Spaniens hälso- och sjukvårdssystem

Tillskillnad från många fördomar är Spaniens hälso- och sjukvårdssystem ett mycket välsmort maskineri, som på många sätt är jämförbart med sin svenska motsvarighet. En Sueco har tagit en närmare titt på systemet och de nya reglerna som de aktuella ekonomiska åtstramningarna medför.

Spanien har sedan 1986 en statlig hälso- och sjukvårdspolitik som garanterar vård till alla. Samma år påbörjades även en gradvis decentralisering av hälso- och sjukvården. Detta för att effektivisera och modernisera, samt för att öka kontrollen av de kraftigt ökande utgifterna. Decentraliseringen kulminerade i slutet av år 2002, då landets 17 regioner, var och en, fick befogenhet till att styra över sina hälso- och sjukvårdssystem. Detta har lett till att det idag finns minst ett stort allmänt sjukhus i varje region, utrustat med den allra senaste teknologin. De autonoma regionerna är alltså själva ansvariga över administrationen i vardera sjukhussystem. Dock kompletterar dessa varandras tjänster genom att samarbeta över regiongränserna, för att jämna ut olikheter på t ex väntelistor och specialoperationer.

Nya regler
Till skillnad från den svenska välfärdsmodellen, vars grundläggande princip är att finnas och vara tillgänglig för alla samhällets invånare, oavsett social status, går det spanska systemet i högre grad i linje med att ”man måste jobba för att njuta”. Därför är sociala förmåner såsom arbetslöshetsersättning och pension beroende av hur mycket man själv har bidragit till samhället. Med sjukvården är det dock annorlunda. Det uppskattas att drygt 98,9 % av befolkningen har rätt till läkarvård och sjukhusvistelse i Spanien, varför landet på just den punkten liknar Sverige i stort. Siffran minskar dock nu när nya regler införs, som ett led i regeringens sparpaket, som trädde i kraft den 31 augusti. Från och den dagen nekas de dryga 500 000 immigranter som inte har uppehållstillstånd i landet tillgång till allmän sjukvård. Undantag görs vid akut sjukdom, födsel eller om patienten är under 18 år. Med anledning av detta är det nu extra viktigt att registrera sig som resident i Spanien om man bor här under mer än tre månader om året. Ändringen är en reaktion på det som hälsominister Ana Mato kallar för ”vårdturism”. Vårdturism innebär att utländska EU-medborgare kommer till Spanien för att utnyttja landets sjukvårdsystem, vilket beräknas kosta landet uppemot en miljard euro årligen.

I sparpaketet finner man även nya prisregleringar för receptbelagda läkemedel.

Prisändringarna ser ut som följande:

En löntagare med inkomst motsvarande:
Över 100 000 euro ska betala 60 % av sina läkemedelskostnader.
Mellan 18 000 och 100 000 euro ska betala 50 % av sina läkemedelskostnader.
• Under 18 000 euro ska betala 40 % av sina läkemedelskostnader.
• Pensionärer ska betala 10 % av sina läkemedelskostnader.
• Arbetslösa erhåller gratis läkemedel.

Fritt läkarval
På samma sätt som i Sverige kan invånare i Spanien välja husläkare, som i sin tur kan remittera patienten till den specialiserade delen av sjukvårdssystemet. Husläkare och närvård är samlade på en lokal vårdcentral (Centro de Salud) där man ska registrera sig för att kunna välja eller få sig tilldelad en husläkare. De spanska läkarna är mycket välrenommerade och utbildningen är lång och krävande. Trots det uppgår deras löner endast till en fjärdedel av läkarlönerna i Sverige.

Fakta om det spanska sjukvårdsystemet:
• Mellan 1970 och 1997 fördubblades hälso- och sjukvårdsutgifterna i Spanien i förhållande till BNP på 7,4 %.
• 1996 fanns det 42 läkare, 45 sjuksköterskor och 43 sjukhussängar per 10 000 invånare.
• 2010 var medellivslängden för män 78,06 år och 84,27 år för kvinnor.
• Spädbarnsdödligheten har minskat från 20,80 per 1 000 levande födda barn till 3,42 år 2010.
• Antalet rökare bland spanska män är bland de högsta i EU. Det har bidragit till att dödligheten till följd av lungcancer har fördubblats mellan 1970 och 1995.
• Antalet AIDS-smittade i Spanien är procentuellt högst i EU.