Botafumeiro

 

Det är möjligvist mer ett tecken på underverkens underliga sidan än en del av Spaniens när människor låter sig bli begeistrade över ett rökelsekar.
Begeistrade i den meningen att de små håren reser sig i nacken, armarna sträcks upp i luften, stora leenden och en oemotståndlig lust till att berätta om det för gud och alla andra, även jag då jag äntligen – efter att så många gånger ha sett det på TV under högtider och för detta land viktiga ceremonier – får se det i verkligheten.

 

Även påven håller med
Men detta rökelsekar, detta Botafumeiro, är alltså väldigt speciellt. Och det är verkligen en upplevelse att se det svinga över huvudena på oss alla som sitter bänkade kvar efter mässan, och upp under den himmel som utgörs av taket i katedralen i Santiago de Compostela.
Lyckligtvist, märker jag, är det inte bara är en utlänning som mig själv som låter sig slitas med i det hela, det gör även spanjorerna själva. Och det gör också de många pilgrimmerna som självklart avslutar deras vandring längs Camino de Santiago här och markerar det med att gå till mässa i katedralen, som förövrigt fått sin namn efter aposteln Jakob.
”En sådan har vi då inte i Vatikanen”, lär den före detta påven Benedikt VXI ha sagt, när han besökte Santiago de Compostela 2010, när han fick syn på det berömda rökelsekaret.

 

Farande kar
Jag har varnats för att ingen utanför den innersta kretsen vet när karet används, men denna dag finns det hopp eftersom det geniala upphängningssystemet, som får karet att svinga från sida till sida, på tvären i långhuset, är på plats. Jag har uppmanats att inte sitta i själva långhuset, utan i sidokapellet, då det är här som man bäst kan se rökelsekaret och hela ceremonin.
Mässan ges på flera språk till ära för pilgrimmerna och andra långväga besökare och den handlar om vikten av mänsklig samvaro, medan nunnan som sjunger, har en klarare stämma och får alla att lyssna oavsett nationalitet. Senare får jag veta att hon heter María Asunción, vilket jag kanske borde ha gissat.
I katedralen stiger nu en grupp munkar fram, jag räknar till åtta stycken. De är klädda och röda kåpor och kallas tiraboleiros. Ett par av dem tänder rökelsen i karet, röken sprider sig kring dem och doften hinner före karet och upp under taket.
Det sägs att meningen är att rökelsen från karet ska bringa budskapet om tro och kärlek från kyrkobesökarnas hjärtan upp till Vår Herre. En annan, mer jordnära teori säger att traditionen härstammar från en tid då tvätt inte tillhörde dagligvanorna och särskilt inte bland pilgrimerna, varför rökelsen användes för att dölja en del av de lukter som de förde med sig.
Musiken och förväntningarna stiger. En munk ger karet fart och de andra börjar att dra i repen, allt medan syster María Asunción, som nu även dirigerar besökarna, sjunger igång det. Snart far det fram och tillbaka i en båge på upp till 65 meter, upp och ned i upp till 68 km i tummen, medan föreställningen pågår i några korta, men trots allt oändliga minuter.
Rökelsekaret landar igen och en tiraboleiro tar en svängom med det för att få det att stanna. En präst ber oss att inte applådera, då det inte är en föreställning utan en religiös handling, menar han. Men vi klappar outtröttligt händerna; hur kan man inte göra det?

 

 

Så stort är det
Traditionen härstammar från 1000-talet.
Det nuvarande karet är från 1851, det restaurerades 2006 och pläterades med ett skyddande silverlager.
Rökelsekar finns naturligtvist i många kyrkor men detta sägs vara världens största.
Karet är 1,60 meter högt.
Det väger ca 80 kg utan rökelse.
Det fylls med 40 kg rökelse.
Se rökelsekaret med här nämnd nunna i detta klipp: http://youtube/JHsenK-vrns.
Botafumeiro, som är galiciska, betyder någonting i stil med rökspridare.