Grus Lindgren: Ett konstnärsliv med fint erkännande

Grus Lindgrens konst möter dina sinnen med starka färger, mycket känslor, rörelse, djup och eftertanke, och som konstnär har han kommit till en punkt i konstnärslivet där han summerar det, och får erkännande i de fina kretsarna.

Röd tråd i konsten

”Den röda tråden i mina konstverk är att du får möta människor som gått igenom en mörk händelse i livet, och hittat ljuspunkten i det”, är svaret jag får när jag slår mig ned i en av fåtöljerna i galleriet i Fuengirola och frågar vad han vill förmedla i sin konst. ”Antingen är människorna du ser på väg mot ljuset eller så har de hittat det och ’åh!’”, fortsätter han, och förklarar: ”Mörkret är individuellt. Det kan vara cancer, alkoholism, separation eller annat. Det behöver inte alls handla om att bli perfekt. I stället handlar det mer om att hitta människan i sig själv med det man inte är nöjd med. Detta gestaltar jag, och jag hoppas att det kan ge människor hopp – för ljuset finns där.”

Livet är till för att njutas

Grus Lindgren och hans make hittade sin dröm i Fuengirola för 14 år sedan, efter att först ha letat semesterbostad i Nerja. Och det som skulle ha blivit ett permanent hem när de blev pensionärer blev en vändning i livet många år tidigare. 

”Jag är född i Karlskrona, uppvuxen i Arboga och i 20-årsåldern flyttade jag till Stockholm. Där bodde jag en längre tid på Södermalm och umgicks mycket med konstnärerna runt Mariatorget. Men livet tog mig till ett jobb som illustratör på Stadsbyggnadskontoret och därefter till estetpedagog på en friskola, och i den vevan hamnade Göran och jag i en situation som möjliggjorde en spanienflytt i ett tidigare skede än planerat”, berättar Grus. Hans ögon lyser, som om han återupplever känslan att förverkliga drömmen om Spanien, och han har nästan svårt att sitta still av lycka. 

Flytten till Spanien blev alltså verklighet och glädjen över det lever sannerligen kvar än i dag.

”Spanien – jag älskar den mer spontana livsstilen här! Här är livet till för att levas och njutas, och känslan att jag hör hemma här är stark!”, utbrister han, som ett halleluja!

Uttrycker duende i färger

Det är nu mer eller mindre fyra år sedan som Grus ställde ut och sålde sitt första konstverk här på kusten, och det var då han beslutade sig för att ge konsten mer utrymme i sitt liv. Och något överrumplad blev han när än fler började visa intresse för att köpa hans konst.

”Jag tar inte sikte på att sälja när jag målar, men ibland hinner ett konstverk säljas innan det ens hunnit torka. Visst är det fantastiskt, men i grund och botten målar jag för att det är det som jag trivs allra bäst med. Och jag har alltid tyckt om det, även som barn”, berättar Grus och fortsätter med att förklara sitt målande: ”Jag får en förnimmelse, en känsla, och denna förmedlar jag på duken. Tänk poeten García Lorca och hans duende! Jag vill förmedla känslan i t ex den ursprungliga flamencon, innan kommersialiseringen av den i och med turismen – då det blev en uppvisning. Förr var det inga ’fina flickor’ som dansade flamenco. Det var kvinnor från samhällets låga skikt som uttryckte någonting. Och just när känslan berör har det skapats en kraft, ett det. Det är alltså någonting som i konsten berör fysiskt, som kittlar nerverna, får tårarna att rinna, skapar glädje. Min konst skapas för att beröra med denna kraft.”

Ordningsam busgrabb

Inspirationen och motiven hittar Grus i omgivningen, i det han läser – han glömmer det mesta men det kommer i stället fram på duken. Ibland kommer ett motiv bara till honom, som en målning av en far som räcker sin son en trumpet. Det förstod Grus sedan var hans egen far som lämnade över möjligheten att själv välja väg i livet. En annan gång har han målat en busgrabb, som han sedan såg var han själv, för trots sin uppfostran att alltid vara den ordningsamma har han alltid varit en busgrabb inuti – någonting han insett bara nyligen. Och kvinnorna, som ofta ses i hans konst, uttrycks starka och femenina, utan att vara det för att behaga männen, utan rent av för att de är kvinnor. 

Nu blir Grus allvarlig och säger: ”Kanske kommer kvinnorna på grund av avsaknaden av min egen mamma. Hon dog för 30 år sedan. Hon fick tyvärr aldrig se mig som konstnär – när jag var liten brukade jag sjunga till henne: ’Jag ska måla hela världen lilla mamma’, och nu gör jag ju just det!”

Så förklarar Grus även färgerna, för i dem skedde det ett stort skifte när han flyttade till Spanien: ”I Sverige var färgerna dunkla, men det hände någonting när jag kom hit. Se bara på alla färger här – frukterna, spanjorernas kläder och allt runt omkring oss – det är färg överallt! Och det ser jag har påverkat mig totalt.”

Fina erkännanden

Trots de senaste årens uppmärksamhet för sina konstverk har Grus, som är autodidakt, svårt att identifiera och uttala sig själv som konstnär, och det tar lång tid i vårt samtal innan jag får honom att faktiskt säga det i ord. Men faktum är att han nu både finns med i Lexikonett amanda och tagits upp som medlem i Svenska Konstnärer. Den ordningsamma busgrabben är nu alltså erkänd som konstnär även i de fina kretsarna, trots avsaknaden av formell utbildning, vilket inte sker varje dag. Det råder således ingen tvekan om att hans sätt att förmedla upplevelser av livet berör.

Avslutningsvis säger han: ”Detaljerna, de fascinerar mig, och det som skapar uttryck är detaljerna – jag kan tappa bort mig i de små detaljerna i lång, lång tid. Så är det ljuset, förnöjsamheten, att komma bort från mörker och negativa tankar”, säger han och visar med handen mot tavlorna runt omkring oss när vi reser oss upp. Det har blivit dags för mig att lämna galleriet, Grus ska nu möta konstnärinnan Magga Nancy (som du kan läsa om i En Suecos novembernummer 2018), han har nämligen spännande planer för framtiden.

Kort info:

Namn: Grus Lindgren

Född: Karlskrona 1962

Bor: Los Boliches i Fuengirola

Familj: Maken Göran

Gör: Konstnär och egen företagare

Han: inspireras av musik, tycker om ensamhet, målar i olja, skapar bilder av tankar, älskar färger!