En svensk tiger

Det är en sommardag i Spanien, jag och Ole ses på en terrass alldeles vid havet och vinden blåser hårtorksvarm. Vi möts främst för att prata om boken Ole arbetade med i 12 år, ”Statskupp i slow motion” om mordet på Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme. Ole har en av de bredaste CV jag sett. Han säger att han bara följt det som är han själv. ”Andra kanske kan tycka det ser splittrat ut men för mig har det bara handlat om att lyssna till min inre röst. Det som verkligen ligger mig varmt om hjärtat är skriva, måla, spela och att hålla rättvisan vid liv. Jag har väldigt svårt för orättvisor och lögner. Där kommer konspirationer också in. Jag har haft det med mig, alltid. Jag växte upp i en familj där allting på ytan var perfekt men där jag blev väldigt känslig för stämningar, saker som inte uttalades och om saker som sades inte var sanna. Som mellanbarn tror jag också man tränas i att känna av sådant, vilket kan vara en nackdel ibland eftersom det är lätt att bli överkänslig. Men, när det blir större, som journalist till exempel, är det bra att ibland stanna upp och säga vänta lite, det är någonting här som inte stämmer.”

”Statsminister Olof Palme är död”

De flesta svenskar minns nog var de var och vad de gjorde det ögonblick de fick veta att Olof Palme den 28 februari 1986 skjutits till döds på Sveavägen i Stockholm.

Ole som arbetat som journalist har alltid utgått från sunt bondförnuft. ”Ett plus ett är två, sedan struntar jag i om någon teknisk expert försöker påskina att det är 47, det spelar ingen roll.” Därefter går han bakåt och söker fakta. Han menar att de flesta serveras ett plus ett är 47 och bara sväljer det med motiveringar som ”ja men han som sa det hade vit rock eller någon tjusig titel”. ”Det blir ju inte mer sant för det. Det finns oftast en anledning till att folk begår grova politiska brott och det är alltid för egen vinning och på vanliga människors bekostnad.”

Många antar att Sverige är perfekt, att fulspel inte finns. ”Och det trodde jag också, det är ju så vi är uppvuxna, Emil i Lönneberga och hela den biten. Det var det som… när jag började undersöka… jag blev så skakad. Jag blev fullständigt omtumlad. De första fem sex åren när jag var igång med mina efterforskningar kring mordet på Olof Palme var det som att folk trodde jag var galen, reaktionen var ofta, att ”men det här är Sverige, vad säger du?" Det är inte konstigt att människor som Ole blir tysta, ett ständigt ifrågasättande från omvärlden är effektivt och leder lätt till känslor av ensamhet och utanförskap.

Statskupp i slowmotion
Begreppet konspiration är nog tabubelagt för många svenskar. Därmed kan många gånger de som ifrågasätter enkla, logiska förklaringar avfärdas med ett höjt ögonbryn och vidare granskning undvikas. Många tycks gärna köpa det enkla och avfärdar det som kan tyckas otroligt och låta överdrivet. På så sätt kan livet i trygga Sverige fortsätta ostört. Människor i det perfekta moderna demokratiska jämställda landet kan därmed låta bli att ifrågasätta grundvalar som rättvisa och sanning.

Efter Palmemordet ingick Ole i den grupp som i media kallades Privatspanarna . Han säger att några kanske var excentriker men att gruppen framförallt bestod av väldigt seriösa, ledsna, ärliga människor som bara kände: ”vad är det som händer med vårt land, vi har blivit fullständigt våldtagna utan att någon ens reagerar… det är därför boken heter så; Statskupp i slowmotion.”

Ole konstaterar att det inte är ovanligt att man saboterar en person för att den gräver för djupt. ”Funkar det inte med diskreta hot, undermineras personens trovärdighet i pressen och fortsätter personen så tystas denne till sist, ibland med hjälp av våld.”

”Jag blev skrämd när jag började se hur svenska myndigheter till viss del är inblandade i mordet och hur den officiella utredningen bara tillsatts för att mörklägga. Vem kunde jag lita på? Vem är good guy och bad guy? Jag hade två vänner som dog under mystiska omständigheter och jag fick själv påhälsning hemma. Då blev det för läskigt. Vi flyttade utomlands.”

Boken ligger på bordet framför oss. Än så länge finns ingen förläggare som har haft modet att ge ut den. Den är tjock som en tegelsten och innehåller mängder av faktamaterial kring mordet på Olof Palme. Enligt Ole är det otroligt mycket kring mordet som inte stämmer. Över 200 observationer av ett tiotal personer med walkie-talkies gjordes av allmänheten den kvällen, alla är bortförklarade på grunder som ”folk såg dåligt”, ”de minns inte”. Han menar att vittnen som till och med kunnat identifiera walkie-talkiemän de känt igen har avfärdats. I boken finns enligt Ole mängder av manipulerade dokument, bland annat Olof Palmes dödsbevis, adressen som står högst upp är en adress som inte finns. Där finns också Palmes obduktionsprotokoll med stora överstrukna partier som motiveras med ”av hänsyn till familjen”. Ole påpekar: ”Palme blev officiellt skjuten med ett skott. Vad kan stå i all den text som strukits över? ”

Syndabockar som skydd
Ole anser att syndabocksmetoden tillämpats för att dölja att mordet var ett internationellt beställningsjobb utfört av professionella betalda hitmän, med lokalt stöd av svenska poliser. För att dölja spåren pekades lämpliga individer ut. Christer Pettersson, enligt Ole helt oskyldig, var syndabock nummer tre och kom in ganska sent i utredningen. Innan dess hade två andra män varit utpekade. Den ena mördades senare i USA. Ole menar att det är alldeles för många dödsfall under märkliga omständigheter bland de som på något sätt tangerat utredningen; vittnen, journalister, utpekade, delaktiga, eller bara vanliga privatpersoner som vägrade att acceptera officiella lögner. Han nämner bland annat vännen och privatspanaren Ingvar Heimer.

Ole högaktar flera personer, speciellt den numera bortgångne Gösta Söderström som efter mordet fick sin karriär förstörd som en följd av sin roll i mordutredningen. Poliskommissarie Söderström var högsta yttre befäl under mordnatten och den polis som kom först till mordplatsen. Hans uppdykande på brottsplatsen menar Ole kom att ställa till stora bekymmer för den attentatsgrupp som, delvis uppbackad av handplockade högerextrema poliser från Stockholms innerstad, enligt Ole ska ha utfört mordet. Söderströms vittnesmål visar, menar Ole, tydligt att flera polisbilar och piketer fanns runt mordplatsen 6 minuter INNAN larmet hade hunnit gå ut, vilket innebär att vissa inom svensk polis måste ha varit medvetna om vad som skulle hända. Söderström hotades vid flera tillfällen men stod fast vid sin version och offrades till sist. Boken är tillägnad Söderström, som med sin ärlighet och inre styrka enligt Ole spelade en viktig roll i sökandet efter sanningen.

Global skuggregering
Ole menar att mordet på Palme bara är ett av många hemska brott som kan spåras tillbaka till en internationell hemlig elitgrupp med hjärtat i Wall Street och förgreningar överallt. Det som bestäms på gruppernas möten menar han är det som egentligen styr vår värld. ”Vad vi talar om är en global skuggregering som nu arbetar intensivt på att skapa det de kallar den Nya Världsordningen, ett mycket skrämmande scenario för oss vanliga människor”. Denna elit är uppdelad i Bilderberggruppen, Council on Foreign Relations och Trilateral Commission. Representanterna för respektive land är toppnamn från näringsliv och offentlig verksamhet som handplockas. Via de här personerna kontrolleras sedan de individuella länderna.

Mörka bilder av samhället är svåra att bära. Yoga och en tro på större ting är en del av livet för Ole, tron på det goda och att hjälpa sin nästa. Han önskar att barnen ska växa upp med ett givmilt hjärta, kritiskt tänkande och att de ska betrakta omvärlden med vidvinkelperspektiv och öppet sinne.
Ole spenderade många år på att gräva intensivt i omständigheterna kring Palmemordet. Han säger att boken helt bygger på fakta och visar en helhetsbild som aldrig tidigare presenterats. För säkerhets skull har han sett till att ett flertal exemplar av boken finns förvarade på olika ställen i världen, därmed försvinner den inte även om det av någon anledning skulle hända honom själv något.

Faktaruta

Ole Dammegård, 52 år.
Familj: Sambo och tre barn
Yrke: skriver, målar, spelar, designar webbsidor, bokomslag, skivomslag. Har även arbetat som bl a journalist och lärare. Författare till boken ”Likt tårar i ett regn”, en sann historia om livet i Iran 1984 och två unga mäns flykt därifrån. www.shadowoftears.com
Tycker mest om

I Spanien: spanjorers sätt att vara med barn, att de älskar livet och tar sig tid att bry sig om varandra. I Sverige: Naturen när den är som finast.
Tycker mindre om

I Spanien: Chemtrails, kemiska utsläpp från specialbyggda flygplan. I Sverige: Hur folk som är så pass vakna kan vara så sovande. Svenskar är ett intelligent folk, de borde vara knivskarpa och reagera.

Året är 1984 i Iran. Det är krig. Vid vägspärrarna stoppas trafikanterna och människor dras ned från bussar och förs bort och försvinner. Människorna vill bara leva det vanliga liv alla människor vill leva, de önskar att barnen ska må bra och att de ska få leva fritt. Istället slås vissa av dem ner på gatorna och hemlig polis för bort dem till underjordiska fängelser. Ole Dammegård är mitt i detta, han får vänner för livet som visar honom vad som sker i Iran under den här tiden och som förklarar. Om sina upplevelser under den här tiden och om hur han hjälper till att få ut sin vän ur Iran så att de tillsammans kan ta sig till Sverige, har han nu skrivit boken ”Likt Tårar i ett Regn” (”Shadow of Tears”). Ole beskriver hur upplevelserna i Iran förändrade honom som människa och hur viktigt han tycker att det är att vi människor förstår att vi alla är så lika, hur vi är som de och de är som oss. Det är hans önskan att världen ska bli mer accepterande. Samtidigt betonar Ole hur vissa människor i svåra situationer gör fantastiska gärningar, t ex polisen Britta Appelkvist som var den i Sverige som lyckligtvis satte stopp när hans iranska vän som tog sig till Sverige där sedan hotades av utvisning. Det är avgörande att vi människor fattar medvetna beslut och tänker till.
www.shadowoftears.com