På andra sidan… Har spansk fotboll sprungit offside?

Bollen rullar igen i den spanska ligan. Det gör den även med publik på läktarna – om än i begränsat antal. Möjligheterna är också begränsade att se spansk fotboll i den roll vi annars är vana vid – bland de absolut bästa i Europa. Något, eller mycket, har gått helt fel i spansk fotboll de senaste åren.

Fotbollsintresserade behöver inte ha ett bra minne för att komma ihåg året då FC Barcelona, ​​Real Madrid och Deportivo La Coroña satt på tre av de fyra semifinalplatserna i Champions League. Det är inte heller länge sedan som Real Madrid och Atlético Madrid spelade två spännande finaler i samma turnering. Under två decennier var det mer regel än undantag att se tre spanska klubblag nå minst åttondelsfinalen i Europas mest prestigefyllda turnering.

Spansk fotboll var förebilden – inte bara i Europa utan över hela världen. Deportivo La Coroña var solskenshistorien om hur man med mycket jobb, stor vilja och investeringar kunde få upp ett obemärkt division 2 lag till toppen av europeisk fotboll. I Barcelona sken solen på lagets talangskola, som levererade ut talanger och världsstjärnor på löpande band. Och i Madrid gick solen aldrig ned. Som ingen annan lyckades Florentino Pérez utveckla och kommersialisera fotbollen. Med djärvhet fick han tidens stjärnor som Figo, Zidane, Ronaldo och David Beckham till klubben. Och så började siffrorna bakom tv-rättigheter, sponsoravtal och försäljning av spelartröjor plötsligt att se helt annorlunda ut. Spansk fotboll ville och kunde någonting. Någonting som man tydligen inte kan göra i dag.

Minst illa har det gått i Madrid. Strategin med att varje säsong köpa en av världens absolut bästa spelare – kosta vad det kosta vill – håller inte längre. Nya klubbägare med större ekonomiska muskler har kommit in på scenen och just därför har det inte heller denna säsong varit möjligt att få Mbappé till klubben. Dessutom har de nyförvärvade storstjärnorna haft en underlig vana att snabbt blekna i Madrid. Bale och Hazard är nog de två bästa – eller sämsta – exemplen. De varken gör mål eller säljer spelartröjor. Laget är långt ifrån styrkan de hade förr. Det gäller även utanför plan. Florentino Pérez senaste kommersiella idé om att skapa sin egen europeiska superliga var helt offline.

Ännu värre har det gått i FC Barcelona. De senaste säsongerna har klubben gett sig själv en så stor ekonomisk smäll att det kommer ta år innan klubben blir sig själv igen. Katalanerna är annars kända för sitt goda ledarskap och sin ekonomiska förmåga, men det har Bartomeu ändrat på. Den nu före detta presidenten utlyste under våren val med en tung skuld på 1,25 miljarder euro (!) vilande på sina axlar. Endast ett fåtal kan förstå hur det kan gå så fel. Men när man slänger ut 100 miljoner euro efter Coutinho och Debélé, som bägge knappt dragit i spelartröjan, och samtidigt släppt sina dyraste stjärnor gratis, blir de röda siffrorna snabbt svindlande höga. Just det med stjärnspelarna som har bytt klubb gratis har gjort fansen mållösa. Detta gäller inte bara Messi utan även spelare som Iniesta och Xavi. Ingen kan förstå eller förklara hur Bartomeu kunde ingå bara ett ettårskontrakt med klubbens bästa spelare, som därmed kunde lämna klubben hur han ville i slutet av varje säsong. Själv kallade han det ”en gest till klubbens barn, som på bästa sätt har säkrat oss många titlar”. Ja tack – det låter bra, men så kan man inte driva en fotbollsklubb i dag. Messis flytt till Paris Saint-Germain borde ha varit en försäljning som skulle ha löst hälften av klubbens ekonomiska problem. Nu gick han gratis – och gör samtidigt de sportliga problemen i klubben ännu värre. För sportsligt är FC Barcelona i dag långt ifrån europatoppen.

Sammanfattningsvis är det med nostalgi och bitterhet vi vänder blicken mot den galiciska staden A Coroña. Att stadens stadion är halvtom i dag beror inte på några rådande covid-19-restriktioner. Det beror i stället på klubbens status i division 2 B – alltså divisionen under Málaga C.F. Det råder inga tvivel om att president Lendoiro hade hjärtat på rätt plats när han 1991 fick upp klubben i division 1 och satsade stort på att få de brasilianska stjärnorna Bebeto och Mauro Silva till klubben. Inte oväntat köpte man för lånade pengar och med en klar förväntan att klubbens intäkter nästa år, och nästa år, och nästa år igen, skulle öka. Det gjorde de också, men en dag gick det som på bostadsmarknaden: bubblan sprack. Det skulle säljas snabbt och klubben rök ut ur den förnämaste spanska ligan. Oförklarligt är botten ännu inte nådd.

Det får man å andra sidan hoppas den är för spansk fotboll. Det kommer att bli ett tufft och annorlunda år på de europeiska arenorna. Speciellt engelsmännen har sprungit ifrån oss. Som landet ser ut i dag är det faktiskt bara Atlético Madrid som har ett lag som kan sparka boll med de stora. Jesús Gil var inte rädd för stora finansiella armrörelser på sin tid, och i dag står hans son som ledare för en stark treklöver som, med sunt förnuft, skickligt idrottsligt ledarskap och en kapitalökning, har skapat ett starkt projekt med mycket framtid.

Det finns också mycket framtid för spansk fotboll, men det kommer att ta tid att komma tillbaka på rätt spår. Efter ett par decennier i full fart har nu spansk fotboll hamnat rejält offside.