Greve Jan Bernadotte trivs i Nerja

Bernadottes ”svarta får”, det är Jan själv som har kallat sig det. Han är känd som skandalslarver som gift sig och skilt sig för många gånger samt för att ha spenderat arvet efter sin farfar på champagne, damer, bilar och båtar. Allt detta erkänner han, men han säger att han har förändrats. Idag vill han bara leva ett stilla liv.

På ett litet café vid stranden i Nerja sitter Jan Bernadotte, som han väljer att kalla sig, även om han är född Carl-Johan Gustaf Wilhelm Bernadotte af Wisborg, med sin fru Gunilla. De ler vänligt, tittar kärleksfullt på varandra och ingenting kan få en att tro att detta är mannen som skapat så mycket rubriker.

En blir två
Bara två dagar innan En Sueco möter Jan och Gunilla har ett bröllop ägt rum. Det var den 29 februari i år som den svenska prästen Jan Madestam vigde de två i Almuñecar kapell,

bröllopet som fick skjutas upp, på grund av pappersarbete, då Jans tidigare äktenskap inte var avslutat, när de tidigare ansökte om att få gifta sig, var helt privat.

Uppväxten
Född i Stockholm 1941 levde Jan i staden innan familjen flyttade till slottet Mainau i Tyskland, som hans far, Lennart Bernadotte, ärvt. Då var slottet och parkerna förfallna pga. bristande underhåll, så Jans far och mor började genast arbeta för att återställa det till sin forna prakt.

Jan beskriver sin barndom som god, trots att föräldrarna arbetade ihärdigt, ”Jag hade en bra uppväxt och hade frihet att röra mig hur jag ville, i ett hem med mycket kärlek”. Träffar man Jan idag är det svårt att tro att han var ett busigt barn, men anekdoter finns det gott om, bland annat när han en dag red upp, på sin ponny, till sitt rum på andra våningen. Upp gick bra, men på nedvägen skedde en liten olycka som personalen fick städa upp efter ponnyns naturliga behov. ”Det tog ett tag innan far fick reda på det, men när han väl visste så blev han inte arg, han skrattade bara och sa att det var typiskt mig att hitta på sådana hyss”, skrattar Jan och berättar att han även brukade tjäna en egen slant på att köra ”svart taxi”, med ponny och vagn, för de som ville till slottet. Han beskriver sin barndom som en dröm, med trädgårdar och slottets underjordiska gångar att utforska.

Det var dock inte bara hyss på Mainau. Han skolades att ta över efter faderns arbete och lärde sig så mycket om bl.a. trädgårdarnas planteringar, PR och hur man för sig i möten med människor. Han har senare i livet arbetat som pr-man och konsult i både Europa, USA och Sydamerika.

Relegerad och playboyliv
I och med föräldrarnas hårda arbete på Mainau, vilket försörjde familjen, blev det Solbacka internatläroverk för Jan. När Jan berättar om sin tid på Solbacka förs tankarna till Jan Guillous bok Ondskan. ”Jag var kanske ganska uppkäftig vilket gjorde att jag dömdes till straffarbete och diverse andra saker av de äldre. Men jag tyckte att de själva kunde göra det, så jag struntade i det”. Efter ett tag var det Jans farfar Wilhelm som uppmärksammade att Jan inte mådde bra. Jan ville tillbaka hem till Mainau men fick nu börja på internat i Schweiz. Jan berättar själv att det var nu som hans mer struliga liv började och bl.a. relegerad han från skolan pga. slagsmål och flickor.

Efter skoltiden började så hans, som han kallar det, playboyliv, med snabba bilar och ”brudar”. Han var stilig, med snygg bil och fint efternamn så tjejerna stod på rad och i München, där han spenderade mycket av sin tid med champagnen flödande runtomkring honom.

När Jan ser tillbaka på den tiden idag säger han att om han hade visheten som han har nu, så skulle han inte ha slösat så mycket. ”Jag fick aldrig någon vägledning i att förhålla mig till pengar. Behövde jag mer bad jag bara om mer från vaktmästaren på Mainau, vilket gjorde att jag aldrig lärde mig att pengar har ett värde, vilket jag vet idag”, säger han och tittar frågande på Gunilla, som med ett leende, svarar att han i alla fall har blivit bättre på det.

Lugn i livet
Playboylivet är passé och i dag bor Jan och Gunilla på Karl-Johansgården på Hyltingeö i lugn och ro. Trots det säger de båda, nu när de är i Nerja för andra gången i år, att det känns som om de bor här, och att de trivs så bra på Costa del Sol är orsaken till att de letar efter boende för längre tid i staden. De förklarar att det är det stilla livet, de små stränderna, gångavståndet till allt och de små caféerna och restaurangerna som får dem att känna sig hemma. När En Sueco träffar dem här märker vi att de redan har funnit många bekanta, de hälsar vänligt på många av dem som passerar oss där vi sitter.

Träffar man Jan idag är det svårt att tro att han var ett busigt barn, men anekdoter finns det gott om, bland annat när han en dag red upp, på sin ponny, till sitt rum på andra våningen.