Som historiker och författare har han gett ut flera böcker och artiklar om spansk kultur, identitet och mentalitet. Lucas Ruiz, som har bytt ut vardagen i Spanien med en i Skandinavien för fler än 20 år sedan har just varit i Málaga. Därför var det en självklarhet att bjuda in honom för ett samtal kring aktuella ämnen som kyrkans roll i samhället, abort och, inte minst, den spanska demokratin och valsystemet, som är minst sagt högaktuella ämnen.
Han gör tunga ämnen spännande och han förklarar sig så att svåra ämnen blir lätta att förstå. Efter att varit borta från Spanien i många år ser Lucas Ruiz sitt hemland ur andra ögon och kan förklarar varför det fortfarande är så stora kulturskillnader mellan oss.
Inget samförstånd
Det rann ned längs ryggen på Lucas Ruiz på kvällen när det var val till Junta de Andalucía den 22 mars när Susana Díaz meddelade andalusierna att hon skulle styra regionen själv och bara söka stöd från de andra partierna om det var nödvändigt.
”Det fick mig att rysa, för Susana Díaz hör till den nya generationen politiker. Hon är bara 40 år men har dessvärre redan visat att hon är precis som sina föregångare. Hon känner ingen konsensus och det är en av de största skillnaderna på spansk och skandinavisk politik”, menar Lucas Ruiz. Samtidigt förklarar han att det är därför som hon, mer än en månad efter det att väljarna kallades till valurnorna, fortfarande inte har lyckats skapa en regering i Junta de Andalucía.
”I Skandinavien uppfattas demokrati som en dialog och som samförstånd – vi ska nå överenskommelse och minoriteten ska räknas med”, förklarar den spanska författaren. Och så beskriver han den spanska kontrasten: ”Här tänker man annorlunda: har man majoritet har man demokratisk rätt att göra så och så.”
Enligt Lucas Ruiz är det också därför som klyftan mellan Partido Popular och socialistpartiet PSOE är så stort.
”De två partierna är faktiskt eniga inom flera områden. Skulle de bara kunna börja samarbeta lite skulle det vara ett tecken på spansk demokratisk mogenhet”, menar den spanska historikern. Han pekar även på några markanta svagheter i det spanska valsystemet och betecknar Spaniens demokrati som en elementär demokrati som inte fungerar ordentligt internt.
”I de två stora partierna, PP och PSOE, är det presidenten eller partiledaren som väljer partiets spetskandidat till kommunal- och regionsval. Det är mycket odemokratiskt. Det borde vara partiets medlemmar som väljer”, menar Lucas Ruiz och förklarar: ”Vallistorna i Spanien är stängda. Det innebär att man inte kan rösta personligt på en kandidat. Återigen är det upp till det enskilda partiet. Det är nämligen paritet som bestämmer ordningen på sina kandidater och därmed vem som ska representera partiet i t ex kommunfullmäktige eller parlamentet. Det är, enligt vad jag förstår, inte modern demokrati.”
De förlorade rösterna
När det talas om demokrati och valsystem är det svårt att inte komma in på det spanska tvåpartisystemet och de så kallade ”förlorade rösterna”. Lucas Ruiz menar att Spanien har ett representationsproblem och att valsystemet tydligt favoritiserar de stora partierna.
”Spärren är på tre procent och det är mycket högt. Det innebär att väldigt många röster förloras eller aldrig blir representerade via ett mandat”, förklarar Lucas Ruiz och ger ett exempel: ”Vid det senaste parlamentsvalet fick det lilla mittenpartiet UPyD faktiskt över en miljonröster fördelade över hela landet. Men i många av de enskilda regionerna och valdistrikten var det inte tillräckligt för att få ett mandat på grund av den höga spärren. Totalt fick partiet bara fem representanter bland parlamentets 350 medlemmar. Omvänt kan ett parti med runt tio miljoner röster, som PP fick vid det senaste valet, säkra sig absolut majoritet. Det visar tydligt att landet har ett valsystem som inte är optimalt.
PP och PSOE är, inte förvånande, emot en förändring av vallagen men Lucas Ruiz hoppas att de kommande valresultaten ska få partierna till att öppna ögonen för detta, eftersom de nya partierna Podemos och Ciudadanos vinner allt mer mark, och absolut inte är blyga med att uppmärksamma problematiken.
”Jag menar att det är helt tydligt att spanjorerna är missnöjda med valsystemet men de går inte ut och protesterar. Vi har inte helt enkelt inte den demokratiska kultur som man har i Skandinavien”, säger Lucas Ruiz, och avslutar temat.
Du gode gud
Ett annat tema som å sin sida har fått hundratusentals spanjorer att ge sig ut på gatorna är regeringens utspel om en ny abortlag. Ett lagförslag som nu delvis har arkiverats på grund av det stora motståndet från befolkningen. Det var förra året som Partido Popular presenterade ett förslag som i grova drag enbart tillät abort i särskilda fall. Medan den spanska befolkningen var splittrad i debatten var biskopar, präster och trofasta medlemmar av den katolska kyrkan stora anhängare av lagförslaget. Det är allmänt känt att kyrkan hade mer än ett litet finger med i utarbetandet av lagförslaget och att delar av Partido Popular är starkt katolskt.
Att kyrkan har så stort inflytande låter helt fel i skandinaviska öron. Men återigen finns det en historisk förklaring.
”Diktatorn Franco var ultrakatolsk och delegerade ut många uppgifter till kyrkan, bland annat undervisningen”, berättar Lucas Ruiz och betonar att det inte bara var religionsundervisningen, utan all undervisning, som den katolska kyrkan hade monopol på.
”Efter demokratins intåg har naturligtvis hela utbildningssystemet blivit mindre religiöst men det har aldrig funnits tillräckligt med pengar för att byta ut allt, så många skolor har blivit kvar i katolska händer. Lärare, ledare och skolor är de samma, så därför spelar religionen och kyrkan fortfarande en viktig roll för många spanjorer”, berättar Lucas Ruiz och tillägger att ett bilateralt avtal som slöts 1976 mellan Spanien och Vatikanen säkrade kyrkan en stark, självständig position, vilket även förklarar kyrkans starka roll.
Som ytterligare ett viktigt element för att förstå kyrkans inflytande pekar Lucas Ruiz på kontrasten mellan den katolska och den lutherska kyrkan.
”Den lutherska kyrkan bygger på individuell tolkning. Den enskilda kan fritt tolka guds ord. I den katolska kyrkan är det tvärtom, för här ska man förhålla sig till kyrkans auktoritet. Det är en präst och i sista ledet påven, som tolkar bibeln för dig. Är påven emot abort genomsyrar det hela systemet”, förklarar den spanska författaren. Lucas Ruiz döljer inte att han tycker att det är bra att vi har fått en ny påve, som är mer socialt orienterad och som har en lite annorlunda syn på saker och ting än hans föregångare.
Snabb utveckling
Även om det fortfarande råder stora kulturskillnader mellan norr och söder så beundrar Lucas Ruiz den utveckling som Spanien har genomgått under de senaste tre-fyra årtiondena. Han kommer tydligt ihåg det samhälle som han växte upp i och det samhälle som han reste ifrån för 20 år sedan.
”Socialt, ekonomiskt och kulturellt var Spanien långt efter de övriga EU-länderna. Så är det inte längre. Och när vi talar om kyrkans roll i samhället får vi inte glömma att allt fler spanjorer ’bara’ är kulturreligiösa, dvs. blir konfirmerade och gifta, men att de annars inte är aktiva”, förklarar han och kommer med ytterligare ett exempel på den markanta utvecklingen som det spanska samhället har genomgått.
”I dag är skilsmässor och homosexualitet allmänt accepterat. Så var det inte när jag bodde här”, avslutar Lucas Ruiz.
