La Ruta Mudejar

La Ruta Mudejar, är en intressant tur som går från Arenas, öster om Velez Málaga, till Canillas de Aceituno genom en rad småbyar som alla har bevarat byggnader från den moriska perioden. Vi har lagt till ett par vandringsturer till utflykten, så att man kan få en spännande utflykt med kultur, historia samt njuta av landskapets skönhet i samband med motion.

Ordet ”mudejar” används för att beskriva allt som berörde de muslimer som levde i Spanien från 711 och fram till det att den sista ”kalifen” blev utslängd från Alhambra (Granada) 1492. Ordet används också om byggnader som byggdes under denna period och som har bevarat de karakteristiska delarna från den arabiska byggnadskonsten.
La Ruta Mudejar bjuder på en riktig upplevelse av en rad moriska byggnader som än idag står kvar synnerligen välbevarade. Under en lång period hade morerna i denna del av Axarquía, en blomstrande kultur med stort välstånd samt fred, detta för att området låg under beskydd av den väldiga fästningen Bentomiz. Så från Arenas och genom småbyarna Daimalos, Corumbela, Árchez, Salares, Sedella och Canillas de Aceituno passerar man genom ett forntida moriskt lyckoland, som fick ett abrupt slut då Bentomiz föll 1487 och morerna drevs på flykt. I dag skall vi på jakt efter det som är kvar av den moriska kulturen.

Turen startar i Arenas och jag blev snabbt förälskad i denna pärla till by. Byn ser i dag ut som Mijas och Frigiliana säkert har sett ut en gång i tiden – den är rätt så oförstörd och bakom varje hörn avslöjar det sig en ny charmerande detalj. Spendera minst ½ timma på att gå runt i byn och glöm inte att se ”El Barrio Alto”. Här finns mycket av det ursprungliga Spanien, som har försvunnit på så många andra ställen.

Kyrkan i Arenas är byggd ovanpå resterna av moskén och tornet har bevarat mudejar detaljer, men vi skall senare se mycket flottare exempel på mudejar torn. På skylten framför kyrkan kan man läsa att byn blev befolkat på nytt av invandrare från Murcia och Valencia, då man hade drivit ut morerna. Ja, man måste göra speciella tilltag för att befolka de tomma byarna, för en bygd utan befolkning och marker som gror igen, är inte eftertraktat.

När man står nere i Arenas och tittar upp på resterna av Bentomiz-fästningen, ja, då är det en bra sträcka dit – uppåt!!! Men det spelar ingen roll, vi SKALL dit upp och besöka denna fästning, vars namn betyder: ”berg, varifrån man kan se havet”. Det är två, för mig, välbekanta vägar upp till fästningen och en av dem (den brantaste) startar i Arenas och man skall bara följa skyltningen från huvudleden. Upp och upp går det, då det är ca 400 höjdmeter att övervinna, men det ger god motion och utsikten uppe från fästningen är helt formidabel. Det är inte mycket vi ser av själva fästningen förutom yttermurar, men i gengäld kan man se hur enormt stor den var. Vi kommer tillbaka till den andra vägen upp till fästningen.
Nu kör vi vidare till den pyttelilla byn Daimalos, där det står en mycket fin minaret, som i dag (naturligtvis) används som kyrktorn.

Då vi kom, stod kyrkan öppen och vi frågade om man kunde komma upp i tornet. Ja, det kunde man absolut – genom en låg, böjd port strax till höger i kyrksalen. Porten är så låg att man får böja sig ner helt och genom en mycket smal trappa kan man komma upp i tornet, men man kan inte kika ut, för det krävs en stege på slutet.

Nästa stopp på La Ruta Mudejar är byn Corumbelas och på vägen dit kommer vi till en annan utgångspunkt för bestigningen av Bentomiz: ett par kilometer efter Daimalos och precis där man kommer fram till en kam, varifrån man kan se ner över Sayalonga, därifrån går det en grusväg åt höger, bakom en gård med russintorra fält. Här kör man in och kan efter ett par hundra meter parkera in till vänster. Härifrån har man en lättare tur upp till Bentomiz och också med mer utsikt och variation. Man bör räkna med ca 3 timmar för turen, och man kan inte gå fel, för det finns skyltar och till slut är det bara asfaltväg, och den leder ända fram till slottet.

Efter ansträngningarna skall vi få se den vackra byn Corumbelas, som ligger fantastiskt på ett bergsutsprång, varifrån man kan se havet, och Sayalonga åt söder och Cómpeta åt öster, för att inte tala om majestätiska Maroma i nordväst. Utsikten är fantastisk och det hela andas idyll, fred och skönhet, så vi tar god tid på oss att se byn. Minareten vid kyrkan är mycket fin och vi fortsätter uppåt till skolan, som ligger längst upp i byn. Här ligger det en gammal plats där man tröskade och som hör till byns sevärdheter.

Om man har bestigit Bentomiz och sett Arenas, Daimalos och Corumbelas, ja då har man använt det mesta av dagen. Då kan man om man vill, styra hemåt via Sayalonga, eller så struntar man i det och övernattar i Cómpeta, som visserligen inte ligger på La Ruta Mudejar, men ganska nära inpå och där man med framgång kan övernatta på hotell: Balcón de Cómpeta, som är ett trevligt och välskött hotell mitt i byn. Se www.hotel-competa.com. Ett dubbelrum med utsikt kostar omkring 60 €. Hotellet serverar kaffe och kaka samt mycket annat gott.
Nästa dag kan man utvilad och obehindrat fortsätta på La Ruta Mudejar till Archez, som har turens tjusigaste minaret. I Archez har man satt upp planscher med fina teckningar över livet i Archez under morernas tid och man kan förstå att det var en lång period med fred, välstånd och framgång för de människor som bodde här under 1300- och 1400-talet. Man byggde bevattningssystem (som än idag fungerar) och man odlade stora mängder vete, fikon och russin, samtidigt som man naturligtvis också producerade silke, vin och honung. Faktiskt så hade man en stor export av torkade fikon till så fjärran länder som Irland och Norge. Ja, hela bergskedjan La Almijara (som börjar här och fortsätter förbi Nerja) är uppkallad efter fikonproduktionen, då ”almijar” betyder ”platsen där du torkar fikon” på arabiska”.

Där vi nu står i Archez och beundrar minareten och drömmer om torkade fikon, så kommer en liten gammal gumma springande ut från sitt hus och lockar in oss till sin lilla butik som ligger strax ovanför kyrkan. Här dukar hon upp lokalt odlade fikon, russin och mandlar samt honung och även om hon tar skyhöga priser, ja så SKALL vi ju smaka dessa lokala specialiteter. Så vi lämnar butiken 20 € fattigare efter en utsökt fikon- och russin-frossa, men strunt samma: hon behövde säkert pengarna och det är de godaste torkade fikon vi någonsin har smakat.
Nästa mål på turen är Salares och den är uppkallad efter de saltgruvor (sal), som ligger utanför byn. Även Salares är en pärla till by och även om den ligger ganska långt från havet, kan man på en del av husen se att de har övertagits av utlänningar. Men byn är inte på något vis ”turistig” utan en vacker, oförstörd och charmerande by.

I Salares startar en mycket vacker vandringstur, som vi SKALL ut på. Vi går ner mot bron (El puente)där vägen går mot byns rådhus och det är inte vilken bro som helst skulle jag hälsa och säga. Bron står nämligen än i dag intakt sedan arabtiden och är en fröjd att se på.

Vi går över bron och här startar en intressant tur, där man bara skall följa pilarna/skyltarna. Turen går ner i dalen bakom Salares (i början följer turen den gamla vägen mot saltgruvorna) och tar oss ända ner till dalgången för att sen föra oss tillbaka till Salares på dalens motsatta sida. Det är en vacker och betagande tur som tar ca 3 timmar och som för oss genom apelsin- och mandellundar för att till sist ta oss rakt ut i den underbara naturen i Maromas sydliga delar.
Och nu skall vi vidare till Sedella som, även om den inte är turens finaste by, bestämt är värt ett besök, särskilt eftersom den ligger på ett speciellt sätt på två sidor av en dal. Vi går upp till kyrkan med minareten och vandrar runt i byn och kommer ner på den andra sidan av dalen.

Till sist kör vi in i Canillas de Aceituno, som också är en trevlig by med massor av ursprunglig, gammal charm (kända danskar har slagit sig ner här) samt rester av arabisk arkitektur i kyrkan. Men nu känns det som vi har sett nog med minareter och efter EN HELT FANTASTISK utflykt in i historien, dåtidens kultur och nutidens natur är vi redo för att styra färden hemåt.