Fjärilar stora som fladdermöss fladdrar runt nere i magen på mig när vi kör upp mot bergen i Benalaurína, mellan Ronda och Estepona. En Suecos utsända tycker inte speciellt mycket om höjder och denna dag kommer att bjuda på en brant 80 meter hög bergvägg.
Vid foten av berget står guiderna redo att hälsa oss välkomna. Paret Vojta och Lenka driver NoLimit Tour och de kommer att vara våra guider under dagens vía ferrata-tur. Bägge kommer från Tjeckien men bor nu i Marbella och tillsammans har de nästan 20 års klättererfarenhet.
Vi drar i utrustningen, som består av en klättersele som går runt låren och midjan, en hjälm och ett par handskar med hål för fingerspetsarna. Det känns inte som någonting speciellt men när jag frågar berättar Vojta att utrustningen jag har på mig är värd drygt 300 euro.
Vojta och Lenka tar ordentligt med tid till att förklara hur vi säkert ska fästa karbinhakarna så att vi alltid säkert sitter fast med minst en lina. Linorna sitter i vår klättersele och ska kopplas till stålvajrarna som sitter fastbultade i berget med två-tre meters mellanrum hela vägen.
Vid foten av berget sitter det några järninsatser som böjts in i berget så att de utgör ett slags trappsteg. En skylt i början av klättringen talar om att denna klätterled är godkänd av auktoriserad personal. Jag tittar upp och kan se att de spridda järnstegen längre upp försvinner in mellan två stora klippor.
Lenka är den första som hakar fast sig i stålvajern och så börjar hon rutinerat klättra upp längs järnstegen. Därefter skickas de andra deltagarna upp med jämna mellanrum och som den näst sista hakar jag fast de två karbinhakarna i stålvajern. Så tar jag ett djupt andetag och sätter den ena foten på det första järnsteget.
Det finns bara en väg och det är upp!
Det tar inte många minuter innan jag kommer ut ur min komfortzon. Fem-sex meter upp slutar järnstegen och fortsätter i en ny uppåtgående rad drygt en meter till vänster om den första. Trots att jag vet att jag hela tiden är säker i klätterselen är det enormt gränsöverskridande att behöva koppla fast sig i den nya stålvajern och sedan ta ett stort kliv till vänster över till nästa trappsten. Efter ett par djupa andetag går det bra och jag tar mig över till den andra raden av järnsteg, som leder oss helt fram till klippkanten.
Jag har i förväg fått instruktioner om att om jag skulle bli trött i armar eller ben kan jag haka fast klätterselens tredje karbinhake i ett av järnstegen och ”sätta” mig ned i själva selen, för att på så sätt vila lite. Att göra det är dock en alltför stor utmaning för mig – det är ju som att sätta sig ned i en stol som inte finns. I stället föredrar jag att låta mina armar klamra sig fast i järntrappstegen och bergväggen medan mina ben får lov att göra hela jobbet.
Efter ett tag kommer vi upp till första klippavsatsen där vi får fast mark under fötterna och kan njuta av den fantastiska utsikten. Klippavsatsen, där det bara finns plats för tre-fyra personer, ligger på 1 140 meters höjd över havsytan. Härifrån har vi drygt 30 höjdmeter kvar till toppen.
Karbinhakarna säkras fast på nytt och vi börjar klättra den sista biten. Denna gång går det sidledes in i bergsklyftan. Med mina 163 cm och motsvarande korta ben tycker jag att det är långt mellan stegen och hjärtat hoppar till ett par gånger varje gång jag måste småhoppa från det ena steget till ett annat. I verkligheten har det nog bara handlat om ett par centimeter, men det känns absolut som mer. Med 20 meter ned känns det som om jag hoppar mellan skyskrapor.
Även om det är väldigt utmanande är det också oerhört vackert. Här inne i bergsklyftan är det helt orört. Hit kommer inga andra än de som klättrar vía ferrata-leden. Det är helt enkelt inte möjligt att komma hit på något annat sätt. Och då enbart några av solen strålar når hit är det också frodigt och grönt, och på många ytor växer det mossa. Jag känner att jag har en väldig tur att få uppleva denna plats, där jag hänger på bergsväggen.
Min blick söker sig längre upp och nu hoppar mitt hjärta över några slag. Där uppe, nästan vid bergets topp, hänger nämligen en lina som leder tvärs över bergsklyftan. Jag kan se att det är tänkt att vi med hjälp av denna lina ska ta oss upp till bergets topp. Men det är bara att göra det. Vid den här tidpunkten finns det bara en väg och det är uppåt.
Med mussteg över bergsklyftan
Linan visar sig vara en bro av stålvajrar och den är drygt sju meter lång. Det är tre stålvajrar. En till att placera fötterna på och två i huvudhöjd, som händerna kan hålla i samt som man kopplar fast sina tre karbinhakar i.
Med en stel blick rakt in i bergsväggen över mig sätter jag trevande vänster fot på linan. Den är relativt spänd, så jag slipper ”gungkänslan” som jag hade fruktat. Höger fot placeras intill den vänstra och på så sätt, med pyttesmå mussteg tar jag mig över. När jag passerat mitten är mitt mod skyhögt och jag törs böja huvudet och skymta det som finns under mina fötter – 35 meter fritt fall. Det är faktiskt inte så hemskt och med känslan av att vara nöjd över vad jag har lyckats med når jag över till andra sidan. Här kopplar jag loss mig från linan och sedan kopplar jag fast mig i en ny vajer i berget. Just nu, efter drygt 40 minuters klättring, litar jag fullt ut på utrustningen, samtidigt som jag är ganska så matt i både armar och ben. Jag kopplar fast den tredje karbinhaken på ett av järnstegen medan jag behagligt sätter mig i klätterselen och låter mina trötta lårmuskler få en välförtjänt vila.
När vi når toppen av berget är hela gruppen full av eufori och utsikten härifrån är bara den en belöning. Vi är alla mycket stolta över att ha klättrat hela leden och alla pratar i mun på varandra och vill berätta om just sina upplevelser.
När vi kör tillbaka till kusten har det hunnit bli kväll och alla i bilen är mycket tysta, och nog lite trötta. Jag funderar över att jag är glad att dagens guider var så kompetenta att de kunde anpassa upplevelsen till gruppens nivå. Leden de valt var exakt så utmanande att vi kom ut ur komfortzonen men utan att vara så svår att det på något sätt blev obehagligt.
Facebook – NoLimitTour
Instagram – @nolimittour
Ordet Vía Ferrata kommer från italienskans ”järnstig”
Det är en aktivitet som placeras mellan hiking och bergsklättring. Det typiska för en vía ferrata är en stålvajer som leder hela vägen och som med jämna mellanrum är förankrad i berget. Klättrarna är fastspända med en lina i stålvajern vilket gör det säkert att färdas längs bergsväggarna.
Vía Ferrata-konceptet sträcker sig tillbaka till första världskriget då man i alperna anlade dessa leder för att göra det lättare för trupperna att röra sig.
Praktisk information:
Klä dig i praktiska kläder som du kan röra dig i, samt en varm tröja. När du når upp till högre höjd kan vinden vara många grader svalare än nere vid kusten.
Dina skor ska vara stängda och sitta bra på foten. Du behöver inte speciella klätterskor – vanliga träningsskor går utmärkt. De bekvämaste och bäst fotfäste får du i skor som har en sula i gummi och inte i plast, då du kommer att stå med mitten av foten på järnstegen. Du kan själv lätt kontrollera detta genom att ställa dig på kanten av ett trappsteg och se om du får någorlunda bra grepp.
Det finns över 50 olika vía ferratas i Andalusien. Man får absolut inte ge sig ut och klättra på dem utan säkerhetsutrustning och det rekommenderas att man klättrar med en guide som känner till klätterleden.
Av Louise Mercedes Frank, louise-mercedes@norrbom.com
. Foto: Kristina Havbo Kongsgaard
