Kära läsare oktober 2010

Bekymmer är ett av det moderna samhällets karaktärsdrag. Men främjas bekymren av sensationslystenhet? Är det egentligen någon skillnad på skälig försiktighet eller oskälig ängslan? Och är vi i stånd till att se skillnaden? Det ser inte så ut. Ta svininfluensan till exempel, då vi, uppmuntrade av en treenighet av sluga läkemedelsföretag, osjälvständiga politiker och kärringskvallrande medier, snart fick medicinlagren fyllda med tamiflu i ofantligt överdrivna mängder, som inte matchade behovet.

Vi fruktar terrorismen, som det nästan är omöjligt att dö av. Fundera lite över hur liten risken (eller chansen, om man är “äventyrsresare”) är att man stiger ombord på just det flyg som terrorristerna har utsett för ett kamikazeuppdrag. Vi är livrädda för salmonella, men hallå, hur många av oss har någonsin haft en sådan infektion? Precis, inte sant. Så bara ät hönsägg. Kolesterol? Struntprat! Friska höns lägger friska ägg. Om oron över mat skulle vara sann, skulle vi nog inte acceptera att det står ”ekologiska varor” på två av mataffärens 1000 hyllor, utan då skulle vi kräva att man angav vilka varor (fåtalet) som inte var ekologiska. Om vi verkligen var så bekymrade över vår hälsa, varför lever vi då med att naturmedicin heter alternativ medicin? Varför är det inte de kemiskt framställda läkemedlen som är alternativet? Vi vågar inte gå ut på gatan efter mörkrets inbrott. Men hur många av oss är det mån tro som någonsin kommer att få så mycket som en örfil? Flygskräck är en annan ogrundad oro – t ex sett i förhållande till att krocka med bilen. Vi oroar oss alltså i en allt mer ökande takt, vilken är proportionellt omvänd med kurvan över risken att bli drabbad av det nämnda.

Dras vi till oroselement – av sensationer? Ta nu bara tsunamin under 2004 som exempel. Medan vi bekymrade oss för att avbeställa våra resor till Thailand (utan att så mycket som att ens överväga sannolikheten för att katastrofen skulle hända igen inom överskådlig framtid), följde vi samtidigt de stigande dödstalen som löpande uppdaterades på digitala räkneskärmar, för tillfället uppställde på de bästa platserna i storstäderna. I en bisarr skräckslagen begeistring konstaterade vi, att siffrorna nådde upp till 300 000 – en siffra som senare reglerades ned till under en kvarts miljon.

Besvikelsen var svår att dölja. På samma sätt som nine-eleven i NYC ”bara” krävde omkring 3 000 människoliv av de nästan 50 000 som arbetade i de två tornen under en bra dag. Jag erkänner; kollapsen av las torres gemelas, som jag kan se åter och åter igen, ger mig gåshud av det goda slaget, trots det faktum att händelsen knock out: ade min puritanska inställning till livet. På samma sätt you-tub:ar jag de största tsunamivågorna med utrop såsom “Run” och “Oh shit” i bakgrunden.

Vem har inte cyklat efter brandbilar som barn? I en blandning av fruktan och spänning rusade man fram som spårare efter dropparna, som brandslangen efterlämnade på asfalten. Ingen hoppas på allvar, att det hänt någonting med gårdens människor och djur, men trots det var besvikelsen total, när det visade sig att det bara var halmbalarna som tagit eld. Och hur var det med fruktan för det totala elektroniska sammanbrottet under den stora millenniumaftonen? Alla var på helspänn och säkerhetsförberedningarna kom till att kosta en förmögenhet. Inte så mycket som en klockradio la av på sitt nattduksbord då klockan slog tolv.

Rätta mig om jag har fel om inte en enda domedagsprofet eller två blir besvikna då inte klimatförändringarna suddar ur Maldiverna från världskartan. Det kommer vara de samma, som under COP15 och fyra månader framöver retar sig på den kalla, våta vintern, nu när de hade räknat med att få rätt gällande global uppvärmning. Inte för att de direkt hoppas på, att t ex Spanien ska bli ett ökenland… Men det kommer likväl vara mer spektakulärt än business as usual (läs: 5-6 år med mycket lite nederbörd efterföljt av ett par blöta år).

Det är inte alltid vackert med självrannsakan, men som tur är behöver man inte dela resultatet med någon annan än sig själv.

Ha en skön oktober månad!

Helle Espensen