På andra sidan... Är debatten helt fel?

De illegala invandrarna har fått medvind. Omvänt har Pedro Sánchez och Spanien hamnat i motvind. En ny reform från den spanska regeringen har normaliserat situationen för hundratusentals illegala invandrare i Spanien. Det här är invandrare som snart kommer att kunna resa fritt inom EU. Det är därför många kritiker i Europa är upprörda, medan den spanska regeringen ler. Det sägs att det har blivit nödvändigt att ta in arbetskraft utifrån. Det harmonierar bara inte med det faktum att Spanien har en arbetslöshet på 11 % – en av de högsta i EU. Ännu en gång har Pedro Sánchez och hans regering genomfört en kontroversiell och tvetydig reform.

Det råder osäkerhet kring antalet, men inte om avsikterna. De många invandrare i Spanien har en stor önskan om att stanna här – om att kunna bo, leva, arbeta, betala skatt och få sjukförsäkring. En önskan om att bli en del av samhället. Hur många det handlar om är dock oklart. Tankesmedjan Funcas säger att det i dag finns 840 000 illegala invandrare i Spanien. Regeringen säger ingenting. Min egen magkänsla säger att siffran är närmare 500 000, eftersom jag i min vildaste fantasi inte kan föreställa mig att över 1 % av dagens befolkning skulle vara illegala invandrare. Funcas säger också att 90 % kommer från Latin- och Sydamerika. Det håller jag med om, eftersom det historiskt sett finns ett nära band mellan Spanien och Latinamerika – särskilt till Colombia och Venezuela. Om en sydamerikan kommer till Spanien skickas han inte tillbaka efter att turistvisumetet på 90 dagar har löpt ut. Och absolut inte om han dessutom har ansökt om tillfälligt arbets- och uppehållstillstånd, sökt in till en utbildning eller något annat som lätt kan dra ut på tiden. Om vi kombinerar detta med de särskilda avtal som Spanien har med flera latinamerikanska länder, som gör det möjligt för deras medborgare att söka medborgarskap efter bara två år i landet, är det inte förvånande att vi i flera decennier har sett ett så stort inflöde av sydamerikaner på den spanska arbetsmarknaden. Invandring har länge fungerat som en systematisk import av arbetskraft, och flera regeringar har regelbundet gett denna legaliseringsprocess en liten knuff. Saken är nu att Pedro Sánchez ger processen en stor knuff – vilket går emot EU-ländernas överenskommelse om att minimera invandringen.

Men Pedro Sánchez fortsätter att knuffa på. Han gör det för att han säger sig vara säker på att invandrarna redan jobbar och utgör grunden för en stor svart ekonomi, som stöder både jordbruk, servicesektorn, byggbranschen och äldreomsorgen. Att flytta denna grupp från den svarta till den vita ekonomin skulle således vara bra för alla – både för statskassan och för rättssäkerhet gentemot arbetstagare och arbetsgivare. Den spanska regeringsledaren menar att invandringen är nödvändig för att hålla hjulen igång i den spanska ekonomin, och för att upprätthålla de positiva tillväxtsiffror som landet har uppvisat de senaste åren. Liksom i andra EU-länder råder det oro över de låga födelsetalen i Spanien, och Pedro Sánchez ser invandringen som en bra och naturlig lösning på detta. Han får medhåll av Antonio Garamendi, som är ordförande för de spanska arbetsgivarföreningarna. Han är annars inte särskilt förtjust i Pedro Sánchez, för att inte tala om hans arbetsminister Yolanda Díaz. Men i just det här fallet har han offentligt gett den röda regeringen sitt fulla stöd. Arbetsgivare i flera sektorer skriker nämligen efter kvalificerad arbetskraft och människor utifrån med sina papper i ordning är mycket välkomna.

Naturligtvis håller inte alla med – långt ifrån. Många spanjorer känner osäkerhet när det gäller utvecklingen. Detta eftersom Spanien sedan millennieskiftet har tagit emot många fler invandrare än något annat EU-land. Således är var femte invånare i Spanien i dag född utanför landets gränser. För 25 år sedan var det bara en av 20. Motståndarna till den nya reformen oroas över att det bara kommer att locka fler invandrare till Spanien, samtidigt som trycket på hälso- och sjukvården och den rådande bostadsbristen kommer att bli ännu värre.

Befolkningen och politikerna står splittrade. Och denna splittring kan snart komma att sprida sig till hela EU, för redan under de kommande åren kommer Europa som helhet att förlora mellan 1 och 2 miljoner personer i arbetsför ålder. Eurostat, den europeiska unionens statistikkontor, förväntar sig att befolkningen i de europeiska länderna kommer att minska med 5 % år 2050. Detta skulle skapa ett stort gap på arbetsmarknaden. Vem ska fylla det?

I Spanien fylls det av människor utifrån. Detta framgår i dag tydligare än någonsin. Men detta sker samtidigt som det råder en mycket hög arbetslöshet på 11 %. Det är här som jag inte får ihop det. Tittar man i den långa arbetslöshetskön på nästan 2,5 miljoner människor, går det verkligen inte att hitta några kvalificerade personer som kan fylla luckorna på arbetsmarknaden?

Vi har ett arbetsmarknadsministerium, som leds av Yolanda Díaz, och två stora och starka fackföreningar, som kämpar för att höja minimilönen och förkorta arbetsveckan. Visst, helt okej, men det kommer ju varken att sänka arbetslösheten eller fylla luckorna på arbetsmarknaden. För detta behövs helt andra verktyg. Det handlar om aktiveringskurser och fortbildning. Men dessa två begrepp verkar man ha glömt bort helt och hållet.

Ingen ska tala om för mig att det bland dagens 2,5 miljoner arbetslösa inte finns en halv miljon personer som kan aktiveras, skolas om och förberedas för att klara av de lediga jobb som finns inom jordbruk, service, bygg och äldreomsorg, som vi i dag ser tillsätts av invandrare. Dagens debatt har helt fel fokus. Det bör i stället riktas mot att få arbetslösa i arbetet – precis som man gjorde på 00-talet. Under åren före finanskrisen sjönk arbetslösheten till 6–7 %, och det började pratas om full sysselsättning. Det är dit vi ska igen. Tillbaka till ”ta tag i det” – men tyvärr finns inte den debatten i samhället längre.