Málaga vid ett vägskäl

När jag tänker tillbaka på första gången som jag promenerade upp längs Calle Larios, sommaren 1995, väcker det minnen till liv och sätter igång tankeverksamheten – på både gott och ont. Då var turism ett okänt begrepp i Málaga stad. Det fanns bara två hotell i staden och Calle Larios var inte ett promenadstråk utan en tvåfilig central genomfartsväg, som korsade konstitutionstorget. Där stod det en fontän utan vatten, och i övrigt fungerade torget som en gratis, oorganiserad scooterparkering. I slutet av Calle Larios fanns en neonskylt med en Seiko-reklam uppsatt på en av de gamla byggnaderna. Men Seiko-klockan hade stannat – och den hade stått stilla länge. Allt detta var mycket kännetecknande för Málaga på den tiden. Staden stod still.

1995 var också det år när Partido Popular vann sitt första kommunval. Med ett tydligt budskap om att vilja rusta upp den gamla stadsdelen och starta en rad andra initiativ för att främja turismen, blev Celia Villabobos stadens första liberala och kvinnliga borgmästare någonsin. Med sig hade hon den nuvarande borgmästaren Francisco de la Torre, som bland annat fick i uppgift att stifta rådet CIEDES, som senare skulle visa sig bli stommen bakom de många projekt och den kraftigt ökande turismen. Detta råd blev sammansatt av representanter från kommunen, Junta de Andalucía, alla politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarföreningar, universitet och kyrkan. Tanken var att alla skulle höras samt att skapa en bred ömsesidig förståelse för vikten av att locka turister till staden. Rådet skulle säkra att de nya projekten inte skulle stanna upp bara på grund av att en del politiker inte kunde komma överens.

 

Det tankar väcktes. Detsamma kan sägas om kommunens satsning på kultur- och företagsturism. Dessa begrepp var helt nya för många av Málagas invånare, som bara kände till ”Sol & Playa”-konceptet och som kanske hade hört talas om den nya golfturismen, som växte fram i Marbella. Nya tankar eller ej, så var det inte svårt att få stöd till de nya projekten. Saken var den att Málaga inte hade råd att inte förnyas. När Torremolinos 1987 fick status som självständig kommun hade de tagit med sig intäkterna och sysselsättningen från charterturismen och kongresscentret (i Torremolinos).

Invigningen av ”det nya” kongresscentret år 2003 och Picassomuseet året innan visade tydligt vart Málaga nu styrde sina steg. Visst dämpades aktivitetsnivån på grund av hårda krisår men i överlag har Málagas satsning blivit en jättesuccé, på rekordtid. I dag hålls det 100 större kongresser, konferenser och mässor i Málagas kongresscenter varje år. Staden har fått 31 museer, 18 hotell och ett par tusen turistlägenheter. Det sistnämnda har dock blivit en het potatis, som vi snart ska sticka gaffeln i.

Mitt i framgångarna som kultur- och företagsstad har Málaga även blivit populär som barnstad, idrottsstad, studentstad och City-Break-stad. Och det är fullt av folk i staden hela året runt, folk som naturligtvis ska bo någonstans.

Efter att kommunen för två årtionden sedan tvingades kämpa för att lyckas få entreprenörer till att investera i gamla stan i Málaga står de i dag i kö för att få lägga vantarna på de gamla övergivna byggnaderna. Och det är inte bara byggnader i den gamla historiska stadsdelen som är intressanta. Investerare vill ha fatt på allt inom en radie av 1 000 meter från Plaza de la Constitución. Detta betyder att tidigare ”inte så lockande” områden som Carreterías – Ollerías, El Molinillo, El Ejido, Victoria och de nya Soho-kvarteren, som för tio år sedan var området där stadens prostituerade höll till, i dag upplever en förnyelse som ingen tidigare ens vågat drömma om.

 

Alla applåderar – i alla fall tills de ser baksidan av det hela, för Málagaborna får sig en chock när de ser priserna på de renoverade bostäderna. I mycket grova drag har bostadspriserna i Málaga ökat med mellan 25-50 procent under de senaste tre-fyra åren, beroende på vilken sorts bostad det är, dess kvalitet och läge. Fortsätter vi med grova drag har kvadratmeterpriset på ett bra objekt i Málagas gamla stadsdelar skenat från 2 000 euro till 3 000 euro. Någonting som få har råd med. Men det gäller inte utlänningar, varför flera internationella fastighetsmäklare nu etablerat sig i Málaga, bland vilka bland annat svenska Fastighetsbyrån och Skandiamäklarna kan ses.

 

Men de bostadssökande i Málaga blir inte bara svettiga när de ser bostadspriserna, de får sig även en chock när de ser hur få bostäder som verkligen ligger ute till försäljning. Många av de nyrenoverade bostäderna kommer nämligen inte ens ut på marknaden. I stället hamnar de hos företag som hyr ut dem till turister. För varför sälja en lägenhet i dag för t ex 200 000 euro när den går att hyra ut för mellan 600 och 1 000 euro i veckan? Multipliceras det med 40 uthyrningsveckor per år, för att inte vara överoptimistisk, och ge projektet en tidsram på 10-20 år… därefter kan bostaden alltid säljas, med all sannolikhet till ett betydligt högre pris än i dag.

 

Så tänker både privata bostadsägare, entreprenörer och investeringsfonder, som står bakom de otaliga byggnaderna med AT-skyltar (apartamentos turísticos) på fasaderna. Bara förra året registrerades 1 300 bostäder som semesterbostäder i centrala Málaga.

 

Turismen skapar tillväxt, sysselsättning och nytt liv i många av Málagas tidigare övergivna stadsdelar, men den skapar även en het debatt kring stadens framtid.

Åsikterna är många men lösningsförslagen få. Om turismen håller på att ta över i Málaga är en debatt som till och med den alltid lika optimistiska Francisco de la Torre nog aldrig drömt om när han drog på sig arbetskläderna för dryga 20 år sedan.

 

Men det finns orsak till debatt. På flera centrala platser i staden ses det kvällstid fler likbleka turister än spanjorer och kommunen uppger att det bara i år kommer att öppnas dörrar till tusen nya turistlägenheter. I kommunhuset är man medveten om det allvarliga i situationen, för den lokala hotellägarföreningen har redan länge uppmärksammat hur skadlig en massturism kan vara för staden på lång sikt. Därför tittas det nu på Barcelona, som under de senaste åren aktivt sökt en lösning på den massturism som ”härjar” i flera områden i staden. En lösning kan visa sig bli en begränsning av antalet turistbostäder i centrala delar av staden. Och denna lösningsmodell övervägs nu i Málaga samtidigt som det redan lagts stora budgetar för förnyelse i stadsdelarna Pedragalejo och El Palo i öster och Huelin i väster, för att ”bredda” staden.

 

Om detta lyckas får vi veta om några år och det dröjer troligtvis även minst ett par år innan vi får svar på om det så omtalade skyskrapehotellet i den nya lustbåtshamnen blir verklighet eller inte. Allt fler röster talar emot det, och det är inte bara stadens vänsterorienterade antikapitaliströster som hörs. Fler och fler av stadens slipsklädda herrar bland de mer välbärgade i staden yttrar kritiska röster kring om ett Dubai-liknande hotell kommer att tillföra någonting vettigt till en gammal och charmig stad som Málaga.

 

Och snacket går som klockan slår. Ingen saknar den gamla Seiko-klockan i slutet av Calle Larios. I gengäld går tiden och utvecklingen nu så snabbt att Málaga har svårt att hänga med.

Café Central på Plaza de la Constitución är en av Málagas äldsta kaffebarer. De lokala gästerna sinar sakta medan turisterna forsar in. Take away-kaffe och engelsk frukost serveras på löpande band. Det samma gäller på Café Madrid på Calle Granada, som också är en av stadens klassiska kaffebarer. På Doña Mariquita på Plaza Uncibay råder dock fortfarande en gammal intakt stämning.

Sedan 1980-talet har stadens kräsna kvinnor köpt sina skor och stövlar hos Antonio Parriego på Calle Larios. Men inte längre. De kraftigt höjda lokalhyrorna på den fina adressen klarade butiken tillslut inte av längre. Man kan gissa att det väl snart öppnar en Uterqüe-butik eller liknande från den starka Inditex-koncernen, som står bakom bland annat Zara. Koncernen sitter redan på en stor del av huvudgatans hyreslokaler, varför flera Málagabor i dag kallar Calle Larios för Calle Inditex.

Flera av stadens gamla butiker kämpar för sin överlevnad. En av dessa är järnhandeln ”El Llavin” på Calle Santa María. För fem år sedan fanns det tre järnhandlare i den gamla stadsdelen, i dag är det bara ”El Llavin” kvar. De två andra tvingades stänga på grund av höjda hyror och färre kunder, för det är bara ett fåtal Málagabor som i dag har råd med att flytta till de centrala delarna. Hos stadens järnhandel hänger man dock inte läpp. Det gör man inte heller hos ”Deportes Zulaica” på Calle Granada, som sålt löparskor och träningskläder till stans idrottare under fem decennier. Butiken överlever tack vare rekommendationer och för att ägaren äger sina lokaler. Det är nämligen flera år sedan sist som denna butik har fått nya kunder från gatan, som i dag domineras av restauranger och turister, som inte kommer för att köpa träningsskor.

Nästan allt nybygge och alla renoveringar i centrala Málaga görs i dag med tanke på uthyrning till turister. Ett undantag är dock ett projekt på Plaza del Teatro. Dock förväntas bostäderna här att kosta mellan 200 000-700 000 euro. Det motsvarar ett kvadratmeterpris på över 3 000 euro.

Paco Duran har byggt om och delat upp sin stora takvåning i två för att hyra ut den ena delen som turistlägenhet. Vanligtvis bokar hans gäster mellan två och sju nätter, via Airbnb, och betalar normalt mellan 60-80 euro per dygn. Priserna varierar dock kraftigt. En del nätter säljs i sista minuter för 35 euro medan ett dygn i takvåningen under påskveckan gick för 160 euro. Paco Duran har bott i centrala Málaga hela sitt liv och han menar att turisterna är guld värda för staden. Men han säger också att den ska hållas under uppsikt för han är rädd att ingen kommer att vilja komma till Málaga om staden förlorar sin själ.