När förstår vi att tåget har gått?

Det har talats om det i flera tiotals år – och det pratas fortfarande om det. Flera av borgmästarna i Costa del Sols olika kommuner på har nyligen till och med smort sina munläder och kräver nu gemensamt att staten ska göra den avgiftsbelagda motorvägen AP-7 mellan Fuengirola och Marbella avgiftsfri till dess att tåglinjen mellan Málaga och Fuengirola förlängs till Marbella.

Faktum är att kustvägen N-340 i dagens läge är så övertrafikerad att allt som för att trafiken ska kollapsa och orsaka oändliga köer på den gamla tvåfiliga vägen är en liten punktering. Det är alltså därför som borgmästarna vill att betalmotorvägen ska ”öppnas” och vara gratis för alla. På samma sätt vill de att staten ska förlänga järnvägen för kusttåget så att linjen mellan Málaga och Fuengirola ska gå hela vägen till Marbella, för att lösa dagens trafik- och logistikproblem.

Vi kan nog alla hålla med om att allt detta är bra idéer, men de är dessvärre tomma idéer. För man borde ha tänkt på detta för många år sedan.

Vi börjar med kusttåget och skruvar tillbaka tiden till 10-talet, det vill säga 1910-talet. Vi behöver alltså titta tillbaka i tiden mer än 100 år för att hitta det första spadtaget till järnvägen där dagens kusttåg går. Man började i Málaga och nådde Fuengirola 1916. År 1955 ersattes godståget av ett passagerartåg med en avgång dagligen. Exakt 20 år senare, sommaren 1975, blev järnvägen en del av det statligt ägda företaget ”Cercanías”, som fortfarande i dag står för driften.

Man behöver inte leta fram gamla kartor för att se att det varken 1916, 1955 eller 1975 fanns någon betydande konstruktion på Costa del Sol – och överhuvudtaget inte mellan Fuengirola och Marbella. Områden som La Cala de Mijas, Calahonda, Elviria och Cabopino fanns knappt, förutom några få fiskestugor och bondgårdar. Likadant var det i Nueva Andalucía, San Pedro och sträckan mot Estepona. På den tiden var dagens exklusiva ”Golden Mile” inget annat än otjänlig jordbruksmark, där det bara växte ogräs.

Med andra ord fanns det då gott om plats till att bygga en järnväg – både till Marbella och vidare mot San Pedro och Estepona. Hade man gjort det då så hade man löst de trafikproblem som finns i dag. Men i stället för att tänka i rälsar tänkte man i tegelstenar – i alla kommuner. Och så var det med det. Det tjänar ingenting till att i dag be centralregeringen om en förlängning av kusttåget. Det tjänar heller ingenting till att en del borgmästare låtsas att de är kreativa och föreslår att man ska bygga en järnväg på pelare över den 40 cm breda mittvägrenen på dagens N-340. Det är helt uppenbart att det är alldeles för smalt och att kustvägen har alldeles för många snäva svängar för denna typ av konstruktion.

Nu måste vi i stället ta bilen, och vill vi komma fram fort får vi lov att betala en saftig slant för betalmotorvägen. Detta visste Costa del Sols borgmästare gott och väl när de för 30 år sedan vände sig till centralregeringen för att tigga till sig en ny motorväg från Fuengirola mot Marbella och Estepona. Det var ett mycket dyrt projekt och det är därför också i dag mycket dyrt att rulla ut på AP-7. Redan från början var planen att bygget skulle finansieras med användarbetalning, och så blev det ju också. Därför tjänar det heller ingenting till att flera borgmästare nu visar skrämmande tecken på bristande korttidsminne och ”kräver” att den avgiftsbelagda motorvägen ska vara gratis. Det har man i Madrid så klart varken lust eller råd med. Tillgångarna är begränsade och måste användas till annat – bland annat till avsaltningsanläggningar.

Man ska dock aldrig säga aldrig, men chansen att du som läser dessa rader någonsin kommer att kunna kliva ombord på ett tåg till Marbella är mindre än minimal.

Det är för sent. Tåget har gått.