Ett efterlängtat möte med Anna Bergman

”Anna Bergman” som Ingmars dotter, men här ”bara” Anna

Vårt möte var först planerat till våren 2020, men vi vet alla vad som hände då. Allt fick ställas in. Anna Bergman satt i lockdown i England och här i Spanien satt vi confinamiento. För en del var detta en period av tristess men för Anna fylldes lockdown med kreativitet.

Hade denna intervju blivit av som planerat hade utsikterna varit helt andra. Bland annat hade mötet troligtvis skett i Stockholm, där Anna hade en vernissage planerad och jag hade inte haft hennes senaste bok att läsa inför intervjun, för den skrev hon under pandemin.

Läs boken

Det kan sägas med en gång, är du nyfiken på Anna Bergmans liv, relationen till hennes pappa, den världsberömda regissören Ingmar Bergman, så rekommenderar jag att du läser Anna Bergmans senaste bok Jag och min skugga. Detta är en rak självbiografi i vilken läsaren får följa med från när Anna föddes, när pappa Ingmar förnekade henne och mamma Ellen lämnade henne och genom hennes liv; när hon flyttade till London, när hon gifte och skilde sig, när pappa Ingmar ville försonas och kontakten med mamma Ellen, vänner, charmörer, partners, svek, lycka, modell- och skådespelarjobb, bägge föräldrarnas död, fram till nästan dagens datum. Boken släpptes tidigare i år och på grund av detta och den konstutställning som Anna höll på Södermalm i Stockholm i maj har hon under året både gästat tv-soffor och prytt tidningars framsidor. Så i boken får du reda på mängder och vill du krydda med frågor och svar finns det redan massor skrivet i både dagspress och damtidningar.

”Bara” Anna-panna

Nu när jag nu äntligen träffar Anna sker det i Marbella. Hon möter mig med en stor kram och vi slår oss ner en soffa i loungen på hotellet där hon bor under sin höstsemester. Hon är full av karisma när hon leende säger: ”I dag är jag bara Anna – ’Anna-panna’!” Jag känner att jag vinklar huvudet lite, varmed hon tillägger: ”I sådana här sammanhang vill många möta Ingmar Bergmans dotter, Anna Bergman. Förr stod jag alltid i Ingmars skugga. På hans 80-årsdag sa jag: En dag ska jag galoppera ikapp er allihop! Va? sa han, Ja! sa jag. Och nu är det så!”

När man läser Annas bok framgår det tydligt att hennes uppväxt var allt annat än enkel. ”Jag tänker ibland att jag hellre vill vara Guds barn än Ingmar och Ellens barn. Men jag har förlåtit och gått vidare. Jag tror på karma och att man ska möta sin omgivning som man vill bli bemött själv.”

Innan vårt möte har jag förklarat att jag gärna möter privatpersonen Anna, och vi är överens om att lägga ”Ingmar” åt sidan, jag är i stället nyfiken på Annas relation till Spanien!

Älskar Spanien

”Jag älskar Spanien”, utbrister Anna med ett stort leende medan hon med armarna liksom omfamnar hela landet: ”Det har jag gjort sedan jag var i Marbella första gången.” Då var Anna i 20-årsåldern och hon lovade sig själv att återvända varje år, ett löfte som hon hållit, med undantag för pandemin.

Plötsligt tar hon fram telefonen: ”Jag har förberett! Se, det här är alla platserna jag varit på i Spanien: Málaga, Torremolinos, Nerja, Torre del Mar, Benalmádena, Fuengirola, Calahonda, Ibiza, Mallorca, Valencia, Almería, Cabo del Gato, Aguadulce och Mojacar. Nu vill jag till Madrid, gå på Museo del Prado och se konstverket Lustarnas trädgård, och så vill jag till Guggenheim i Bilbao!”

Frihet i Spanien

Av alla platser Anna varit på i Spanien är Marbella och Nerja favoriterna. ”Jag har alltid känt mig hemma i Marbella och jag älskar apelsintorget, och i Nerja har jag många vänner, det är så mysigt där. Spanien är… Jag älskar naturen, den gamla kulturen och att man är så trogen traditioner. Och jag tycker om spanjorerna; de är ett stolt folk, ärliga och vänliga. Och det finns en frihet här som inte finns på andra platser.”

Surrande kreativitet

Under vår fotografering rör Anna sig vant och lätt som en fjäder, och hon är full av energi. Det är bara hennes födelsedatum som avslöjar att hon är 74 år. Där jag sitter bredvid henne tänker jag att det är all denna sprudlande energi som ligger i botten till hennes kreativitet, som kommer till uttryck i skrivande och konst. Anna förklarar att boken Jag och min skugga blev ett projekt som hon sysselsatte sig med under lockdown. Det är också ett sätt för henne att berätta sin historia med sina egna ord. Visst har det skrivits en bok tidigare, Inte pappas flicka, men den inte återgav hennes berättelse med ord valda av henne själv. Det ska tilläggas att hon också skrivit en roman, Crooks, som delvis baseras på verkliga händelser i hennes liv.

Och det finns mer kreativitet i henne! ”Den ligger liksom och surrar i mig hela tiden. Jag får bilder i tankarna som jag bara måste förmedla på duken”, säger Anna och förklarar att konsten, måleriet, baseras på henne själv. I hennes konstverk ses känslor och återspeglingar av hennes inre landskap. Förr var tavlorna mörka men den senaste tiden har de blivit allt ljusare. Förutom att återspegla sig själv i konsten tar hon gärna med inslag från den grekiska mytologin, som berättelsen om Apollo och Daphne.

Ett hektiskt år

Anna är i Marbella för att ladda batterierna. Året har onekligen varit hektiskt med både boksläpp och konstutställning. I Marbella fyller hon dagarna med en del shopping, gärna på marknader – hon älskar de spanska marknaderna och fyndar gärna, som t ex den vita klänningen som hon har på bilderna här intill. Hon spenderar också mycket tid med vänner, en del fastboende och en del som reser hit för att liksom Anna njuta av tid med vänner i den spanska hösten.

England är hem

Bara några dagar efter vårt möte bär det av hem till England igen, som för Anna alltid känts mer hemma än Sverige. Efter alla år i London (dit hon flyttade när hon var 16 år) bor hon sedan elva år i Romsey, Hampshire, ca 1,5 timmar sydväst om London. Där har hon ett stenkast till sin son och barnbarnen, som helt uppenbart fyller Anna med massa kärlek, för en lyckotår torkas från ögonvrån när vi pratar om dem. ”Allt man sätter in i livets bank kan man ta ut”, säger Anna kärleksfullt och fortsätter att tala om sonen Mikael, eller Micky som han kallas, hans fru och barnbarnen, som hon träffar varje söndag för lunch: ”Det har inte alltid varit lätt att vara mamma, men jag gav Micky allt och se, jag har en underbar familj.” Glatt tillägger hon: ”Jag får ibland nypa mig själv i armen, så bra har jag det!”

I planeringsstadiet

Det skulle vara fel att tro att Anna nu lutar sig tillbaka efter detta hektiska år. I stället funderar hon på en ny bok, som ska handla om en 70-årig tant, och om 1,5-2 år blir det nog en till konstutställning. Hon hoppas också att hennes senaste bok ska bli film.

Nu är det dags för Anna att träffa sina väninnor. Vi ger varandra en stor kram som hej då. När jag lämnar hotellet är jag fylld med energi och må-bra-känsla. Annas karisma och vänlighet har smittat av sig och det är med glädje jag beger mig tillbaka till redaktionen för att skriva, för att dela mitt möte med Anna Bergman med er!

Foto: Mugge Fischer, mugge@norrbom.com

Kort info

Namn: Anna Bergman

Född: 1948 i Göteborg

Bor: Romsey, England

Familj: Sonen Micky, hans fru och två barnbarn.

Gör: Nu: Författare och konstnär.

Då: Skådespelare och modell.

5 snabba till Anna Bergman

Det värsta du vet? ”Jag avskyr lögner. Mitt motto är att aldrig ljuga.”

Vad ångrar du? ”Ingenting. Man måste lära sig leva med sig själv och vara ärlig.”

Det bästa du vet? ”Gud. Gud är en högre kraft och gud är något som vi alla har i oss. Gud får oss att må bra, att älska oss själva.”

Beställer gärna i glaset? ”Jag sippar gärna på en Aperol Spritz.”

Äter helst i Spanien? ”Gambas pil-pil.”