Handtag, famntag, klapp eller kyss

Om svenska kramar och spanska kyssar

När jag var yngre tyckte jag alltid att kindkyssar var någonting exotiskt. Det var ju så man hälsade på varandra på kontinenten och i Sverige hälsade man alltid med en handskakning eller en kram.

Första gången jag tänkte på det var på mellanstadiet. Jag och mina klasskamrater lät oss påverkas av filmens värld och filmstjärnornas eviga kindpussande. Så jag och mina vänner började roa oss med att överdrivet kyssa varandra på kinderna, högljutt smackande. Varje morgon när vi träffades i skolan så stod kindkyssarna som spön i backen. Det gav också en möjlighet att ge killen man var kär i en puss på kinden. Vår kindkyssperiod höll i någon vecka, den liksom rann ut i sanden och jag och mina bästa vänner gick tillbaka till att krama varandra när vi träffades.

Det är ju det som är tradition i Sverige, man kramar sina nära och kära. När man så träffar någon som man inte känner, eller vid mer formella hälsningstillfällen, eller om man är väldigt mån om sitt ”privata rum” så skakar man hand. Båda parter får en god chans att se hur personen ser ut och det är lätt att uppfatta namnet och skapa sig ett helhetsintryck av personen. Hur man tar i hand, vill jag tro, kan vara ganska avslöjande. Ett mjukt grepp uppfattar jag generellt som en trevlig, snäll och empatisk personlighet, ett slappt som någon som är osäker och inte vågar ta för sig. Ett fast handslag kan uppfattas som en besluten och målmedveten person, medans ett hårt, sådär så det nästan gör ont, kan tyda på att personen inte riktigt känner till vardagliga gränser och kanske till och med har brist på empati.

Så har vi det där med klappen – ryggdunket – i Sverige. Det är någonting som är förbehållet männen, det hänger någonting grabbigt över det. De kramas inte, utan de omfamnar varandra och klappar varandra på ryggen om de känner varandra väl, och om de bara är bekanta så klappar de varandras ryggar men utan omfamningen och nya bekanta hälsas med en handskakning.

Här uppkommer ett problem för oss kvinnor; handskakning vid nya bekantskaper, kram när man känner varandra, men där emellan, om man har träffats någon gång men ännu inte känner varandra så väl att man trätt in i sfären av vänskapliga kramar, ja, då står man där och säger hej med ett leende och nickar.

Detta har överklassen i Sverige löst: de använder sig av den kontinentala stilen rakt av med kindkyssar, liksom man också gör här i Spanien men av tradition.

Sedan jag flyttade hit för ett och ett halvt år sedan har jag anpassat mig till detta traditionella kontinentala hälsningssätt. Kindkyssar hit och kindkyssar dit, kindkyssar till alla. Ibland är de att föredra, för hur roligt är det att fatta en svettig varm hand som man inte vet när den tvättades senast? Eller att krama den där personen som vill krama dig medan du helst vill lägga benen på ryggen och springa bort? Kindkyssar är bra, man håller avstånd och det kan användas i alla situationer.

Självklart finns det även negativa sidor med kindkyssar. Ofta när jag presenteras för nya personer här i Spanien hinner jag knappt skapa mig en bild av den andra innan vi kysser varandras kinder, och hur lätt är det att uppfatta ett spanskt namn som man aldrig hört förut när det sägs någonstans ut i luften bakom en?

Så kommer vi till den stora kontrasten mellan traditionerna. Som jag tidigare sa, i Sverige kramar man alla och kysser den man är kär i, här i Spanien är det mer det motsatta, man kysser alla men kramar den man är kär i.

Säga vad man säga vill om att svenskar är kalla, hårda och avvisande, och att spanjorer är varma, eldiga och passionerade, men håller inte kindkyssarna mer distans än kramarna? Många gånger berör man bara varandras kinder under en hundradelssekund när man hälsande ”kysser” varandras kinder. Jämför det med tid och kontaktyta vid en kram.

Hur mycket tonårens filmidoler än kindkysstes, och hur sofistikerat det än kan framstå, så saknar jag mina kramar. Kindkyssar kan jag förbehålla mina bekanta, men mina nära vänner och min familj vill jag krama, jag vill uppleva varma, kärlekfulla, vänskapliga kramar.

Sedvanliga hälsningar i olika länder:
Norra Europa, USA, Australien, Singapore och Kina: handslag
Japan, Taiwan och Hongkong: bugningar
Tibet: framsträckningar av armarna med handflatorna uppåt samt en bugning, i vissa fall även med utsträckt tunga
Sydeuropa, Mellanöstern och Sydamerika: handslag med kindkyss på höger kind med variation:
– Frankrike: 1-4 kindkyssar beroende på region
– Chile och Argentina: 1 kindkyss
– Portugal, Spanien och Egypten: 2 kindkyssar
– Belgien, Holland, Schweiz: 3 kindkyssar
Thailand, Indien, Laos: bugning med handflatorna ihop (Waihälsning)
Saudiarabien och Pakistan: Män hälsar med handskakning men bör ej beröra kvinna de ej är släkt med, nära vänner av samma kön kramas
Sydafrika: speciellt tumgreppshandslag