Barnen springer själva till sina vänner efter middagen och de tar sig själva till och från skolan samt olika aktiviteter. Så är det i Sverige – eller? Målar vi spanien-svenskar upp en skär bild av den svenska idyllen? Finns det anledning till att svenska föräldrar på Costa del Sol håller hårt i våra barn, kör dem till och från skola och aktiviteter samt aldrig skulle drömma om att låta dem gå ensamma?
I denna tredje del av vår föräldraserie tittar vi närmare på säkerheten kring våra barn och på hur det spanska samhället är.
Ungdomsproblem finns överallt
”Spanien står i ett mellanläge mellan förr och nu. Gamla tankebanor lever kvar samtidigt som moderna vanor anammas. Landet har också upplevt en ekonomisk boom och nu en djup kris. Det påverkar samhället”, säger Lizette ”Liza” Nilsson, ungdomssamordnare i Fuengirola, med nära kontakt med både polis samt svenska och spanska ungdomar.
Liza berättar att hon i hennes jobb ständigt möter barn och ungdomar och allt som händer kring dem på Costa del Sol. Bl.a. får hon från polisen varningar om pedofiler i olika områden, om ungdomsbrottslighet samt om svenska ungdomar som kommit i kontakt med både alkohol och droger. Hon har en nära relation med de unga och informerar dem om vardagslivet och vad som är viktigt att tänka på, vad som skiljer sig från Sverige och hur man blir ”street smart”. Det låter som om kustsvenskarnas vardag är mycket farlig, men Liza påminner om att det är hennes jobb att känna till allt. Hon påminner också om att det även sker mycket i Sverige, men att det finns en tendens att problem här uppmärksammas mer än problem i Sverige. Dock bekräftar hon att tillgängligheten på alkohol och droger är större på Costa del Sol då en del barer i Spanien tenderar att ignorera åldersgränserna i mycket högre grad än i Sverige.
”Generellt går utvecklingen tyvärr mot att samhället blir hårdare, överallt. Som samhällsmedborgare måste man lära sig samhället man lever i samt dess koder och regler”, förklarar Liza.
Ung på Costa del Sol
De spanska koderna arbetar Liza aktivt med när hon träffar svenska ungdomar. Hon förklarar att den svenska koden – att se dem man möter i ögonen och le vänligt, på t ex busshållsplatsen, i postkön eller på öppen gata, inte ingår i den spanska vardagen. Inte för att spanjorer är otrevliga utan för att det inte ligger i deras kultur, som ett arv från gamla tider. Så missförstånd kan lätt uppstå om en svensk tjej möter en spansk killes blick, då han enligt spansk sed uppfattar blicken som ett tecken på intresse.
En annan del som Liza ser till vardags är att svenskar lätt glömmer att landet befinner sig i djup kris. Många går med dyra mobiltelefoner och surfplattor eller datorer i händerna eller synliga i väskorna och då är risken att bli rånad stor. Om brottsutvecklingen säger Liza:
”Polisen ser en tydlig trend till att allt fler tjejer, förr var det bara killar, bildar gäng som rånar andra ungdomar. Dessa rån är välplanerade och väl utförda. Skrämmande ja, men om man känner till det kan man bättre undvika risksituationerna”.
Ensam på stan
En av risksituationerna är att låta barn och ungdomar gå ut själva och när En Sueco ställer frågan om barn kan gå ut själva till Guardia Civil i Málaga svarar de:
”Låt aldrig dina barn gå ensamma, oavsett ålder. Det gör man inte”.
Naturligtvist låter det skrämmande, och det är lätt att tro att vi lever i ett samhälle med kidnappare runt varje husknut. Men det är inte Lizas åsikt:
”Vi glömmer lätt att det spanska samhället är annorlunda uppbyggt än det svenska, och vi måste lära oss hur det fungerar.” Som exempel nämner hon att det på Costa del Sol är naturligt att följa eller köra sina barn och ungdomar dit de ska. Trafiken är svår, bilisterna är inte vana vid t ex cyklister och det saknas ett utbrett nätverk av kommunala färdmedel, som finns i t ex Sverige. Och att leva på gränsen från det gamla förklarar hon innebär att spanjorerna själva inte är vana att låta sina barn ta sig till och från t ex skola själva. I det gamla samhället fanns alltid någon hemma, om det inte var mamman fanns där alltid far- eller morföräldrar som såg till barnen. Dessa och många andra liknande aspekter säger Liza måste vägas in i diskussionen innan det spanska samhället klassas som farligare.
Vad kan svenska föräldrar göra
”För att svenska barn och ungdomar ska förstå, lära sig och bli en del av det spanska samhället behöver de som sagt lära sig vardagslivet. Och att bli en del av det är det bästa skyddet”, säger Liza. Ett sätt kan vara att låta barnen få spanska vänner genom att låta dem börja någon idrott eller annan aktivitet, vilket också är ett bra sätt att ge ungdomar ett alternativ till utbudet av barer och nattliv samt strandpromenaderna på kusten, som inte är platser att vistas på kvällstid. Liza påtalar också att det är viktigt att lära sig staden man lever i – kanske finns det platser som bör undvikas.
”Prata med skola och grannar, ring till polisen och fråga”, tipsar hon.
Kunskap är A och O
”Allt grundar sig i kunskap och vägledning. Föräldrarna måste tala, upplysa och förklara. Barn ska inte ta emot godis eller följa med okända människor, inte heller om de säger ’Kom, mamma ligger på sjukhus’. Ungdomar ska inte vara ute sent på kvällarna och de ska lära sig farorna med alkohol och droger. Det är föräldrarnas ansvar, även om skolorna naturligtvist arbetar med det också, och det gäller oavsett var i världen vi befinner oss. Om ens barn eller ungdom trotsar är det bättre att tala om det än att straffa och förbjuda. Och även föräldrarna måste lära sig det spanska samhället.”
Tips från Liza:
- Oavsett ålder, skräm aldrig barnen.
- Rannsaka dig själv och möt spanjorerna samt deras vardag utan fördomar.
- Tala inte om spanjorer och svenskar med dina barn, tala om människor.
- Var inte rädd för att tala om hur verkligenheten ser ut.
- Tänk på tid, rum och akt – vad gör man när, var och hur.
- Låt inte dina barn/ungdomar gå ut med dyrbara föremål.
- ”Sträck på ryggen” – den svenska försiktigheten inbjuder till brott.
- Sätt dig in i samhället innan du släpper ut ditt barn i det.
- Låt barnen börja en fritidsaktivitet var de möter spanska barn.
