Granada – utan Alhambra

För de flesta är en utflykt till Granada lika med ett besök på Alhambra och de trädgårdar, Generalife, som hör därtill. Så har det varit även för mig innan det gick upp för mig att Granada som stad har många fantastiska sevärdheter i själva centrum samt uppe i Albayzín. Så, i februari i år, precis när lockdown lyftes i Granada stad, begav vi oss av dit för att se alla dessa pärlor, och jag måste säga – det var riktigt fint, och tänk att vi aldrig sett dem tidigare! Följ med till Granada och låt dig förvånas.

Granada är fullt med fina hotell och senaste tiden har priserna legat på bra nivåer då konkurrensen om besökare varit hög. Då vi gärna vill bo centralt och med garage har vi valt Eurostar Catedral – ett helt nytt hotell nära katedralen med ett superfint garage. Granada är en mardröm när det gäller trafiken men hotellet är lätt att hitta om man knappar in Calle San Jerónimo 1 i sin GPS. Detta är visserligen inte hotellets adress, men det är ändå den man ska ange i GPS:en, så kommer man fram till hotellet och behöver bara svänga vänster i slutet av gatan för att komma till garaget. Hotellet är 4-stjärnigt och vi betalar bara 57 euro för ett dubbelrum. Till detta tillkommer 22 euro för parkeringen, men det är det värt.

Precis bredvid hotellet ligger ett turistkontor och där går vi in för att få en karta över staden, ett informationsblad med öppettider och en massa idéer. Vi börjar våra två dagar med Albayzín, som är det äldsta och mest ursprungliga kvarteret i staden. Där ska vi se ett bad, två hus, ett palats och den kända utkiksplatsen San Nicolas. Från hotellet behöver vi bara gå 100 m upp till Gran Vía de Colón, korsa gatan och så är vi i Albayzín.

Här börjar vi med att se det gamla arabiska badet: El Bañuelo, som ligger på Carretera del Darro, precis nere vid Darro-floden. Under arabernas tid fanns det 21 bad i staden, men El Bañuelo är det som är bäst bevarat och visst är det fint. Här får vi veta att vi för 5 euro per person kan köpa en biljett till Albayzíns tre största sevärdheter, så det gör vi. Utöver badet finns här både El Horno de Oro och palatset Dar al-Horro. Badet har både ett rum för kallt, ett för ljummet och ett för varmt vatten, och taken är fint välvda och dekorerade med stjärnor.

Nästa stopp är El Horno de Oro – alltså guldugnen, och detta fina arabiska hus ligger bara några 100 m från badet. Men nu funderar vi över vad detta med guld och ugn egentligen är. Jo, det är så att den ena av Granadas floder heter Darro och den kommer direkt från snön i Sierra Nevada. Namnet är en förvrängning av ”de oro” – alltså guldfloden, och förr i tiden har man helt enkelt hittat guld i denna flod. Det sägs till och med att det fortfarande finns guld i den, men jag vet inte om det stämmer. Hur som helst, i guldugns-huset fanns det en gång en ugn där man smälte guld. Detta hus är mycket fint med en traditionell patio i mitten och rum i två våningar runt omkring. Taken är också mycket fina och allt är vackert restaurerat.

Efter guldhuset beger vi oss till Casa de Zafra, som ligger precis i närheten, och som också är ett fint gammalt arabiskt hus. Här har man satt upp en massa plakat som berättar Granadas historia och detta hus bör man besöka om man vill känna historiens vingsus över staden.

Nu går vi upp till den mycket kända utkiksplatsen Mirador de San Nicolás, som ligger mitt i Albayzín, och härifrån har man en fantastisk utsikt mot Alhambra på den ena sidan och Darro samt snön i Sierra Nevada på den andra.

Det finns ett ordspråk om Granada som säger: “Dale limosna, mujer, que no hay en la vida nada, como la pena de ser, ciego en Granada”. Lite fritt översatt betyder det: ”Kvinna, ge den blinda tiggaren en allmosa, för det finns inte något större kval i livet än att vara blind i Granada”.

Och det må man hålla med om när man står här på San Nicolás och blickar ut över Alhambra, på snön i Sierra Nevada, på staden nedanför till höger och allt det vackra. En del människor kommer till denna plats bara för att njuta av livet och den vackra utsikten – en sann pärla.

Vi fortsätter uppåt och efter en del letande lyckas vi hitta fram till palatset Dar al-Horro. Detta palats var en gång bostad åt Boabdils mamma: Aixa. Hon var gift med Muley Hacen, den näst sista kalifen av Granada. Det är honom som den iberiska halvöns högsta berg, Mulhacén (3 479 m ö.h.) är uppkallad efter, eftersom han begravdes där. Utöver Aixa hade han också ytterligare fru, Soraya, som var en kristen kvinna som konverterade till islam. Hon var med i begravningsföljet när Muley Hacen begravdes uppe på berget, och tillsammans med hela följet halshöggs hon när de kom tillbaka ned, för ingen fick avslöja var Muley Hacen låg.

Det ödet slapp Aixa, kanske för att hon hade tre barn tillsammans med Muley Hacen, eller så var det för att det alltid var osämja i de furstliga gemaken varför Aixa bodde i detta palats och inte hela tiden på Alhambra. Om Aixa sa man att hon härstammade i rak linje från profeten Muhammed, så hennes status var mycket hög. Hennes son, Boabdil, blev den sista sultanen i Granada och det var hon som sa de berömda orden om sonen: ”Lloró como mujer lo que no supo defender como hombre” – ”Han grät som en kvinna som han inte visste hur man skulle försvara som en man”.

Saken var ju den att Boabdil gav upp både sig själv och staden, helt utan kamp, till det katolska kungaparet Isabella och Ferdinand den 2 januari 1492. På den tiden hade La Reconquista (de kristnas återerövring av Spanien) pågått i flera hundra år, och Boabdil var klok nog att se vad som skulle komma. Hans dynasti var det sista islamiska kalifatet på den iberiska halvön och det fanns ingen hjälp att få. Han överlämnade nycklarna till Granada till det katolska kungaparet och gav sig av i exil tillsammans med sitt följe, även Aixa.

Passet ”El suspiro del moro” (morernas suck) var den sista platsen varifrån han kunde se sitt älskade Granada, och han suckade och grät bittert. Det kan man nog gott förstå. Därefter steg han och hans följe ombord på ett skepp i Almuñécar, med vilket de seglade till Marocko, där de slog sig ned i Fez.

Och nu ska vi in och se Aixas palats högt uppe i Albayzín. Palatset är byggt efter den traditionella planen med en fin patio i mitten och rum runtomkring. Det finns också en trädgård och på en del ställen har man fin utsikt över staden. Palatset är fint, men det kan inte jämföras med Alhambra.

Nu skyndar vi iväg för en bit mat och njuter av en god sallad med falafel och den spännande kryddiga soppan harira på en liten bar på gatan Elvira. Efter denna upplevelse i den arabiska kulturen ska vi naturligtvis ära mat som passar till.

Under pandemin stängde alla barer, restauranger och butiker kl. 18, men när vi är här får vi vara ute till kl. 22, så vi promenerar ned till floden Genil, där en hel del människor har samlats. Därefter promenerar vi till Gran Vía de Colón, men beundrar först statyn av Columbus och drottning Isabella i centrum. Statyn är stor och föreställer Columbus på knä vid drottningens fötter. Det var precis efter Granadas fall som drottning Isabella beviljade Columbus pengar till hans färd över Atlanten. Kontraktet skrev under den 11 januari 1492 och bara 10 månader senare, den 12 oktober, steg Columbus i land på en liten ö utanför den amerikanska kontinenten. Men det är en annan historia.

När vi är här har vårt hotell ett samarbete med en restaurang som levererar mat, och fram till kl. 22 kan vi beställa vad vi vill från restaurangens meny. Restauranger levererar maten som vi äter på hotellrummet, och så behöver vi inte gå hungrig i säng.

Nästa morgon beger vi oss till en liten bar på Gran Vía nr. 9 för frukost, för är det någonting som vi verkligen tycker om är det pan con tomate och café con leche, och det får man på denna lilla lokala bar. Därefter går vi återigen upp längs El Darro, för där ligger ytterligare ett palats, och där har man inrättat stadens arkeologiska museum. Inträdet är gratis och museet är överskådligt och fint. Här stöter vi på ”the usual suspects” i historisk mening: ibererna, romarna, visigoterna, morerna och till sist de kristna. De har alla satt sin kulturella prägel på Granada och detta kan man se i museet.

Men det finns mer; vi promenerar ned längs gatan Los Reyes Católicos för att se El Corral del Carbón, kolgården, som byggdes under morernas tid som ett lager/hotell åt de många handelsresande som kom till staden för att sälja sina varor. De handelsresande behövde ju en plats där de kunde förvara sina varor och där de själva kunde övernatta, och denna stora byggnad byggdes just för detta. Byggnaden står här intakt fortfarande i dag och portalen är mycket fin. Senare användes den till förvaring av kol – därav namnet. 

Men än vi är inte färdiga med Aixa, och nu ska vi iväg och se det vackra rummet vari hon tog emot officiella besök. Aixa hade ju mycket makt och behövde därför en fin plats för sina officiella plikter. I en trädgård mitt i staden byggde morerna därför El Cuarto Real de Aixa – eller som det missvisande heter i dag: El Cuarto Real de Santo Domingo. Man går längs med en fin fontän mot en fyrkantig byggnad, som huserar det mycket vackert dekorerade rummet i arabisk stil.

Efter återerövringen var det några dominikanska munkar som fick lov att använda rummet, varför det döptes om till Santo Domingo. Det kunde de gott och väl låtit bli att göra, men El Cuarto Real är definitivt värt ett besök i alla fall.

Nu går vi till Museo Casa de los Tiros, som ligger precis i närheten, och där hittar vi ytterligare ett fint palats från 1500-talet med olika historiska artefakter och porträtt av olika spanska kungar. Också detta fint. 

Men nu orkar vi inte med fler palats och museer. Som tur är finns det en superbra vegansk restaurang precis i närheten, närmare bestämt på Plaza de los Girones 7, som heter Hicuri, och där serveras det fantastisk mat. Så på detta avslappnade sätt avslutar vi vårt första besök i Granada stad. Och nu vet vi också att det finns mycket mer att se, så vi bestämmer oss för att återvända om 14 dagar, och då ska vi se: Sacromonte, där zigenarna höll till, med grottor och ett grottmuseum, vi ska också se flera andra museer, vi vill se mer av Albayzín och vi vill gå upp till Generalife. Till slut vill vi också se El Parque de las Ciencias – ett vetenskapsmuseum med park.

Så följ med i nästa nummer av En Sueco!

PS. Det är en fördel att besöka Granada en lördag, eftersom museerna har längre öppettider då, nämligen kl. 10.30-17.00. Andra dagar stänger de flesta kl. 13.30.