en tunga”.

Efter fransmännen följde kastilianare, som efter flera stridigheter mot guancherna år 1488 tog makten över ön. Med guachernas assimilation därefter till den spanska kulturen försvann det mesta av deras språk, det som var deras berbiska rötter. Dock bevarades silbo-traditionen, även om språket som visslades blev spanskt. 

Silbo togs upp på Unescos immateriella världsarvslista 2009.

Inte bara visslande utan avancerad kommunikation

Silbo är inte bara ett vissel som visslas för att ge t ex livstecken. Från början har man självklart visslat enkla ljud men allt eftersom talspråket utvecklades har även silbo blivit en mer avancerad form av kommunikation som ersatt talspråk med olika toner och olika långa visslingar. Gomeranerna visslar alltså ett talat språk, som i princip kan vara vilket språk som helst, och för att få fram precis rätt visslingar händer det att man tar hjälp av ett finger eller två.

1978 gav språkforskaren Ramón Trujillo ut bokenEl Silbo Gomero vari han såg på språket ur en vetenskaplig synvinkel. Detta hjälpte till att undanröja en del av de fördomar som annars fanns kring silbo, som att det var ett ”bondspråk” som bara användes av folk ute på landsbygden. Så småningom ökade intresset och silbo togs upp på Unescos immateriella världsarvslista 2009. Detta har gjort att öns ca 21 000 invånare i dag visslar allt mer och med allt större självförtroende och stolthet.

Gomeranerna visslar ett talat språk, som i princip kan vara vilket språk som helst.