Kära läsare - februari 2010

För några veckor sedan gick jag till frisören. Arbetsdagen hade varit krävande och högljudd, så jag såg fram emot att få sitta i lugn och ro hos frisören en timme, njuta av att bli vårdad i håret, läsa gamla tidningar och bara koppla av.

"Hur firade du nyåret?," frågade frisören, för att få igång samtalet, som jag inte hade lust med. Pliktskyldigast svarade jag. Svarade honom kort och koncist enkom för att skicka en signal om att jag inte var på mitt mest pratsaliga humör. Jag slöt även ögonen för att understryka det.

"Nu ska du höra vad jag drömde om i natt", fortsatte han. "Jag vaknade upp på en främmande planet och det enda jag hade med mig var en svart resväska."
Jag skulle väldigt gärna ha hjälpt honom med att analysera drömmen. Han lät så entusiastisk. Men jag bara blundade ännu hårdare. Problemet är väl egentligen att jag inte hade sagt ifrån från början: Du, nu ska du höra. Jag skulle verkligen vilja sitta här i lugn och ro, och njuta av det. Men nej, man är så artig och så är man uppfostrad. Omvänt är det väl också frisörens ansvar att kunna känna av om kunden har lust att prata eller inte. Jag vet mycket väl att många använder frisören som ett slags socialkontor/psykolog, men ändå…

Personligen slutar det alltid med att jag hamnar i ett av dessa samtal som inte leder någonstans, och jag önskar jag kunde säga: "Nej, jag vill inte höra hur bra du tycker Dan Brown’s nya roman är" som småprat till en bordskavaljer. Inte ovänligt, bara bestämt. Så att det förstås. Men det kan jag inte. Däremot har jag blivit mycket bättre på att säga nej till försäljare. Tidigare var jag telefonförsäljarnas drömoffer. Ring mig en tisdag kväll mitt i middagen och jag köper både tidningsprenumerationer, medlemskap i Greenpeace och ställer upp i alla typer av opinionsundersökningar som tänkas kan.
Nu blir jag i stället arg med detsamma, berättar att jag inte är intresserad. Ber dem sen att inte ringa till mig fler gånger. Men det gör de i alla fall.

Jag råkar komma i situationer där jag av ren artighet lovar att försöka hitta ett jobb åt en brorson till en avlägsen släkting som skulle vilja flytta till Spanien. "Javisst, jag ska se vad jag kan göra ", hör jag mig själv säga om och om igen. Och likadant när det gäller att fixa en semesterlägenhet till en gammal väninnas morbrors barnbarn som ska tillbringa två veckor på Costa del Sol i en stor villa med havsutsikt – för max 1 000 svenska kronor. Jag jagar runt, letar och förhandlar och om man lyckas hitta något användbart (dvs. något som de har råd med) till dessa människor, vilka jag inte känner, slutar det alltid med att de under sin semester ringer mig mitt i natten när det inte finns någon gas till varmvattenberedaren – och nu när de ändå har mig på tråden vill de också påpeka att grannen väsnas, det luktar kinamat i korridoren, det är för varmt och det är sista gången de är i Spanien.

Konsten är att säga nej! Jag har satt mig för att lära mig det under 2010, och frisören blev den första det gick ut över.

Ha en bra februari månad, njut av mandelträdens fina blommor och säg nej till alla former av störningar under tiden.