Rio Tinto – en gruvstad i ett fascinerande landskap

Strax söder om naturparken Aracena, 90 km. nordväst om Sevilla, ligger Las Minas de Rio Tinto. Har man inte har sett dem så bör man se till att ta sig dit, för ett mer spännande och annorlunda landskap har jag aldrig sett. Det är verkligen fascinerande och då området runtomkring också har en intressant historia, och floden som flyter därigenom är röd som blod, då kan det ju inte bli bättre. En utflykt till Rio Tinto omfattar en tur med den gamla järnvägen – den som fraktade malmen till Huelva, ett besök på det fina gruvmuseet samt en visit hemma hos den engelska överklassen – som ägde gruvorna. Dessa engelsmän var de samma som tog med sig fotbollen till Spanien! Tänk, vad skulle spanjorerna göra idag utan fotboll?
Ett besök till Rio Tinto är ett måste.

Gruvdriften vid Rio Tinto har funnits sedan tidernas begynnelse och man har till och med hittar spår av smältugnar som daterats ända till det sjunde århundradet före Kristus. Men det var romarna som fick igång utvinningen samt byggde vägar, på vilka metallerna kunde fraktas. Det primära som romarna utvann ur gruvorna var silver och det var med detta silver som de betalade sina soldater med i hela Romarriket. Därutöver var det järn och koppar som utvanns vid Rio Tinto.

Men de som verkligen fick igång gruvdriften, och som kom att sätta en outplånlig prägel på landskapet och staden Rio Tinto, och hela Spanien, var det engelska gruvbolaget Rio Tinto Company Limited.
Hur kommer det sig då att gruvorna hamnade i engelska händer? Varför fick inte spanjorerna själva glädje av de enorma rikedomarna som marken gömde på där kring den blodröda floden?
Jo, saken är den, att år 1873, när engelsmännen köpte koncessionerna till gruvdriften av den spanska staten, var staten på randen till konkurs, och det var endast försäljningen av gruvorna, för den otroliga summan av 94 000 000 pesetas, som räddade staten från bankrutt. Men var var då landets alla tidigare rikedomar? Jo, de hade slösats bort på både det ena och det andra samt på krig av den ena slarviga kungen efter den andra. I själva verket var oredan så stor att drottning Isabel II lämnade landet i ren förtvivlan efter de karlistiska krigen. Hon följdes av Amadeo I, som var italienare, och som efter två år på tronen uttalade de berömda orden: ”No entiendo nada, esto es una juala de locos” (Jag förstår ingenting – detta är ett dårhus). Därefter abdikerade han och Den Första Spanska Republiken blev verklighet. Den varade dock endast två år och det var alltså republikens första premiärminister som inte såg någon annan utväg än att sälja landets största rikedom, Rio Tinto, till engelsmännen för att snabbt få in pengar i landets kassa.

Engelsmännen dröjde inte med att få igång gruvdriften, som de hade hand om i 70 år, och så uppstod där det landskap som man kan se idag. Eftersom mineralerna låg nära jordytan var det ”open air mining” vilket var den huvudsakliga driften och det är därför lanskapet, speciellt norr om staden, är som ett öppet ärr – eller som man har valt att kalla det: un paisaje formando por la mano del hombre (ett landskap som formats av människans hand). Men jag tycker egentligen inte att det är så fult – mest bara imponerande.

Engelsmännen etablerade tidigt en järnväg så att de kunde frakta malmen ned till Huelva och havet, varifrån malmen sedan transporterades till masugnarna i England. Då var det lättast att anlägga järnvägen genom det relativt platta landskapet utmed Rio Tinto kom den att följa floden.
En bit av denna järnväg har nu blivit lite av en turistattraktion – och det med all rätta, för dels får man en bra inblick i gruvdriften och dels kör man längst med ett helt magiskt och äventyrligt lanskap som är alldeles rött.

Floden i sig själv är ett riktigt vidunder Färgen på denna har man aldrig sett på maken till någon annanstans – den är röd som ett madeiravin, mycket stark i färgen och övergår lite åt det bruna hållet, och ja, varje handfull vatten är alldeles rött.
Men vad är det som har gett vattnet sin färg? Är det bara den mineralrika jorden?
Nej, färgen kommer från mikroorganismer som lever av mineralerna i vattnet och det är avfallet från dessa organismer som färgar floden. Det är alltså en helt naturlig förorening som man inte kan göra någonting åt.
Vattnet i floden är som klorin och om man doppar ett stycke tyg i vattnet blir det alldeles missfärgat. Vilda djur såsom vildsvin och stengetter badar i floden för att bli av med parasiter – så ”starkt” är flodvattnet.
Även landskapet utmed floden är rött – jorden är röd av mineraler och det är en underlig syn att köra igenom det. Resan med tåget tar en timme ut och en timme tillbaka igen och det ges massor av ledig tid att beundra landskapet – speciellt då tåget endast kör i 10 km i timmen.
Det röda lanskapet har fått NASA att göra en rad olika experiment i området inför en eventuell landstigning av människan på Mars. Man förmodar att jorden på Mars, pga. färgen, har samma sammansättning som den vid Rio Tinto varför man etablerat experiment med växter för att se hur snabbt de växer i den röda jorden. Det har visat sig att de flesta växter trivs bra i denna röda jord, men att deras tillväxt sker betydligt långsammare än i annan jord, t ex har barrträden som ses vid Rio Tinto tagit cirka dubbelt så lång på sig att nå sin fulla storlek jämfört med samma slags barrträd i andra områden.

Det var engelskt kapital som finansierade gruvorna och det var engelska ingenjörer som stod för driftens tekniska delar. Därför uppstod det snabbt stora klasskillnader mellan de rika engelsmännen och de fattiga spanjorerna, som arbetade i gruvorna. Allra längst ned i rang stod portugiserna, som var hänvisade till att bo i eländiga ruckel, medan spanjorerna hade det lite bättre. Många gånger rådde det stora sociala oroligheter då det gjordes uppehåll i arbetet och 1888 ägde en massaker rum när strejkande arbetare mejades ned av ordningsmakten. Generellt rådde det sällan lugn och ro vid gruvorna.

Intill Rio Tinto byggdes det en fin ”engelsk” by, ”Bella Vista”, som låg med ”ryggen” mot floden och här levde engelsmännen som de gjorde enligt tradition; de skapade ”social clubs” med sport, games, afternoon tea, boy scouts, privata skolor, golf, cricket, polo osv. Eftersom pengarna hamnade i de engelska fickorna var det inga snåla platser, så överklassen hade stora fina hus uppe i bergen i utkanten av Aracena (dessa kan fortfarande ses väster om staden) och de hade sommarhus vid stranden i Punto Umbria (Huelva), där de spenderade tid med sina familjer när det blev för varm i inlandet.
Ett av de hus som engelsmännen bodde i, Casa 21, har nu gjorts om till museum och detta hus kan man besöka med samma biljett som ger inträde till gruvmuseet.

När engelsmännen var lediga roade de sig med olika sporter. De byggde t ex en golfbana precis utanför staden (den ligger fortfarande där) och det anlades flera planer med gräs på vilka de kunde spela boll.
Det har här vid Rio Tinto som några spanjorer en dag såg hur engelsmännen sprang runt och sparkade på en halvstor boll. Spanjorernas tänkte att de också ville prova, vilket de gjorde, och därmed infördes fotbollen i Spanien – och det är faktiskt sant.

Det gick som sagt riktigt bra för de engelska ägarna av gruvorna och det skapades enorma förmögenheter – som mer eller mindre gick rakt förbi näsan på Spanien. 1954 blev det för mycket för Franco och han lät nationalisera gruvorna. Engelsmännen skickades ut ur landet med ett mycket blygsamt plåster på såret och gruvdriften hamnade i spanska händer. Men ack, spanjorerna hade långt ifrån samma succé med utvinningen som engelsmännen, kanske helt enkelt för att de saknade ”know how”. Driften av gruvorna sjönk för att upphöra helt 2001 – speciellt på grund av konkurrensen av koppar från Indonesien. Men mycket beror naturligtvis på priset av metaller på världsmarknaden, och nu har man smått börjat fundera på att återuppta gruvdriften. De är nämligen långt ifrån uttömda – det finns fortfarande massor av metaller – om priset är det rätta.

Ett besök i Rio Tinto bör naturligtvist även inkludera ett besök i gruvmuseet, som är mycket fint och informativt. Här kan man se ett faksimil av en romersk gruva, man kan se den fina tågvagnen som drottning Victoria av England lät bygga vid Rio Tinto för sin resa till Indien (resan ställdes in och nu står vagnen på museet), och man kan även se planscher samt läsa om gruvornas historia.
Utöver allt detta kan man dessutom besöka den stora öppna gruvan Peña de Hierro, ca 10 km från Rio Tinto, som är en spännande plats och där det också går och se en massa gruvhål. Här kan man också se utloppet för floden Rio Tinto.
Jag tycker att ett besök i Rio Tinto är någonting av det mest spännande som jag har upplevt i Spanien. So off you go…

Läs mer på: www.parquemineroderiotinto.com/, där kan man också boka plats på tåget – någonting som man bör göra, för intresset är stort och det är som regel bara en avgång per dag.

Vi besökte Rio Tinto i samband med vår utflykt till Naturparken Aracena y los Picos de Aroche, och vi bodde på Posada San Marco i byn Alájar, som ligger ca 40 km från Rio Tinto – en vackert och rofylld plats som kan rekommenderas. Men det finns även hotell i Rio Tinto, bl.a. Rio Tinto Victorian House, som ligger i det gamla engelska kvarteret ”Bella Vista” och som säger sig ha viktoriansk atmosfär.