Resan från fattigdom till fattigdom

Varje dag går 28-åriga “Pepe” från Senegal på stränderna i Fuengirola för att sälja väskor till turisterna. Han är en av de många afrikaner som kommit illegalt till Europas kust i båt, och som är beroende av hjälp från Röda Korset. Det han drömmer allra mest om är att kunna återvända hem, men utan pengar, jobb och bostad i Senegal skulle det bara innebära ytterligare en omstart och ytterliga en dröm om en bättre framtid som gått i krasch.

Ett smalt, fallfärdigt trapphus leder upp till lägenheten. Innanför dörren ligger en stor hög väskor på golvet. Tre av lägenhetens sex senegaleser sitter i vardagsrummet och ögonen tittar både frågande och oroliga mot volontären från Röda Korset, när de ser kameran på bordet. Det sprider sig en nervös stämning i rummet och en av männen försvinner snabbt. En annan man, som kallas ”chefen”, sitter tillsammans med Pepe, och bägge lyssnar när María Claudia Hernández förklarar varför det är viktigt att de berättar deras version av livet på Costa del Sol. Hon är en av få personer som de litar på, och efter att de båda männen utväxlar en blick av överenskommelse går Pepe med på att svara på frågorna.

”Jag säljer väskor, för jag kan inte göra någonting annat. Ofta känner jag mig skyldig när jag går på stranden, och det är jobbigt att alltid vara på flykt från polisen, men jag har ingen annan möjlighet – och det är bättre än att stjäla”, säger Pepe, vars riktiga namn förblir en hemlighet.

Pepe kom till Spanien 2007 och bor i Fuengirola tillsammans med fem andra i en liten lägenhet på tredje våningen. Alla säljer de väskor och utan hjälp från Röda Korset skulle de gå utan mat de flesta dagar. Varje vecka kommer María Claudia Hernández med mat till afrikaner och romer i området och hör efter hur de har det, om de saknar medicin eller andra viktiga saker. I Fuengirola finns det drygt 20 lägenheter som denna och Röda Korset hjälper fler än 100 flyktingar i staden.

Verkligheten slår drömmen om Europa i spillror

Pepe var bara 21 år när han kom till Spanien. När han var 17 år lämnade han sin mamma och tre bröder i Senegal varefter han bodde tre år vid kuststaden Nouadhibou, där han väntade på att komma med på någon av båtarna till Spanien. Båtresan tog tre dagar och fram till det att han nådde kusten var han full av hopp om en ljusare framtid.

”Min mamma har offrat en hel del för mig, så jag vill göra någonting för henne. När jag bodde i Senegal kom det många utlänningar till landet och köpte bostäder, mark m.m. – och de hade alltid mycket pengar, så jag tänkte att det skulle vara lätta att hitta jobb i Europa. Men så är det inte. I själva verket är det riktigt svårt.”

Trots de hårda villkoren i Spanien är Pepe varken arg eller känner sig diskriminerad. Trots att han är illegal invandrare har han rättigheter, och det värdesätter han, liksom att han är tacksam för hjälpen från Röda Korset.

”De som arbetar för Röda Korset är goda människor, de hjälper oss en hel del. Vi kom hit för att jobba och leva ett normalt liv, inte för att sälja prylar på gatan.”

Båtresan vill han helst inte prata om. Han vill inte heller prata om tillvaron i lägenheten eller väskorna på golvet. Oftast svarar han kort och det anas en rädsla för att säga för mycket.

Vi fortsätter till nästa lägenhet. Här bor sju afrikaner och även här är en ”chef”. Hierarkin bland männen är en tradition som de tagit med sig från Afrika, där den äldsta med mest erfarenhet utses till chef. Det är han som fattar de överordnade besluten och som hanterar det praktiska. Även här är stämningen tryckt men också dessa män går med på att låta sig intervjuas, och snart glömmer de bort rädslan och börjar berätta sina historier.

Resan utan slutdestination
För tio år sedan kom en av männen till Spanien med båt från Senegal. Då kostade biljetten 800 euro, och trots att resvägen nu är nedlagd finns minnena fortfarande kvar.

”Det var svårt på båten. Vi var många människor, det var helt packat med folk. En del grät och bad till gud för de trodde att de skulle dö. Resan tog tio dagar och även jag tvivlade på att jag skulle överleva”, berättade han och sänker snabbt blicken i golvet för att inte visa sina blanka ögon.

Männen i lägenheten betonar speciellt två orsaker till att folk lämnar de afrikanska länderna: illusionerna om Väst och bristen på arbete. I flera afrikanska länder förknippas Europa, om än felaktigt, fortfarande med rikedom och jobb, och lägger man till den massiva arbetslösheten och våldet som kännetecknar den afrikanska kontinenten, så väcks motivationen till att ge sig ut för att söka en bättre framtid – fast ofta helt ovetande om att man jagar en fata morgana.

“Jag trodde att jag skulle hitta ett jobb på en fabrik och leva ett normalt liv med lediga kvällar och tillräckligt med pengar för att kunna hjälpa min familj. Jag visste inte att jag skulle komma att sälja varor på gatan i konstant rädsla för polisen. Om jag hade haft ett jobb i Senegal så hade jag rest hem direkt, men jag kan inte resa hem utan varken jobb eller pengar”, säger en av männen, medan han pillar lite på ett par hörlurar som ligger på bordet framför honom.

”Förr skulle folk ha kastat sig i havet för att komma till Europa, men i verkligheten finns det ingenting här förutom mer svårigheter och ensamhet. Därför är det också många som reser tillbaka till Senegal, för där har man i alla fall sin familj.”

De flesta flyktingar från Afrika kommer i dag från länder som Liberia och Sierra Leone. För även om Senegal har utvecklats till ett fredligt land, om än utan jobbmöjligheter, så är tillvaron på andra platser så ringa att det fortfarande är värt att riskera sitt liv för att komma till Europa, trots att framtiden kanske inte ser så ljus ut i Europa, men det finns i alla fall en framtid.

Fattig i en rikemansvärld

Väskförsäljarna i Fuengirola går längs stränderna varje dag mellan cirka klockan 11.00 och 17.00, och sedan igen mellan klockan 21.00 och 01.00. Intäkterna går till hyra, el och mat. De är alla i 30-årsåldern och säljer på gatorna för att överleva. De sju männen i den sista lägenheten har fått hjälp från Röda Korset i tre-fyra-års tid och de drömmer alla om att en dag kunna återvända till Senegal. De pratar engelska, franska, lite tyska, senegalesiska och nu även spanska, och utöver att ha lärt sig ett femte språk i Spanien har de också lärt sig att livet inte är grönare på den andra sidan – bara hårt på ett annat sätt.

ramtiden tänker de inte speciellt mycket på. Den kopplas till ödet och morgondagen. De har accepterat att världen är uppdelad mellan dem som har och dem som inte har någonting. Och de kan bara önska att världen såg annorlunda ut.

“Alla bör tänka mer på andra människor och dela med sig mer. Det skulle inte finnas fattiga människor om det inte fanns rika. Dessa två saker hör ihop genom arbetsmarknaden – det är de fattiga människorna som utgör motorn i samhället – inte de som blir rika på det”, säger ”chefen” och betonar: ”Vi sitter fast i en ond cirkel.”

Alla har de blivit utnyttjade som ”svart arbetskraft av större spanska företag, där de efter att ha gjort färdigt jobben aldrig sett en enda cent, utan bara stått kvar med ett telefonnummer som inte längre varit i bruk. Känslan av maktlöshet ses tydligt i deras ögon och tron på en ljus framtid i Spanien är långt bort.

Männen börjar nu förbereda sig för att ge sig ut för kvällens försäljning på stranden. Väskorna köper de i den lokala kinabutiken, förklarar en av dem. Det framgår tydligt att det är ett inövat svar så att den verkliga leverantören inte kommer på tal – och det är just allt det, som de inte säger, som kanske bäst beskriver deras tillvaro i Spanien. De är en anonym skugga i en annars så solig del av världen.