”Los Acantilados de Maro – Cerro Gordo” är en vacker, våt naturpark

 

Det skyddade området är 12 km långt (från Torre de Maro till Cerro Gordo) och sträcker sig ca 1,6 km ut i havet. Det utgör hem åt ett mycket rikt marint djur- och växtliv vilket naturligtvis är en av orsakerna till att det är fridlyst. Här kan man bland annat hitta intressanta och sällsynta fiskar som t ex pez luna (månefisk) och pez doncella (regnbågsfisk) samt olika hotade växtarter som Posidonia Oceánica, ett sjögräs som är endemiskt för Medelhavet och som utgör ett viktigt habitat för småfisk, krabbor osv. Här växer även den vackra falska korallen Astroides Calycularis, som är helt orange och som egentligen är ett djur, även om den mest av allt liknar en blomma. Dessutom kan man i detta område ofta också se delfiner och havssköldpaddor. Det fridlysta området utgör 1 815 hektar och anses ha ett stort ekologiskt värde.

 

Vår vandring börjar på Balcón de Maro som ligger vid kyrkan. Här bakom ett stort staket och nere vid havet ligget det fina huset som tillhörde La Marquesa de Maro. Detta hus ägs i dag av hennes arvvingar. Vi parkerar precis nedanför kyrkan, där ruinerna efter den gamla sockerfabriken ligger.

 

Sockerfabriken (”un ingenio” heter den på spanska) byggdes på 1500-talet och hade på den tiden en stor ekonomisk betydelse för området då det där utvanns socker av de sockerrör som växte i det tropiska klimatet längs med kusten. På 1500-talet var socker en uppskattad, dyr och ovanlig produkt och då sockerrör bara kan växa i tropiskt klimat var detta alltså en av de få platser i Europa där den eftertraktade växten kunde odlas.

 

Strax väster om Maro byggdes det senare, på 1800-talet, ytterligare en sockerfabrik. Denna nya fabrik var riktigt stor, och man kan fortfarande de resterna efter den på höger sida när man kör ned mot havet från motorvägen vid avfart 295. Men ack, sockeräventyret i Spanien fick ett abrupt slut när man i Tyskland, slutet av 1800-talet, började utvinna socker ur en beta. Det kom snabbt att visa sig att det var mycket lättare att utvinna socker från sockerbetor istället för från sockerrör och därmed var sockerrörets dagar räknade – i alla fall i Spanien. På sikt kunde man inte konkurrera med det vita, raffinerade sockret från betorna som dessutom kunde växa i mer tempererade klimat, ända upp till 60 nordlig breddgrad.

 

Vi passerar alltså den gamla sockerfabrikens ruiner, som ligger precis vid parkeringsplatsen i Maro, och därefter fortsätter vi österut mot det fina tornet som vi kan se en bit längre fram. Vi går på en smal asfaltsväg som leder ned till Maros strand (Playa de Maro). När vägen svänger, precis där som den svänger ned mot stranden, fortsätter vi istället upp på en grusväg till vänster. Vi ska nu fortsätta på denna stig fram tills att vi kommer fram till en grusväg som kraftigt svänger till höger och lite tillbaka. Nu följer vi denna väg. Inom kort övergår vägen till ett brett ”torg” och i slutet av detta ”torg” ser vi en stig som leder brant upp mot vänster. Den ska vi ta då det är den som tar oss upp till Torre de Maro. Detta torn har nyligen restaurerats och resultatet är fin. Men det finaste vid tornet är dess fantastiska läge på branten mot havet med en sagolik utsikt mot alla världens hörn. Mot öster och väster kan man se milsvidder längsmed kusten och i norr ligger vårt gamla favoritberg ”Cielo” (1510 m). Sedan passar vi på att återigen titta mot öster från platsen här vi står vid Torre del Maro och ser också naturparken ”Acantilados de Maro – Cerro Gordo”. Här är det så fint att vi sätter oss ned och äter vår matsäck medan vi beundrar utsikten. Därefter fortsätter vi vår vandring längs den breda stigen som leder norrut från tornet.

 

Nu följer vi bara stigen, som är fin, bred och nyanlagd, så det finns ingen risk att gå fel. Vid en tidpunkt leder stigen ned mot vänster vid en brant och efter den lilla nedförsbacken svänger vi kraftigt till vänster igen. Denna fina stig leder oss till precis den plats där vi kraftigt svängde till höger när vi var på väg upp, och nu är det alltså bara att fortsätta nedåt samma väg som vi kom upp. Det är en jättefin vandring på 5-6 km. Man kan se rutten på. www.eslebyskov.com. På tillbakavägen kan vi inte hålla oss ifrån att gå ned till den fina lilla stranden Playa de la Caleta, som ligger väster om Playa de Maro. Hit finns det en stor skult som visar en rätt. På vägen dit passerar man en mängd marker med tropiska grödor som avokado och cherimoya, och vi tycker att det är ovanligt att det finns odlingar såhär nära havet. Faktiskt har stranden först helt nyligen blivit tillgänglig för allmänheten och bakom det står det spanska miljöministeriet som med grund i den nya kustlagen (Ley de Costas) har fått i uppgift att göra alla kuststräckor i Spanien tillgängliga för allmänheten. Att gå ned längs de nyanlagda trapporna till den fina lilla stranden omgiven av fina klippor i vardera ände är alltså ett nytt privilegium.

 

När vi stod uppe vid Torre de Maro kunde vi se några orangeröda kajaker som låg på stranden Playa de Maro. Det är företaget www.malaga-aventura.es som hyr ut kajakerna på Maro-stranden. Dock har de bara under högsäsong som man kan komma ut och segla och därmed se kuststräckan från den egentligen rätta sidan: havssidan.

 

Mellan Torre de Maro och Cerro Gordo, där naturparken slutar, finns följande fina ständer. Playa del Molino del Papel, Playa de la Alberquillas, Calas del Pino, Playa de Cañuelo och Playa de Cantarriján. Den sist sistnämnda är nudiststrand och till den kan man dessutom köra bil vintertid, sommartid får man gå. Gå får man också göra till de andra stränderna längs mer eller mindre branta stigar.

 

Det bör även nämna att utanför slutet av Cerro Gordo finns det en mycket fin liten grotta, som ligger så att man kan segla in i den. Den kan alltså endast besökas från vattnet. Vi har en gång ”cyklat” dit ut på en vattencykel, som vi hyrde på stranden i La Herradura. Det var en utflykt på 2-3 timmar och det krävdes en hel del pedalkraft att nå ut till grottan. Hela familjen var med så vi hade mycket benkraft. Grottan var besynnerlig och fascinerande med en liten madonnastaty inne i botten. Denna utflykt kan bara genföras med sol och lugn, och det ska sägas att pedalcykeluthyraren var mycket orolig för sin vattencykel eftersom vi var borta så länge och då han hade förlorat den ur sikte bakom berget. Men det var en oförglömlig utflykt.

 

Och på så sätt fick vi se den våta naturparken från både land- och havssidan. Detta är helt fantastisk plats.