La Sueca: Att slitas mellan storstad och småstad

Sista semestern innan examen, tog jag och min väninna en billig semester hit till Costa del Sol. Vi var två singeltjejer som bara ville slappa, ligga på stranden och njuta. Tankarna var, att ladda batterierna inför sista terminen, för att sedan flytta till London, eller New York, då jag efter hela min uppväxt i Stockholm började tycka att staden kändes liten och ville till någonting större. Men tji fick jag. Amors pilar träffade mig under semestern och efter höstterminen gick flyttlasset istället från Stockholm till Fuengirola.

Så nu har jag bott här på Costa del Sol i ganska exakt två år. Jag trivs jättebra och livet börjar få ordning med jobb och vänner, och jag njuter varje morgon när jag öppnar ytterdörren och blickar ut över Medelhavet och de omkringliggande bergen. Att Fuengirola är en liten stad har också sin charm. Allting går i lite lugnare tempo, vardagsstressen märker jag inte av, och det är inte ett helt företag att åka till vänner en fredagskväll även om de bor på andra sidan staden, för jag tar bara bilen i några minut-er och så är jag där, istället för 1 timme på tunnelbanan.

Å andra sidan saknar småstaden citypulsen. När jag är här saknar
jag till exempel tunnelbanan med alla dess resenärer, som varje morgon stressar och står som packade sillar, alla som hostar eller nyser ikapp och sprider alla möjliga ohälsosamma bakterier. Sedan jag flyttade hit kan jag sakna att sitta i den där svettiga, illaluktande tågvagnen, vara anonym och njuta av hetsen trots att jag är en halvtimme sen till ett möte – det går ju inte fortare för att man stressar och blir uppjagad.

Men det är inte bara tunnelbanan som jag saknar. Också Stockholms stora vackra byggnader vilka många präglas av medeltida drag. Jag saknar det stora utbudet, att sitta i folkvimlet på NK:s servering på gatuplan och äta sparriskrämfyllda crêpes med sallad och världens godaste salladsdressing och ett glas dagens till, och efteråt njuta av en soja-chai-latte, promenerandes genom staden och studera alla vackra businessmänniskor som hastar förbi, välklädda med portföljer, på väg till ett viktigt möte eller en lunchträff.

Motsvarigheten känner jag efter att ha varit i Stockholm någon vecka. Då börjar jag plötsligt sakna det lugna tempot i den lilla, som jag skulle säga på stockholmska, ”byhålan” Fuengirola. Att varje dag stiga utanför dörren och känna den friska havsluften möta mig. Att ha gångavstånd till stranden och det som många anser vara ett semesterparadis. Trots att jag arbetar och lever ett helt vanligt vardagsliv så lever jag ju också ett slags ständigt semesterliv, efter jobbet och på helgerna, då jag kan sitta på stranden vid en chiringuito och äta almejas och dricka en tinto de verano i solen, helt avslappnad i bästa flip-flop-stil, osminkad och med strandrufsigt hår. Och den varma småstadsmentaliteten är ju också minst sagt njutningsfull och småsaker tas inte på fullt så stort allvar som i Stockholm, och jag vet att jag under en promenad på stan kommer att träffa minst två eller tre personer som jag känner.

Det är här paradoxen och mitt dilemma kommer in. Att älska och sakna citylivet när jag befinner mig i småstaden, och att älska och sakna småstadslivet när jag befinner mig i storstaden. Att slitas mellan två helt skilda världar. Att när jag är på det ena stället så saknar jag det andra. När jag är med mina storstadsvänner och njuter av citylivet i moderiktiga kläder på ”rätt” ställen så saknar jag mina småstadsvänner som jag träffar på ”det vanliga” stället då utbudet erbjuder ingenting annat, och viceversa.

Lösning? Ja, jag har kommit fram till en lösning som i alla fall fungerar för mig, just nu, att njuta av stunden, att njuta av den lilla eller stora stad jag för tillfället befinner mig i och istället vara lycklig att jag har ett liv som har ger mig så mycket att sakna, för saknaden visar ju på att jag har mycket att älska.