När män hatar kvinnor - ett besök på två center för våldsoffer i Málaga

Direkt när jag slog på tv:n såg jag nyheten om den 32-åriga kvinnan från Teneriffa, som blivit ihjälslagen av sin pojkvän. Hon var den 65:e kvinnan som dödades av sin partner eller ex-partner mellan januari och november 2010. Redan då hade 2009 års dödstal överstigits med 16 offer. Alla är överens om, att svartsjukemord är ett av de mest alvarliga sociala problemen i Spanien. Men varför? Vilka är de kvinnor som lever med våld varje dag? Och vad finns det för möjligheter till att få hjälp?
Jag har fått adressen per telefon av Alberto Arnaldo, som är chef för de totalt 17 kvinnocenter (8 akutcenter och 9 kvinnohem), som finns i Andalusien. När jag äntligen hittar gatan och husnumret, en plats strax utanför centrala Málaga, liknar det vilken annan byggnad som helst i området. Försiktigt frågar jag en ung man, som är på väg att låsa dörren, om det är här ”el centro de emergencias” akutcenter ligger. ”För kvinnor?” viskar han frågande och låser upp för mig. ”Fösta lägenheten till höger”, säger han och pekar, och ser på mig med en medlidsam blick – tydligen tror han att jag har kommit hit för att få hjälp.
Jag hinner knappt knacka på dörren innan två leende och välkomnande kvinnor släpper in mig. ”Vi har sett dig genom kameran”, säger de; socialrådgivare Toñi Aguilar och advokat Ana Maria García, som har rollen som dagliga ledare för de två centren i Málaga. ”Snart kommer Alberto, men medan vi väntar kan vi visa dig runt”. Akutcentret har 10 rum, gemensamt sällskapsrum, kök, matsal, tvättrum, lekrum och olika kontor och förråd. Rummen är spartanskt möblerade med sängar, garderober och nyrenoverade badrum. På personalområdet sitter små tv-skärmar uppsatta som övervakar området utomhus, så att ovälkomna gäster kan upptäckas i tid. En ung kvinna sitter och matar sitt barn i sällskapsrummet, medan hennes två andra barn i fyra-fem års åldern springer runt i nattkläder. Inne i lekrummet sitter ytterligare två små barn och de är i full gång med att dra ned leksaker från hyllorna. Ett av barnen visar mig stolt sina nya byxor, som han precis har fått av personalen. Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket dessa barn redan har sett och upplevt, och när Alberto kommer, är det en av de första sakerna som jag frågar mina tre experter om. ”Nästan alla kvinnor som kommer hit har barn med sig.”, förklarar Ana. De små reagerar väldigt olika. Några är aggressiva, andra är onaturligt lugna, vissa gråter över ingenting och så finns det de som kräver enormt mycket uppmärksamhet. Det finns en psykolog i anknytning till centret, och hon talar med både kvinnorna och barnen, i de fall då det finns behov för det.

Utan anmälan, ingen hjälp
Samtliga akutcenter och kvinnohem i Andalusien ligger i provinsens huvudstäder. Akutcentren är de platser som polisen och de sociala myndigheterna hänvisar till, när en kvinna söker hjälp och känner sig hotad. Det finns inga regler för hur länge man kan stanna på centren, men 10-15 dagar är det vanligaste. Kvinnorna blir alltid placerade i ett kvinnohem som ligger i en annan provins än den som de själva kommer ifrån. På det sättet är det lättare för dem att vistas utomhus, och i det stora hela börja ett nytt liv, utan att hela tiden behöva vara rädda för att stöta på sina före detta partners. För att komma vidare till ett kvinnohem, och för att vara berättigad till social hjälp, är det ett krav att kvinnan anmäler sin man. Om hon inte vill anmäla honom måste personalen hitta andra alternativ t ex att hon eventuellt kan få bo hos familj eller vänner. ”Men det är klart att vi gör allt vi kan för att få henne att anmäla”, betonar Toñi.
”Just nu befinner sig fem kvinnor på akutcentret, och bara en av dem har ännu inte anmält sin man. Han är zigenare och hon är rädd för de vedergällningar som han och hans familj kan ta sig för”, förklarar hon och fortsätter: ”Det måste vi respektera, och i övrigt informera henne om konsekvenserna som blir av att inte föra saken vidare”. Ana tillägger, att även om kvinnan går till polisen, är det oftast bara en konkret händelse som hon väljer att anmäla, och därför står straffen sällan i jämförelse med den långa psykiska och fysiska terror, som många kvinnor har levt med, och om det finns barn med i bilden är det vanligt att kvinnan inte vill skada barnens far mer än nödvändigt. Så säger de att de flesta våldsoffers tankegångar ser ut.

Våld förekommer i alla samhällsskikt
En allmän uppfattning är att kvinnor som utsätts för våld kommer från samhällets lägre sociala samhällsklasser, men stämmer det? ”Våldsutsatta kvinnor finns i alla samhällsskikt”, förklarar Ana och fortsätter: ”Vi känner till kvinnliga advokater, universitetslärare och även domare, som har levt med partnervåld, men dessa kvinnor har ofta andra resurser att ta till, och kan lösa problemen utan att blanda in oss. Däremot stämmer det, att majoriteten av de kvinnor som kommer hit, kommer från en lägre social samhällsklass. De har ingen annanstans att ta vägen, är ofta beroende av mannens inkomst, och så är de ofta arbetslösa och har låg utbildningsgrad. Men oavsett varifrån de kommer, liknar deras historier varandra”, säger Ana, och tillägger: ”Kvinnor som lever i ett förhållande med våld är oftast mycket isolerade. De har oftast ganska få relationer utanför hemmet, och ingen riktigt nära. Deras självförtroende är så lågt, att de själva tycker, att de förtjänar att bli dåligt behandlade. I grund och botten känner de att det är deras egna fel – de skäms över sin svaghet. Fram tills att kvinnan inser att det är fel att använda psykiskt och fysiskt våld, oavsett vad hon har sagt eller gjort, är det mycket svårt att nå fram till henne”.
Akutcentret tar inte bara emot spanjorer, utan de har kvinnor som kommer från olika länder.
Personalen pratar bara spanska, men de utländska kvinnorna har möjlighet att få tolkning via en portal var professionella tolkar översätter via mobiltelefon.

Allt börjar med uppfostran
För att hitta en orsak till det stigande antalet dödade kvinnor under 2010, har några pekat på den ekonomiska krisen som en medverkande faktor, med tron om att en arbetslös och ekonomiskt pressad man har lättare för att slå än man med arbete. ”Det är en alldeles för enkel förklaring på problemet”, säger Alberto, som är utbildad psykolog och som har arbetat inom området i 25 år. Han fortsätter: ”En man som visar tecken på våldsamma tendenser kommer att slå oavsett vad, för att han känner att kan står över kvinnan; att han är mer än henne. Denna typ av ojämlikhet mellan könen är ofta djupt inrotad och grunden för den läggs redan när vi uppfostrar våra barn. Flickor ska vara söta och lugna medan pojkar får vara högljudda och fräcka. Flickorna ska hjälpa till i hemmet och ta hand om deras bröder, som ofta inte tilldelas några sysslor alls. En kvinna som har många partners blir kallad lössläppt, medan en man får statusen att vara en ’riktig man’. Du kan också se det tydligt på det sätt som vi talar om ett par som har separerat. ’Att börja ett nytt liv’ (reacer su vida) betyder, att mannen har kommit över skilsmässan, han har det gott ställt och eventuellt ett nytt jobb. För en kvinna å andra sidan, betyder det att hon har hittat en ny man. Också reklam och de typiska spanska och sydamerikanska tv-serierna reproducerar stereotypa könsroller, som framställer kvinnor som behagsjuka prydnadsdockor. Jag tror att det enda sättet som vi kan göra någonting åt problemet är att agera tidigt. Det ska till en mentalitetsändring, både hos föräldrar och lärare. Vi ska ha konfliktslösning på skolschemat, var vi informerar om att det inte är okej att använda våld. Och så ska vi få familj, vänner, kollegor och grannar att reagera, om de fattar misstankar om att det pågår någonting som inte är rätt. Det är fortfarande mycket tabubelagt. Både att lägga sig i, och att som kvinna söka hjälp.
Ingen vill erkänna att de är utsatta för våld”.

Terror i hemmet på dagordningen
Våld mot kvinnor och de återkommande svartsjukemorden som sker runt om i Spanien får en massiv täckning av spanska medier. Tidningen El País har döpt fenomenet ”terrorismo doméstico”, terror i hemmet, och liksom de flesta andra spanska tidningar skriver den löpande om speciella teman som går in bakom problemet, liksom att det på många nyhetsportaler finns en barometer som uppdaterar antalet dödade kvinnor under året. Den sittande socialistiska regeringen gick under 2004 till val med att öka insatserna inom området, och sedan antagandet av ”la ley integral” under 2005 har kvinnor faktiskt fått bättre möjligheter, dels för beskydd, dels för att klara sig bättre socialt och ekonomisk efter ett uppbrott med deras partner. Innan 2005 kunde det ta veckor från det att kvinnan anmälde mannen till att ett besöksförbud trädde i kraft, medan det idag sker per automatik och ögonblickligen. En stor andel yrkesmän, såsom advokater, polis, läkare och sjuksköterskor, har tränats i att hantera våldsoffer; dock har endast 19 % av de spanska sjukhusen en handlingsplan, som ska tas till, när en patient utsatts för partnervåld. Varje år avsätter regeringen stora belopp till telefonjourer, så kvinnor kan ringa 016 och få hjälp dygnet runt, samtidigt som det kontinuerligt hålls rikstäckande informationskampanjer. I den senaste tv-kampanjen var det mängd kända spanska män som turades om att säga ”Av alla de kvinnor som jag känner, är ingen mindre värd än mig”. Inte desto mindre, kan man konstatera att dödstalet för hustrumord har varit någorlunda oförändrat med 70 mord årligen, under de senaste 10 åren. Oavsett hur man vänder och vrider på problemet, är det så, att det i Spanien finns omkring 400 000 kvinnor som dagligen lever med partnervåld. Och det är fortfarande bara en tredjedel av dessa kvinnor, som har mod till att anmäla deras förövare.

Svartsjukemord smittar
På frågan om huruvida det massiva fokuset på problemet har haft en positiv verkan eller inte, svarar Alberto: ”Det råder inga tvivel om att den ökade uppmärksamheten hjälper till att minska tabun kring problemet. Ju mer öppenhet det råder kring det, desto fler tar mod till sig och bryter tystnaden”. Han fortsätter: ”Men mediernas intresse har också en baksida. För det första finns det en så kallad “smittoeffekt”, vilket i stort sett alla är överens om. Den man som planerar att slå ihjäl sin fru kanske blir inspirerad och kanske till och med uppmuntras av det till att begå brottet, när han ser att andra män har haft samma tanke. Tar man 2010 års siffror ser man att 70 % av svartsjukemorden skett 3 dagar efter ett annat mord. Detta i sin tur leder vidare till en diskussion om hur media vinklar nyheter. Ofta ser vi bilder från en blodig brottsplats, vi hör grannarna berätta att mannen var helt vanlig och en respektabel medborgare, och vi ser gråtande anhöriga som klamrar sig fast vid kistan. Det är ett slags sensations-tv, som säljer bra. Däremot hör vi sällan om konsekvenserna gentemot gärningsmannen. Vilket straff han har att förvänta sig? Hur han tas emot av andra interner i fängelset? Och vad han säger till sina barn, när de frågar varför han dödade deras mamma? Det finns behov av en mentalitetsförändring, och det kan vara lämpligt att börja den i medierna”.

Få tror att de blir dödade
Alberto Arnaldo har själv två exempel på fall, där han känner att han och det offentliga systemet inte gjorde någonting. Även om de skedde för länge sedan, tänker han fortfarande på dem. I det ena fallet hade kvinnan bott på ett akutcenter i Granada under några dagar, men hon insisterade på att återvända till sin man. Samma kväll dog hon efter att ha blivit knivhuggen. I det andra fallet hade kvinnan anmält sin man för hot och våld, men han hade fortfarande rätt att träffa sitt barn, och som hämnd mot kvinnan, slog han ihjäl dottern. ”Få kvinnor kan föreställa sig att mannen faktiskt skulle slå slag i saken gällande dödshoten, som de regelbundet får motta. Några inser inte den fara som de lever i, och har kanske hopp om, att det ska bli bättre. Andra är allt för rädda för att agera, för ofta hotar mannen både kvinnan och hennes familj och barn till livet. Det är väldigt frustrerande att inte nå ut till dessa kvinnor, innan det är försent”, säger han.

Målet är att klara sig själv
Jag säger hej då till Toñi och kör tillsammans med Ana och Alberto till kvinnohemmet som ligger i centrala Málaga. Det handlar om en byggnad med 13 individuella lägenheter. Alla lägenheter på kvinnohemmen i Andalusien är möblerade. Inredningen är enkel, men där finns allt vad man behöver. Varje dag får kvinnorna ingredienser till matlagning, och de får själva bestämma vad de vill laga för mat. I det gemensamma sällskapsrummet finns ett bibliotek och det finns ett lekrum för barnen. På bottenplanet ligger personalens 24-timmars jour-rum samt ett förråd med kläder och vardagssaker som kvinnorna får vid behov. Alla kvinnornas utgifter täcks av kommunen under den tid som kvinnan stannar på hemmet, och vanligtvis handlar det om en period på upp till ett år. Man samarbetar med fyra olika skolor, så att barnen alltid är säkrade en plats och så att de så snabbt som möjligt kan återgå till skolan. Kvinnorna måste delta i en jobbsökarkurs, och tanken är att de ska använda tiden för att hitta ett jobb, så att de kan bli självförsörjande. Dock kan kvinnan få fortsatt ekonomisk stöd, motsvarande 430 euro i månaden, fram tills det att hon hittar ett arbete. Resultaten för kvinnorna på hemmet i Málaga, som efter ett år inte återvänt till deras exmake ligger på omkring 75-80 procent. Det psykologiska stödet i processen är enormt viktigt för att få kvinnan till att arbeta med sig själv och utvecklas, så att hon inte faller tillbaka till det som hon kom ifrån.

Ljuset i slutet av tunneln
Generellt verkar det som om systemet fungerar ganska bra och att resurserna räcker till dem som behöver det. På frågan om det finns utrymme för förbättringar, säger Ana, att mannens rätt till en relation till sina barn bör kunna brytas under den period som kvinnan är på hemmet, eftersom det är både tidsmässigt, logiskt och psykiskt krävande att ha kontakt med barnens far varannan helg. Annars ser hon begreppen ”information” och ”upplysning” som de verktyg som bör användas för att knäcka våldsspiralen. ”Vi ska fortsätta tala om möjligheterna som finns för att få hjälp idag. Jag förstår att många kvinnor är rädda för att kliva ut ur ett våldsamt förhållande, men om de blir övertygade om, att vi tar hand om dem, och att det finns en långsiktlig plan för dem, tror och hoppas jag, att vi får se fler anmälningar och färre mord i framtiden”, säger Ana.
Efter en intensiv dag lämnar jag kvinnohemmet med ett lättsammare mod än vad jag hade förväntat mig. Det ÄR faktiskt möjligt att bryta våldsspiralen, och möjligheterna ser bra ut. Men problemställningen är ytterst komplex och är beroende av att lärare, grannar, familj och vänner, umgängeskrets, politiker, medier, de våldsamma männen och inte minst kvinnorna själva. Det är naturligtvis omöjligt att helt komma tillrätta med problemet, men med mer än en mördad kvinna per vecka, bör vi kunna göra det bättre.

Svartsjukemord – också ett stort problem i Sverige
Varje år dör omkring 100 personer till följd av våld, varav en tredjedel är kvinnor. Cirka hälften, dvs. 17 av dessa kvinnor har mördats av sin tidigare eller nuvarande partner. Denna nivå har varit konstant sedan 1900-talet, men dock har det dödliga våldet sjunkigt sedan 70-talet med mellan 20 och 30 procent. I jämförelse med Spanien dör det förhållandevis fler kvinnor i Sverige till följd av partnervåld. I Spanien dör varje år 1,49 kvinnor per 1 miljon invånare, medans samma tal i Sverige ligger på 1,82 kvinnor per 1 miljon invånare. Det är omkring 22 procent fler offer än här i Spanien!

Isabel: Jag är fortfarande inte riktigt mig själv
Ingenting runtomkring 41-åriga Isabel, klädd i jeans, vit skjorta, svart kofta och med ett vänligt uttryck bakom de stålinfattade glasögonen, avslöjar att hon, fram till för 14 månader sedan levde 20 år i ett äktenskap präglat av ångest, plötsliga vredesutbrott och psykisk terror. Socialrådgivaren på centret berättar, att hennes förvandling har varit enorm, från den första dagen som hon kom in med sina två hemmaboende barn, sin 9-åriga son och mellan dottern på 20 år. Med flottigt hår, gamla kläder och blicken i golvet, var hon ett typiskt exempel på en kvinna, som under flera år blivit förtryckt, tillintetgjord och förövats de sista resterna av sin självkänsla. I dag har hon fått tillbaka livsgnistan, även om hon fortfarande dagligen kämpar för att ”bli sig själv igen”.

Jag var konstant rädd
”Jag träffade min man när jag var 19 år. Vi blev förälskade och bara en kort tid senare blev jag gravid. Innan vi gifte oss fanns det små episoder när min mans häftiga temperament kom till uttryck. Små tecken, som jag idag kan se fanns där redan då, men som jag då viftade undan som bagateller. Vi gifte oss och fick vår äldsta dotter, och året efter fick vi ytterligare en dotter. Allteftersom tiden gick blev min mans temperament ett allt större problem. Han var nervöst lagd och det behövdes inte mycket för att han skulle tända till. Vid en tidpunkt levde vi båda två av gatuförsäljning, och jag kommer ihåg en gång, när han flippade totalt, då jag en sommardag hade köpt en glass för 50 pesetas. Det var små saker i den stilen som kunde skapa konflikter. Jag har, sedan jag var barn, haft en svag personlighet, tror jag. Om min mamma sa att jag skulle ha de och de kläderna, så klädde jag mig i dem. Det var inte mycket till rebell i mig och jag gjorde allt som jag blev tillsagd. Att jag träffade en man som var dominerande och som behövde visa sin makt över mig, var väl egentligen inte en tillfällighet. Det är konstigt att se tillbaka på det, för jag älskade honom, men samtidigt var jag konstant rädd för honom. För mig är det 20 förlorade år. Bortsett från de tre barnen som vi har tillsammans, har det inte funnits mycket glädje i förhållandet. När min man blev arg, kastade han glas och tallrikar i golvet och skrek och gormade. När vår dotter var fyra år talade vi om skilsmässa, men han ångrade sig och jag bara accepterade. Allt eftersom åren gick blev han grövre och grövre. Han talade bryskt till mig och emellanåt fick jag en örfil eller ett slag. Han var mycket kontrollerande och bestämde över de pengar som jag tjänade – jag hade aldrig någonting över till mig själv.

Vi levde ett dubbelliv
När vi umgicks med andra var han alltid snäll och trevlig. Alla omkring oss trodde att vi hade det bra tillsammans. Dock sa min syster, efter att jag lämnade honom, att han nog inte var så schysst. Jag anförtrodde mig aldrig till någon, jag tyckte egentligen inte, att det som föregick i hemmet, angick någon annan. Varken mina föräldrar eller min syster visste någonting och några väninnor hade jag inte. Om jag en enstaka gång drack en kopp kaffe med en kollega, så ringde han till mig hela tiden för att få veta när jag skulle komma hem. Till slut blev konflikterna värre, och en dag tog han strypgrepp på mig. Under det sista året funderade jag dagligen på hur jag skulle komma undan, men jag kunde inte komma på en lösning. Jag hade hört om journumret för kvinnor i nöd, men jag trodde att jag skulle ha bott kvar i lägenheten men med besöksförbud om jag anmälde honom, och det vågade jag helt enkelt inte.

Min dotter gav mig styrka
Det var min 20-åriga dotter som gav mig styrka att komma bort. Jag kommer ihåg att hon sa: ’Mamma, du ska bort härifrån. Jag ska nog ta med dig och stötta dig’. En morgon efter ett häftigt bråk, packade jag mina saker medan min man var ute på fotboll. Jag åkte till mina föräldrar tillsammans med min yngsta son och dotter, och därifrån ringde jag sedan min man för att berätta att jag inte tänkte komma hem mer. Han blev arg och sa, att han nog skulle se till att jag hamnade på kyrkogården. Han skulle hitta mig och bränna upp stället jag bodde på, medan vi sov. Jag blev så rädd att jag direkt gick till polisen i Algeciras och anmälde honom för hot. Han anhölls och fick genast besöksförbud. Vi kom till ett akutcenter för kvinnor, där vi stannade i fyra dagar, innan vi flyttades till kvinnocentret i Málaga. Här tilldelades vi en lägenhet, min son började i en ny skola och jag blev hela tiden erbjuden psykologhjälp och kurser osv. Jag är så tacksam för allt, som har gjorts för mig. Ibland nyper jag mig i armen – jag kan nästan inte tro, att jag är här. Jag har en lyckokänsla när jag tänker på, att jag är en fri kvinna och kan göra vad jag vill. Det är det bästa som jag någonsin har gjort och jag vill uppmuntra alla kvinnor i samma situation till att söka hjälp. Ännu har jag inte så många väninnor, för jag känner mig fortfarande socialt hämmad och har svårt att bygga nya relationer, men dagligen försöker jag kämpa för en bättre självkänsla. Det tar lång tid, men jag har tålamod”.
Isabel har gått en kurs i kundservice och haft ett vikariat som kassörska på Mercadona – ett jobb som hon älskade. Hon har idag flyttat till en egen lägenhet med sin son, men har fortfarande kontakt med sociala rådgivare från kvinnocentret. Hennes största dröm är att få ett fast jobb och leva ”ett normalt liv”. Hennes två döttrar bor själva i Algeciras. Hennes son träffar sin far varannan helg.
Isabels exmake dömdes inte för hoten, då det inte fanns några vittnen. Han har erbjudits psykologhjälp, men slutade med mötena efter bara en kort tid, då han kände att han inte behövde dem.

Isabel är inte kvinnans riktiga namn. Redaktionen känner till hennes riktiga identitet.