Kära läsare januari 2011

Vad krävs det för att ändra den puritanska inställningen som vi har till saker som krig, korruption och fundamental oenighet? Vi vägrar att tro, att andra kulturer inte kan se det goda i allt det goda som vi gör för dem. Utmaningen ligger i, att de inte nödvändigtvis upplever alla våra allmosor som goda, utan som opassande inblandning. All vår pladder-romantik om fredlig samexistens, u-landshjälp etc. bör vi kanske köra igenom ett reality-filter en gång, och känna efter, djupt nere i magen, om vi faktiskt hjälper till på rätt sätt, och till vad och vem, det överhuvudtaget bör sändas hjälp. Mitt i all den fasa som julbombmannen skapade i Stockholm, borde vi inte stanna upp och på allvar tänka om? Jag menar, det var ju en lite kraftig julhälsning: Heja Sverige – God jul! Missförstå mig inte. Jag skulle vara den första att djupt i mitt hjärta glädja mig över en värld, vari vi alla levde lyckliga tillsammans på vår jord, och fick tacksamhet för den hjälp vi kunde ge – liksom att vi själva skulle visa vår tacksamhet för allt det, som vi fick. Men nu lägger vi det åt sidan ett ögonblick…
När jag går långa promenader med min hund, lider jag ibland av, vad som min man kallar för ”lantissyndromet” (jo, jag är från landet) – för mycket tid med mina egna tankar och för lite motargument, och det kan leda till besynnerliga resultat. En av de frågor som jag titt som tätt funderar över är följande: Varför skapar vi i dag så lite, som framtida generationer kommer tappa hakan åt, på samma sätt som vi idag tappar hakan för saker, som tidigare generationer har skapat, allt från de egyptiska pyramiderna till USA:s nationalparker?
Visst bygger vi lite här och lite där, men ändå… det handlar inte om några stora saker, som när tid och rum tas i beaktning, kan konkurrera med Kolossen på Rhodos, eller hur? Min lantis-slutsats har fram tills nu varit att våra bedrifter ska mätas på ett annat sätt, och inte i våningsmeter och mursten. Internet tåls t ex att jämföras med de flesta av forna dagars storverk. Men det behövs mer. Och här är krisen ingen ursäkt. Tänk bara på efterkrigstiden och börskraschen i USA. Jag är full av beundran över amerikanernas förmåga att få någonting att hända, även om det var dömt till total bankrutt. Jag menar, vem tusan kan komma på att bygga världens högsta byggnad precis efter en börskrasch? Man tänker naturligtvis på Empire State, som stod färdig 1931. Man hade helt enkelt byggt en kontorsbyggnad som ingen hade råd att flytta in i. Vad gjorde man då? Jo, man öppnade terrassen högst upp och skapade på det viset en av NYC:s största turistattraktioner någonsin. Sedan blev de 200 000 m² kontorslokalerna självklart uthyrda, och man tjänade dubbelt så mycket. Spännande att se, vad vi kommer att lämna till kommande generationer. En demokratisk värld, verkar vara ett mål… Och det är väl bra – eller är det? Det temat vände och vred jag med mig själv efter ett möte med tidigare borgmästaren av Málaga och ex-senatorn i Madrid, Luis Merino. Han talade om tiden precis efter Francos död – när han, tillsammans med Adolfo Suarez, var med och startade den spanska demokratin. Och så började jag fundera över, om inte de moderna demokratiska levnadsreglerna skapar en slags diktatur. Vi litar så blint på demokratin, att vi har blivit lata. Vi orkar inte sätta oss ordentligt in i det som vi kan vara med och bestämma om – och i slutändan orkar vi knappt gå till valurnorna. Vi ger faktiskt helt frivilligt all makt till politikerna (här vill jag bara påminna om, att vi kan och bör rösta till lokalvalet i maj). Utöver det, orkar vi inte heller gå till kyrkan. Trots det att vår kristna (och demokratiska) existens hotas av en flock tecknings-jihadister. Intressant är att se, hur olika vi tänker, vi människor. Men så tillbaka till julbombmannen. Sådana människor är också en del av vår samhällsmodell. De går helt enkelt omkring i vårt demokratiska samhälle, handlar, går till tandläkaren och många av dem har rösträtt … om de orkar. Skrämmande! Vad är det, som vi håller på att skapa – ett arv till kommande generationer?

De allra bästa lyckönskningarna för ett bra 2011!

Helle Espensen