Är Pellegrini den bästa?

Det är alltid José Mourinho, Pep Guardiola och Carlo Ancelotti, som ses på löpsedlarna. Dessa tre behöver knappt öppna munnen eller lyfta ett finger innan den internationella pressen står redo. Dessa är de tre stora tränarna i dagens fotbollsvärld och det är dessa som de stora klubbarna gärna vill ha tag i.

Naturligtvis kan de sin sak. Det gäller även inför pressen!

Skulle dessa tre inte göra så mycket väsen av sig under en period ges spaltplatsen i stället till Jurgen Klopp, Rafa Benítez, Antonio Conte, Allegri och Mauricio Pochettino. Tillsammans med Mourinho, Guardiola och Ancelotti är det alltid dem – och bara dem – som det handlar om när de stora europeiska fotbollsklubbarna vill ha nya krafter på tränarbänken. Det är absolut inget fel med det, för de är alla stora tränare. De är till och med tränare som har stor attraktionskraft, var och en på sitt sätt, vilket ofta kommer klubbarna till godo i PR- och sponsorsammanhang.

Det förvånar mig dock att de största europeiska klubbarna glömmer bort en tränare på sin önskelista, nämligen Manuel Pellegrini. Han är inte bara den största – utan även kanske den bästa av dem alla.

Till skillnad från ”de andra” är Pellegrini en fotbollstränare – och inte bara en fotbollstränare. Han är varken en ”showman” eller ”drama queen”. Han är inte heller en vandrande reklampelare. Och han är definitivt inte den som gör mycket väsen av sig när han ska möta pressen.

Han kommer som han är, som fotbollstränare – i träningsdräkt och ett hår som ligger, som det nu ligger. Dessutom pratar han bara fotboll under pressträffarna. Han kommenterar varken rykten, teorier eller andras kommentarer och det är inte alls hans stil att säga någonting som kan skapa osämja – varken internt eller externt. Kanske är det därför som många säger att han är tråkig. Men egentligen är han bara klok. I dag är det allt för många lag som präglas av groll och spelarna fokuserar på en hel del annat än deras fotboll. Men det händer aldrig i Pellegrinis lag. Här kallas han ”ingenjören”.

Det var ett utmärkt ingenjörsarbete som i mitten av 00-talet oväntat fick Villarreal till semifinal i Champions League. Naturligtvis hade Villarreal ett starkt lag på den tiden, men att bara kvalificera sig till den fina turneringen var en seger i sig. Det gjorde Pellegrini flera gånger under sina år i den lilla staden med nästan 52 000 invånare i östra Spanien.

De goda takterna fortsatte i Málaga. Visst, på den tiden hade klubben en shejk och en sportledning som kunde locka till sig några bra spelare till klubben, men – objektivt sett – på pappret var det inte ett lag med potential för Champions League. Laget präglades till och med av oro på grund av obetalade löner och opålitlig president. Men det sänkte inte Pellegrini, som lugnt och sansat förde fram Málaga C.F. till kvartsfinal. Otroligt men sant. I dag saknar alla lokala fans dessa dagar.

Nästa stopp på hans CV heter Manchester City. Ny stad, nytt land, nya segrar. Under tre säsonger säkrade Pellegrini sig ett mästerskap, en pokalseger och en semifinalplats i Champions League. På den tiden brukade City inte vinna någonting av betydelse.

Visst var laget starkt, men inte alls som i dag, då köpstarka ägare säkrar tränaren de spelare som han pekar på.

Vad som därefter lockade Pellegrini till Kina är ovisst. Resultaten är däremot tydliga. Habei China Fortune var ett lag på uppgång i den bästa kinesiska ligan och han säkrade klubben en sjunde- och fjärdeplats under de två säsonger han var i klubben. Det hör man ingenting om i Europa. Generellt hör man inte speciellt mycket om chilenaren som utan speciellt mycket uppmärksamhet skrev kontrakt med Betis i Sevilla förra säsongen. Betis är mest känt för sina fantastiska supportrar. Rent sportsligt är klubben ett mjukt mellanting i spansk fotboll. Laget har en mycket smal trupp med bara 15-16 spelare, som kan sitt. Med Pellegrini som tränare flyttar sig dock gränserna. Efter bara en enda säsong har Betis bytt spelstil, attityd och status. I dag ligger laget i topp i Europa League och det ser ljust ut i kampen om nästa års Champions League-platser. Och en stor del av äran för det ska Pellegrini ha. Han har nu varit tränare i fyra olika länder – med stor framgång.

Därför är det en gåta varför ingen av de riktigt stora europeiska fotbollsklubbarna köper honom. Visst, han pockar inte på mycket uppmärksamhet men han levererar resultat. Och det gör han utan att det uppstår osämja och utan att klubbkassan dräneras genom spelarköp – som många andra stora tränare annars har till vana att göra. Den dyraste lösningen behöver bestämt inte vara den bästa. Det är Manuel Pellegrini ett mycket bra exempel på.