Här om dagen talade jag med min väninna om hennes nya jobb. Efter en tid som arbetslös började hon för några månader sedan som kontorsassistent och redan nu har hon avancerat till kontorschef, på ett väletablerat företag, med flertalet anställda, här på kusten. Tilläggas bör att hon i sina senaste arbeten alltid haft någon form av chefsroll, så att börja som kontorsassistent var helt klart ett steg tillbaka i karriärer för henne, både arbetsmässigt och lönemässigt. Men, då hon har samma mentalitet som jag, sökte hon assistentjobbet och tänkte att det är bättre än inget jobba alls. Och med framgång må jag säga, och jag är stolt över henne; både över det faktum att hon är så duktig och fått tjänsten som kontorschef efter bara några månader men mest över henne att hon vågade ta ett steg tillbaka och ta en tjänst som innebar att hon gick ned i både hierarki och lön, för att göra rätt för sig, tjäna sina egna, vita, pengar.

Nu när hon är ansvarig över kontoret behövde hon alltså anställa någon som kan ta de sig an de arbetsuppgifter som hon från början skulle ha arbetat med. Hon satt igång djungeltrumman och la ut en platsannons, vilket resulterade i ett flertal anställningsintervjuer. Resultatet: hon blev rädd för mentaliteten i sitt eget land. Där satt hon och erbjöd en heltidstjänst i ett väletablerat företag, med kontrakt från dag ett, men hade svårt att hitta någon som ville ta erbjudandet.

Så vad var problemet? Jo, även om flertalet sökanden var trevliga och uppfyllde kriterierna stötte hon på ett problem, som hon tidigare inte trodde fanns, men som jag berättat för henne om, då jag stött på det i Stockholm, nämligen människor som inte vill jobba vitt för att de då förlorar sina bidrag från staten. Hon berättade att hon nästan föll av stolen då upprepade personer bad om att få delar av lönen utbetalad kontant, svart, eller andra lösningar, så att de skulle kunna uppbära bidrag samtidigt. Det innebär alltså att dessa människor vill erhålla paro (spansk A-kassa), eller annan hjälp från staten, samtidig som de arbetar. Jag ryser bara jag skriver orden. Hur kan de, har de ingen skam i kroppen?!

Den här händelsen ledde till en vidare diskussion bland gemensamma bekanta på min väninnas Facebooksida, vilket i sin tur visade på någonting intressant, men kanske inte överraskande. En hel del tyckte sig att rätt till att erhålla bidrag och samtidigt arbeta svart med motivationen att: ”det ju är så Spanien fungerar”, vilket ju, som många sa, genomsyrar hela samhället, från toppen till botten. Och så var jag tvungen att fråga om de gör någonting för att förändra systemet, som de till råga på allt klagade högljutt på. Och svaret var, en fråga: ”Hur ska de kunna påverka?” ”Genom att agera annorlunda och rösta så klart”, ville jag ropa högt. Men tydligen röstar de inte för att de inte litar på politikerna. Jag blir så arg, ledsen och besviken! Och jag kunde inte säga annat än: ”Börja med att jobba vitt och bilda sedan ditt eget ärliga parti så kanske vi kommer någonstans.”

Enligt ordspråket kan vi inte förändra andra. Men om vi börjar med oss själva kan vi sedan försöka föra budskapet vidare – ta ansvar, arbeta och tjäna vita pengar, gå och rösta, utnyttja inte bidragssystemet om du inte absolut måste etc.

Och min väninna, jo, hon har nu, tillslut, anställt en assistent som gör ett ypperligt arbete.

Glad valborg alla!

Sara Laine