Från stoft till stoft - Livets sista riter på den andalusiska landsbygden

Traditioner relaterade till livets slut är både personliga och känslomässigt laddade. Men eftersom det är en väg som vi alla ska gå, vill jag dela med mig av några observationer om dessa riter i det andalusiska inlandet.

Min man och jag har närvarat vid fler begravningar under våra 13 lyckliga år i Andalusien än under resten av våra liv tillsammans. Dels på grund av kvarteret där vi bor, och kanske dels för att vi själva börjar komma upp i ålder …

I Málagas vita byar är riterna i samband med livets slut fortfarande starkt förknippade till traditioner. Bland våra grannar finns det många 80- och 90-åringar, och på torget där de ofta sitter, påminns vi om den oundvikliga livscykeln.

Vi har vant oss vid kyrkklockornas tunga klämtningar innan requiemmässan i kyrkan. Vi slänger nu för tiden även en blick på dödsannonserna som sätts upp bredvid lotterna i mataffären. Varje gång en ambulans närmar sig vår gränd, fruktar jag att tiden är kommen för någon av våra äldre grannar. Som tur är har vi dem fortfarande med oss, men det är mycket troligt att det blir fler begravningar.

Innan jag fortsätter vill jag förtydliga en sak: jag är inte religiös. Jag skriver detta som en kulturell observatör med djup respekt för invånarna i staden och deras avlidna.

När någon dör

Det första som slog mig gällande spanska begravningstraditioner är att det går fort. Så snart någon dör, transporteras den avlidne till någon av stadens tanatorios (begravningsentreprenör). Det är där som familjen vakar över den avlidne, folk kommer och tar ett sista farväl, begravningsmässan hålls, och det är därifrån som kistan transporteras till den sista viloplatsen. Och allt sker på ett par dagar – vilket kan överraska med tanke på den spanska mañana-kulturen.

Begravningsbyråerna har religiösa namn, vårt närmaste heter Tanatorio El Niño Jesús (Jesusbarnets begravningsbyrå). Utanför står det alltid folk. Naturligtvis en del rökare, men även familjemedlemmar som vill komma undan den oändliga raden av grannar, vänner, avlägsna släktingar och människor som de knappast känner, som kommer att framföra sina kondoleanser.

När man går in möts man av en öppen hall med reception, kapell och väntrum. Där sitter de närmaste på bänkar som vetter mot glasmontern där kistan står – stängd eller öppen. Jag vet inte varför de sitter där i flera timmar, och tittar på den avlidne. Det verkar förstärka tragedin, särskilt vid så kallade ”för tidiga” dödsfall (finns det några dödsfall som kommer ”i rätt tid”?). Kanske är meningen med traditionen att vi ska se vår egen dödlighet och bli bättre människor medan vi fortfarande lever?

När vi kom till vår första begravning här, var vi de enda som var klädda i svart. I till exempel Sverige skulle det vara otänkbart att delta i en begravning med leopardmönstrade strumpbyxor eller starka färger, men här kommer människor i det som de har på sig. Utseendet verkar således inte spela någon roll i denna annars så traditionsbundna ceremoni.

Mässorna äger normalt rum i begravningsbyråns kapell, där de hålls på löpande band, beroende på hur många som ska jordsättas. Under de begravningar som vi har deltagit vid har man sällan ändrat något i liturgin, förutom att den avlidnes namn byts ut. I kapellet är det vanligtvis trångt, och människor som kommer och går. Som förväntat ringer alltid en mobiltelefon (med ringsignalen Despacito), men den stängs allt som oftast inte av när ägaren väl fiskar fram den. I stället är det vanligt att svara och förklara för den som ringer att man inte kan prata, eftersom man deltar i en entierro.

För en som knappt minns Fader vår är det överraskande att se att alla deltagare kan denna utantill – hela. De mumlar med i böner, gör korstecken, knäböjer och reser sig vid rätt tidpunkt.

Till slut står den avlidnes familj bakom kistan, medan människor går mot altaret för att visa sin respekt – gör korstecken, rör vid kistan eller ger den sörjande familjen en diskret nick.

Tredje hyllningen

Sedan ska kistan till kyrkogården. Traditionellt bars den, men i dag sker transporten som regel i begravningsbil. Själva kärnan i traditionen är dock densamma. Den närmaste familjen, begravningsprocessionen och sist nyfikna åskådare, följer kistan i en långsam procession, som stoppar all trafik. I mindre städer gäller detta i praktiken alla. Livet i byn stannar helt när alla går bakom kistan och visar sin respekt. Som någon utifrån upplever jag detta som en mycket hjärtvärmande tradition, som förhoppningsvis fortsätter i flera generationer framöver.

Den faktiska jordsättningen sker nu omedelbart efteråt, men i stället för i en grav placeras kistan i en nisch i en vertikal vägg. På Cementerio de San Lorenzo i Ronda finns det tusentals nischer, i fyra eller fem våningar. Det kan nästan uppfattas som ett makabert bankvalv, samtidigt som varje gravnisch allt som oftast är fint dekorerade och har en personlig prägel.

Under begravningen av en avliden bekant stod två arbetare klädda i overaller redo med en saxlyft. Medan familjen tittade på, lyftes kistan upp och placerades i nischen. Det sista som lades in var en krans. Utan någon ceremoni började arbetarna sedan att mura igen öppningen, där en marmorplatta senare skulle monteras på utsidan. Liften sänktes och arbetarna gick, och efter begravningsföljet i tårar. En av familjemedlemmarna svimmade, och två läkare bland släktingarna kom omedelbart till undsättning. Hon fick faktiskt mer uppmärksamhet än sin avlidne moster. Vi bor trots allt i Andalusien, där känslorna sitter löst och drama – eller melodrama – är en del av vardagen.

Så följer vi grannarna från vagga till grav. Vi tänder ljus för de sjuka och svaga, även om vi ännu inte gör korstecken när vi passerar små helgedomar längs vägen. En del saker är bäst att lämna till lokalbefolkningen.