Månadens utflykt går till Zuheros

Hacienda Minerva, Via Verde, La Cueva de los Murciélagos y el Cañon del Bailón – en imponerande by från arabtiden, en nyrest-aurerad herrgård, en nedlagd järnväg, en djup, skrämmande grotta och en brant klippa – det blir inte bättre!
Alla dessa härligheter ligger precis söder om Baena i Córdobaprovinsen, precis i hjärtat av Parque Natural Sierras Subbéticas – ännu en av Spaniens många vackra nationalparker. Zuheros är en fin gammal arabisk stad, som fortfarande är rätt okänd, och som kanske just därför är resmålet, när de andalusiska fotbollsspelarna från Real Madrid ska ut och se det ”äkta” Spanien. Staden har både en gammal
borg, ett arkeologiskt museum och ett hembygdsmuseum. Hacienda Minerva är en ombyggd herrgård från 1800-talet, som idag är ett vackert hotell med en gourmet restaurang och arabiskt bad. Den nedlagda järnvägen från ”el tren del aceite”, går förbi utanför hotellet och här kan man vandra och cykla genom vackra landskap. I La Cueva de los Murciélagos bodde det människor för 8 000 år sedan och idag kan man se grottmålningar och stalaktiter, och man får mycket för pengarna med en spännande guidad tur. Tillslut leder en stig ned till den kraftiga klippan El Cañon del Bailón precis bakom Zuheros, så det är ett utflyktsmål som verkligen har någonting!

Hotell med historia
Det finns hotell där de bara vill tjäna pengar, och så finns det hotell som Hacienda Minerva, var de vill göra någonting extra för sina gäster och ge dem en upplevelse utöver bara övernattningen. Under 2004 köpte ett nystartat bolag, bestående av sanna entusiaster, den nedlagda herrgården Minerva, som under 1800-talet hade tjänat som bostad åt den belästa och kultiverade Fernandez-Guerra familjen. Fadern var litteraturprofessor och författare, och i mitten av 1800-talet hade han ett av de största biblioteken i hela Andalusien med över 20 000 band. Förutom att haciendan var bostad åt familjen, fanns där också en olivkvarn med betydande oljeproduktion. Allting låg väldigt nära, som en miniby med gator, passager och torg, och kanske var det charmen i detta som fick de entusiastiska människorna bakom bolaget att kasta sig ut i det onekligen stora projektet att bygga om härligheten till ett hotell.
Nu är det nästan färdigt – då vi var där kunde man bara hyra sviter (dubbelrummen var inte färdiga ännu), men i gengäld var allt annat vackert iordningsställt, de arabiska baden var just på väg att öppna, och den fina gourmetrestaurangen var i full gång.
Det fångade verkligen mitt hjärta, så om man har någonting speciellt som man ska fira, så gå in på: www.haciendaminerva.com och boka. I luften låg en känsla av svunna tider, av glädje ur skönhet och kvalitet, av vilja att betjäna sina gäster på bästa tänkbara sätt, men också av ödmjukhet för platsen och uppgiften. En unik blandning av uppriktighet, charm och kvalitet – inte alls fisförnämt. Allting var bara bra. Och fint. Det gamla biblioteket finns fortfarande, även om det idag ”bara” rymmer ca 5 000 band och alla hotellets gäster får använda det fritt. Innan dubbelrummen är färdiga, hyrs sviterna ut till dubbelrumspris, så vi kände vi fick väldigt mycket för de 90 euro som vi betalade för sviten och frukosten. Till det hör också, att vi fick gratis cyklar med i priset. Utöver det får man, när man bokar, ett ”infopaket” per e-mail, var man kan läsa om alla de saker, som området bjuder på.

Fridfull cykeltur
Det första vi gör efter att vi har gjort oss hemmastadda i vår svit, är att kasta oss ut på en cykeltur på den nedlagda järnvägen utanför haciendan. Det är en del av de spanska Vias Verdes, se: www.viasverdes.com, vägar där man har bannlyst motortrafik. Det är vägar för fot- och cykelfolk (också för rullstolar och hästar), där ”el tren del aceite” gick under föregående århundrade. Sträckan är 56 km lång och börjar strax utanför Jaen, och slutar strax innan staden Puente Genil. Mesta delen av sträckan är ganska flack, så den är ideal för en snabb liten cykeltur.
Fulla av entusiasm tar vi oss an uppgiften och cyklar österut i riktning mot Luque. Vädret är soligt och vackert, inga backar, så allting går bra. Efter en timme märker vi dock att det var längesedan någon oss senast satt på en cykel. Vid La Estación de Luque, där stationsbyggnaden idag fungerar som en livfull restaurang med en stor souvenirbutik, klarar inte våra bakdelar av mer, och vi får lov att vända tillbaka efter ynkliga 8 km. Men det var på tiden, för det vållar oss ett visst besvär att sitta på sadeln under tillbakavägen, och det är med ömma bakdelar som vi ställer ifrån oss cyklarna på hotellet. Det gör inget, vi vilar en liten stund i sviten och får därefter rusa iväg för att inte missa vår reservation till den guidade visningen i La Cueva de los Murciélagos. Sista guidningen är kl. 17.30 och det är till den som vi har reserverat plats.

Fladdermusgrottan
La Cueva de los Murciélagos (fladdermusgrottan) ligger högt uppe bakom Zuheros, och man bör räkna med minst 40 minuter från hotellet, för om man kommer för sent så får man inte följa med, och parkeringsplatsen vid La Cueva ligger ca 10 minuters promenadväg från grottans ingång. Se: www.cuevadelosmurcielagos.com, där kan man se fina foton från grottan och läsa all möjlig information, också om hur man reserverar plats, vilket man kan göra via e-mail.
Det är en intressant guidning, men den innebär massor av trappor och höjdmeter, grottan är nämligen mer vertikal än horisontal. Här har man hittat spår efter människor från yngre stenåldern (den så kallade neolitiska perioden för ca 8 000 år sedan), och man kan fortfarande se deras grottmålningar. Grottan användes också under inbördeskriget som tillflyktplats för republikanerna, så det osar av historia och det är en helt speciell, lite kuslig stämning i grottan. Dock såg vi inga fladdermöss. Den guidade visningen tar lite mer än en timme och kostar ca 5 euro per person, och när vi när ut i det fria igen, var det redan mörkt – tyvärr, för grottan ligger högt upp och därifrån är det en fantastisk utsikt över landskapet.
Nu kan vi se fram emot middagen på den fina restaurangen på Hacienda Minerva. Man är välkommen att prata med kocken, så om man har några speciella menyönskningar så är det inga problem att få t ex vegetariskmat. Både mat- och vinpriserna är rimliga och det är mysigt där vi sitter vid ett runt bord med vår egna elektriska ”kolfat” under oss, för under vintern är det kallt i området. Maten är supergod, vinet är förträffligt och personalen är oerhört vänlig och uppmärksam – vad mer kan man begära?
Nästa morgon serveras vi frukost i baren – café con leche y pan con aceite. Det är ju inte för inte som vi befinner oss i hjärtat av Andalusiens olivproduktion, så oljan flyter över varje brödbit. Mmm!

Zuheros
Nu ska vi iväg och se Zuheros, som har legat på toppen av en brant klippa och lockat med sitt beundransvärda torn, medan vi cyklade nedanför på stigen. Borgtornet är imponerande, faktiskt har vi aldrig sett någonting liknande.
För att gå in och se tornet krävs det att man köper inträde till det arkeologiska museet som ligger precis ovanför borgen. Ett besök i borgen är en del av besöket på museet. Man det är okej, för det finns mycket intressanta saker att se på museet – saker som man har hittat i grottan som vi besökte igår – alltså saker från yngre stenåldern, men det finns också saker från romarna och araberna. Från borgens torn kan man se den vackra Cañon del Bailón – den branta ravinen som Zuheros ligger vid. Vi kan knappt vänta.
Innan vi ska till ravinen ska vi till det andra fina museet i Zuheros: hembygdsgården. Det ligger högst upp i staden, i en ombyggd skola, och det är en av de finaste hembygdsgårdar som jag har sett i Spanien. Där finns inredning från gamla hem, från ett apotek, från ett kontor, från ett tryckeri, gamla jordbruksredskap och många fler andra fina saker. Också bakom det här har det stått en eldsjäl.
Vandringen i El Cañon del Bailón är en tur på 4,7 km – som tar dryga två timmar att gå. Den börjar vid Área recretiva Las Cruces, som ligger på vägen upp mot La Cueva de los Murciélagos. Det är en av de mest spännande vandringarna i hela nationalparken då den bjuder på en otrolig natur. Men ack och ve, denna dag visar sig naturen från sin dramatiska sida och regnet öser ned. Vi kan knappt se någonting, och man kan inte promenera här med både paraply och de nödvändiga vandringsstavarna. Så genomvåta och snopna vänder vi tillbaka. Men världen rämnar ju inte för det – för nu ska vi ju prova de nya dubbelrummen och de arabiska baden på Hacienda Minerva. För att inte tala om en vandring på 5 timmar från El Picacho de Cabra till Minerva. Luque ska vi också se, så vi återkommer till området söder om Baena.