Kära läsare juli 2009

Som ni med all säkert redan har förstått, så är jag förtjust i att iaktta mina medmänniskor – och det var inget undantag när jag nu senast reste norrut med flyg från Málaga. Seansen började redan vid incheckningen på flygplatsen, där folk sågs fridsamt stå och vänta i två långa köer. Vid närmre betraktande så gick proceduren inte helt så fredligt till som man först antog, varken för flygplatspersonalen eller för passagerarna. Den ”fina” äldre damen som stod bakom mig i kön, makade långsamt men säkert sin väska in i mina knäveck för att på det sättet få check-in- personalen att arbeta fortare. Jag tillät mig inte hetsas upp av detta, utan följde i stället med i det drama som var på väg att utveckla sig framför mig.
Alldeles framme vid disken diskuterades det högljutt vilken av de två köerna som skulle expedieras först, hur många och speciellt vem som skulle få sitta vid nödutgången.
En, visade sig, hade inte ens biljett till vår avgång, utan skulle ha varit med dagen innan, som han självklart inte ville finna sig i (?). En äldre dam… (det är den äldre damen som för en kort stund sedan stod bakom mig)… hon har helt enkelt smugit sig in framför mig medan jag höll blicken på scenariot. Målmedvetet slänger hon upp väskan på bandet framför näsan på mig, medan hon försöker gömma en nästan lika stor väska under kappan. ”Ursäkta”, säger check-in-damen som har upptäckt väska nummer 2, ”men den där kan du inte ha med som handbagage”. Det menade i varje fall den äldre damen att hon kunde och klamrade sig fast vid väskan som om den innehöll 1 miljon euros (det gjorde den kanske också). Så blev det min tur. Över kanten på disken sände ett par mörka ögon mig en blick, som om den kom från ett dubbelpipigt hagelgevär – så jag lät bli att poängtera att jag faktiskt betalt extra för att sitta vid nödutgången med extra benutrymme och traskade iväg mot security med en platsbiljett längst bak i planet. Ändlösa rader med passagerare stod i kö med skorna i ena handen och deras ynkliga toalettartiklar i en genomskinlig plastpåse i den andra för att bli kroppsvisiterade och genomlysta. Resor säljs som frihet, men vi är inte mycket friare än laboratoriemöss. Tillsammans med de andra passagerarna sitter jag beredd vid gaten. Vid första lilla tecken på att vi kan gå ombord flyger vi alla upp från stolarna och masar oss fram till de två sammanbitna gatevakterna. Varför beter vi oss så? Varenda gång! Jag menar, vid detta tillfälle har vi alla blivit utrustade med ett platsnummer, så om man kommer först eller sist ombord till nummer 23 är helt likgiltigt. Det är närmast tvärtom, man borde utnyttja tiden till att stå upp och gå omkring så länge som möjligt, innan flygresan binder en till sätet i fyra timmar. Nej, så fungerar vi människor alltså inte, så jag masar mig fram med de 200 andra. Då jag kommer fram till min plats, stoppar min kommande stolsgranne sitt alltför stora handbagage in i ett alltför litet utrymme i bagagehyllan ovanför sätet. Han fnyser triumferat och är dessutom av den där typen som använder båda armstöden, känner du till dem?
Snart visar det sig att det inte finns tillräckligt med matlådor till antalet passagerare som så gärna vill spendera en stor summa euros på en pytteliten portion torra bullar med ännu torrare ost och vissen sallad. ”Är det någon som skulle kunna tänka sig en god chokladbit och en kopp kaffe i stället?” försöker en flygvärdinna förgäves. Nej, nej så lätt slipper de inte undan, flygplanspersonalen alltså. Alla vill ha riktig mat… Sluta nu!
Jag begraver mig i min bok och låtsas att jag inte förstår ett ord av vad mina medpassagerare pratar om.
Jag hade inte förväntat mig en välkomstkommitté, och det var tur det, för det fanns inte heller någon när jag äntligen kom fram till min slutstation. Bara en äldre taxichaufför av oviss härkomst, som stod med ett blad rivet ur ett anteckningsblock med mitt namn på – felstavat.
Nu är jag lyckligtvis hemma igen.

Trevlig sommar!

Helle Espensen