Staden osar av stämning när jag kör in i Puente Genil. Vädret är fantastiskt och varmt, och traditionen trogen ses spanska familjer ute på promenad med allt som hör till med stiliga skjortor och dräkter, och så vattenkammat hår samt noga lagda lockar när det kommer till barnen. Det är påskdagen i den lilla staden, där 30 000 människor bor, och längs huvudgatan har familjerna satt sig vid de många borden och stolarna, som har ställts upp för just detta tillfälle. Varenda kvadratmeter har utnyttjats för de ätande gästerna och just denna dag är säkerligen årets största inkomstdag för restaurangerna och caféerna i staden.
Det är inte de stora tronerna som unga män bär fram på sina axlar som åskådarna väntar på. I stället utgörs dagens huvudattraktion av bibliska figurer som kommer att vandra upp och ned längs huvudgatan. Mer exakt deltar inte färre än 400 bibliska figurer, som representerar delar från både det nya och det gamla testamentet.
Medan jag väntar på att skådespelet ska börja dricker jag en kopp kaffe på Casa Pedro, som finns nämn i Michelinguiden och som ligger på en av sidogatorna till huvudtorget. Här kan man sitta och njuta av folkvimlet innan allting börjar.
La Mananta
Påskveckan i Puente Genil är känd som ”La Mananta” och är en av de mest betydelsefulla, religiösa manifestationerna i Andalusien. Utöver att visa Jesu lidande, död och återuppståndelse, bjuder La Mananta på ett rikt galleri av karaktärer som överväldigar den som ser detta för första gången. Alla figurerna verkar gå ihop i ett sammelsurium, men det är också det som ger denna parad dess charm.
Det hela börjar på skärtorsdagen och fortsätter fram till påsksöndagen.
Figurerna är många och alla representerar de olika saker. Ett exempel är att det i paraden går kvinnor med en torsk eller en korg med sill eller grönsaker i handen – typiska saker som äts under fastan. Man ska dock inte låta sig luras av maskerna med kvinnoansikten, för under dem är alla män.
Roligast blir det när det går förbi djur. För dem ses det faktiskt ganska många av i paraden, både vita duvor, tuppar och ett och annat lamm skymtas bland de maskklädda männen.
Förlösande och kylväskor
Vid slutet av huvudgatan finns det ett litet torg. Där samlas alla män efter att de gått färdigt paraden. Deras bröder står och väntar på dem, redo att hjälpa dem av med de varma maskerna och perukerna. Svetten rinner nedför deras pannor och en del av maskerna måste tömmas på svett, trots att männen bär en slags huva under både mask och peruk, vilken ska skona insidan från allt för mycket svett.
Själva distansen som männen promenerat denna dag är inte så förfärligt lång, jag gissar på 1-2 km. Men det görs med långsamma steg och många uppehåll i den gassande solen. Vi fick vid ett tillfälle syn på en ung man som mitt i paraden sökte skugga, varpå han tog av sig masken ett par minuter medan han släkte törsten med ett par flaskor vatten.
Jag tar mig nu över torget, där feststämningen är hög. Längs bänkar och buskar står kylväskor med dryck till de törstiga männen. Varje brödraskap tar hand om de sina och familj samt vänner deltar också i festligheterna. Jag tittar nyfiket på tre masker som ligger sida vid sida. De lidande ansiktsuttrycken är lite skrämmande, även om jag vet att det bara är plast och färg samt lite nylontråd som hår. Ägarna till maskerna kommer fram till mig och berättar stolt vilket brödraskap de tillhör.
”El Reinado de Yosafat”, berättar den ena och håller stolt upp sin ”medalj” på vilken inskriptionen kan ses. De ser mitt ”intresse” för maskerna och lägger dem på bänken så att jag kan ta bilder.
El Reinado de Yosafat bildades på 80-talet av en grupp ungdomar från Puente Genil, utifrån de tre männens ålder gissar jag att de har varit med från början. Det är tydligt att det inte är första gången som de deltar i paraden och någonting säger mig att de verkligen ser fram emot att släcka törsten med det som väntar på dem i kylväskan.
Stämningen är på topp och jag erbjuds ”en kall från väskan”. Jag tackar och tar emot en flaska från kylväskans inre och låter mig svepas med i stämningen på torget ett ögonblick, innan jag och mitt sällskap beger oss tillbaka till kusten.
Av Text och foto av Louise Mercedes Frank, louise-mercedes@norrbom.com
