Kära läsare

En del svenskar som bor här avgudar allt spanskt, lyssnar till canto hondo och njuter av att säga att de nästan inte kommer ihåg hur det är att tala svenska längre. När man möter dem för tredje gången samma dag ska man återigen gå igenom kindkyss ceremonin. De ser ner på dem som inte har varit här längre än 17 år – som amerikaner, som anser sig vara viktigare än alla andra om deras förfäder kom över med Mayflower. Vågar man kritisera Sevillana eller mopeder, som får lov att blåsa genom stan i 90 km i timmen, då anser de att man borde skickas iväg med första bästa flyg norrut.
De anser att vi är gäster här och därför inte bör blanda oss i landets affärer.
En annan grupp består av de som konstant kritiserar och tycker det hindrar deras välbefinnande att stormarknaden inte har Kalles Kaviar på tub och att det aldrig är frost på bilen på morgonen.
Den tredje gruppen anser att det finns fördelar och nackdelar i båda länderna och man sticker näsan i landets angelägenheter, precis som man skulle ha gjort i Sverige.
Jag tillhör den sistnämnda gruppen, för naturligtvis har vi rätt att lägga oss i. Vi har valt att bosätta oss här och precis som vi har förpliktelser, har vi också rättigheter. Förpliktelser som en god medborgare inkluderar att ta medansvar och involvera sig. Det handlar naturligtvis inte om att beklaga sig bara för beklagandets skull och heller inte att påtvinga vår (kanske förr i tiden?)
svenska effektivitet och kontrollsystem ner i halsen på spanjorerna. Och ja, jag är en sådan som yttrar mina åsikter med syftet att väcka känslor hos folk. Trots krisen, lever vi i en mycket bekväm tid där alltför många bara lutar sig tillbaka i soffan och låter andra ta ansvaret. Ofta, sägs det, att jag är hård mot de skandinaviska länderna. Men okej, det har jag väl också rätt till – jag valde ju att flytta ut. Det ska inte råda något tvivel om att jag är stolt över mitt ursprung, men det faktumet ska däremot inte översättas till en generalursäkt för all framtida skandinaviskt uppförande.
När man ser på sitt fosterland på lite avstånd, och lever livet i ett land som är
lite annorlunda hopskruvat, och där det fria initiativet inte bara är ett begrepp, ja, då förundras man av och till när man läser om vad som sker där uppe i norr.
Den bristande ansvarskänslan – både för samhället och för sig själv – är en av de företeelserna. Det verkar som om man kan klara sig fint igenom ett skandinaviskt liv utan att göra ett handtag. Det man inte själv kan klara, finns det nämligen några andra som gör åt en. Så är det lyckligtvis inte här i Spanien, där ska man prestera för att kunna njuta. Alltså hyllas initiativet som utgångspunkt och insatsen belönas med sjukförsäkring, arbetslöshetsunderstöd och pension. Detta dikteras av Bismarcks välfärdsmodell, som är den vi lever med här i landet. I motsatts, som bekant där uppe i norr, där den anglosaxiska modellen härskar. Rycks den nu bort, grunden för välfärden här i Spanien? Det ser så ut (läs artikeln om hur Robin Hood leder landet i detta nummer av En Sueco). Är det bra eller dåligt? Tja… jag vill i varje fall påstå att det är farligt att söva befolkningen med omsorg. Det kväver initiativet och ger en falsk trygghet – för vem betalar räkningen när kassan är tom?
Ha’ en bra höstmånad här på vår solbelysta, bismarcke-fläck!

Helle Espensen