Det är fredag den 13 november. Min dotter har nyligen fyllt år. Vi har haft två kalas. Dagarna har fyllts med glädje och skratt. Vi har besök från vänner från olika länder i Europa. Jag är glad att hon har så många fina människor runtomkring sig, som kommer från vida omkring, för att gratulera och fira tillsammans med henne. Just denna kväll har vi lite av en avskedsmiddag. Vi skrattar och pratar om när vi ska ses nästa gång. Fantiserar om hur det skulle vara om vännerna flyttade hit. Hur vi skulle kunna ses oftare. Hur våra barn skulle växa upp tillsammans. Vi betalar. Reser oss från bordet. Jag tar fatt i handväskan och slänger en snabb blick på mobiltelefonen. Precis när jag ska lägga ned den igen vibrerar den. Det är en nyhetsuppdatering från BBC. ”Det skjuts i Paris”, säger jag. Mitt över bordet nickas det: ”Ja, det händer ju varje dag någonstans…” Jag är nyfiken på att läsa vidare men sällskapet vandrar skrattande vidare i armkrok, ackompanjerat av barnskratt. Jag skyndar ikapp. Kvällen, här och nu, fylls med glädje, bus i lekparken och en nattlig promenad hem i den sköna spanska novembernatten. En skjutning i mängden. Det är ingen som reagerar längre.
”Wake up”, puss på kinden. ”Wake up, mamma.” Dotra hörde en gång en väckarklocka som sa just det. Det var uppenbarligen roligt. Hon har inga bekymmer. Dagen ska fyllas med lek och besök hos farmor. Telefonen visar att klockan är elva! Men den visar också oräkneliga uppdateringar från BBC. 120 döda i Paris (en siffra som kommer att stiga). Skjutna under konsert på Bataclan samt på restauranger. Självmordsbombare på fotbollsstadio. Konsert – Bataclan – 1 500 åskådare – Bataclan. Vänta nu. Jag var där. På konsert. Några år sedan. Det kryper i bröstet. Jag mår illa. Då var vi 1 200 i publiken. Det var trångt. I går var de 300 fler. En ingång. En utgång. Panik. Ingenstans att ta vägen. Fast. Dödsfälla. Jag hör senare med en tjej som legat på golvet, som om hon vore död, för att överleva. Mitt emot såg hon rakt in i sin väns slocknande ögon. Så många döda.
Jag ska jobba. Läser mailen. Ögnar igenom Facebook. Sidorna fylls med profilbilder i franska färger och Peace for Paris. Det blir många möten under dagen. Nya, gamla, intressanta och trevliga. Alla med en gemensam nämnare – attentaten i Paris. Attentaten har skakat om. Terroristerna har visat sig igen.
I dag är det söndag. Varför sköt de? Jag håller om min dotter. Jag är tacksam för att vi har haft ytterligare en glädjefylld helg tillsammans. Vi har talat om julklappar. Jag ska fylla julen med kärlek. För att visa att det finns kärlek. Vännerna ska bjudas in. Gemenskap ska skapas. Mina tankar går till dem vars jul kommer bli tom. Mercutios citat gör sig påmint: ”A plague on both your houses.” Tänk om det vore så enkelt. Förbanna. Jag förbannar er terrorister. Jag förbannar IS. Men det räcker inte. Du tror aldrig att det kommer att hända dig. Du lever i en falsk bubbla av trygghet där du går golfbanan, ligger vid poolen eller strosar i shoppingcentret. Men det hände dem i Paris, liksom i Madrid, New York… Det måste ageras.
Terroristerna vill tysta oss. De vill försvaga genom att skrämma, såra och döda. I deras våld skulle jag, min dotter och andra som oss vara slavar, användas som verktyg för att tillfredsställa lustar, eller vad helst de, terroristerna skulle önska. Sätt dig in i situationen. Vi måste agera. Vi måste fortsätta. Vi måste leva. Nu mer än någonsin. De är emot allting som vi står för. Vi, Europa och Världssamfundet måste enade stå upp för det vi värderar. Säga nej. Har vi råd att inte agera mot regimer, krig, terrorism, förföljelse, totalitära religioner? Tystnar vi öppnar vi dörren för dem. Vi får på intet sätt falla för deras extrema ideologi genom underkastelse. Vi måste stå för frihet och jämlikhet. Vi får inte falla för rädsla, då gror deras frön. Agerar vi inte rullar vi ut den röda mattan åt dem. Skapas sprickor tar de sig in och infekterar vårt samhälle. Då står demokratin hotad. Friheten står hotad. Allt vi önskar leva i, våra barns framtid, samkönade äktenskap, rätten att köra bil, att studera, att tro eller inte tro, står hotat. Att visa solidaritet på Facebook och Instagram, fint i all ära. Men våga tala, våga ta ställning, våga stå för frihet och framtid.
Vi måste säga ifrån. Europa måste våga agera.
Gud jul!
Sara Laine
