Kära läsare oktober 2012

Under den gångna sommaren har jag ägnat mig åt två saker som jag aldrig vanligtvist skulle ge mig i kast med. Dels har jag sett en hel fotbollsmatch på TV och dels har jag varit i Parken. Det där med fotbollsmatchen hände den kvällen när Spanien spelade till sig EM-guldet för andra gången i rad. Jag var själv inte speciellt intresserad av det, men då jag var och hälsade på min far, som gärna ville se matchen, så såg jag den. Fram tills den kvällen har min relation till fotboll begränsat sig till de långa, tråkiga lördagarna i mitt barndomshem när pappa tittade på tips-fotboll på den svart/vita samt till min egen mycket korta karriär inom området som begränsade sig till en enda fotbollsträning i flicklaget 1979 (när tränaren tvingade mig att springa runt planen tills jag höll på att kräkas). Alltså blev jag ganska överraskad när jag plötsligt hör mig själv överrösta TV:n med ”Vilken balja!”(varifrån jag nu fick det uttrycket?) så att prydnadstallrikarna höll på att falla ned från väggarna. Okej, för att vara helt rättvis bör jag skjuta in att min far inte har prydnadstallrikar på väggarna – det var mer ett uttryck för min entusiasm. I vart fall var jag alldeles uppspelt när inbytta Mata (helt otroligt vad jag kan) kickade in 4-0. Ett par dagar senare var jag i Parken i Köpenhamn tillsammans med min syster – dock inte för att titta på fotboll, utan för att se Madonnas konsert. Det som är ovanligt med detta är att jag inte är den som går på konsert. Jag är nämligen förhållandevis tondöv och på grund av detta är mitt intresse för musik ganska svagt, men när systeryster gav mig en biljett i födelsedagspresent tänkte jag: Man ska kunna vara flexibel, och det är jag riktigt glad för att jag var. Det var nämligen en fantastisk upplevelse att sitta, stå och dansa tillsammans med 40 000 andra – utan stök och bök och i riktigt god stämning. Musiken vet jag som sagt inte så mycket om, men vilken show. Det var inte mindre än spektakulärt, underhållande, professionellt och resultatet av en bra insats från huvudpersonen själv samt ett bra team work. Och det, kunde jag dagarna efter Spaniens triumfmatch förstå på experterna, var receptet för att vinna ytterligare en EM-final. Samarbete! Ett fotbollslag är en formation, som en kropp, en familj, ett företag och ett land är också en formation, ett lag vari det handlar om balans. Det spanska landslaget visste med all säkerhet att det inte räcker med bara ett par skarpa angripare och en utmärkt målvakt (med världens snyggaste flickvän). Vikten måste fördelas över hela laget. Samma sak visade Madonna genom att låta sina musiker, dansare, körsångare, scenfolk och ljussättare bära en väsentlig del av föreställningen. Det där om att kroppen och familjen är ett lag, som endast fungerar genom balans, skulle jag kunna skriva flera böcker om, men det är inte det jag ska göra här. Jag vill så gärna att vi ska se vårt land – som naturligtvis är en del av flera olika lag och formationer, som t ex EU (ett praktexempel på en formation som är helt ur balans). Den 20 november förra året valdes Rajoy till den otacksamma rollen som det är att få Spanien på rätt köl igen, och med EU sittande tungt på hans axlar lägger han nu fram de största ekonomiska reformerna i landets historia. Personligen anser jag att det är fel att låta en momshöjning utgöra en del av reformen, det är ju ingen vidare mening i att de människor som trots allt har pengar i fickan inte har råd att köpa någonting för dem… Men okej, någonstans måste vi ju börja städa upp röran som vi bidragit till att skapa. Som någonting helt nytt drabbar sparkniven nu även landets makthavare och det allt för stora funktionärsväldet. Dessutom har jag nyligen läst om ett lagförslag som går ut på att ta ned parlamentsmedlemmarna till samma nivå som resten av befolkningen, så att de kan börja se sin sysselsättning som ett arbete och inte en oändlig, guldfranskantad karriär. Dessvärre räknas inte min namnunderskrift in i detta sammanhang, men jag har gjort mitt bästa genom att sprida förslaget till alla de röstberättiga medborgare som jag kan komma att tänka på.

Min optimism och min glädje över mitt land ligger inte i farozonen och jag kommer att göra allt jag kan för att stötta varje förnuftigt försök som kan sätta hjulen i snurrning igen – och det hoppas jag att alla ni andra också gör. För vikten ska fördelas så att vi får balans (och här talar jag inte om jämställdhetsprinciper) i vår spanska form.

Med hösthälsningar från
Helle Espensen