Jag ser positiva signaler på marknaden. En vän som har en fastighetsbyrå får fler och fler efterfrågningar på objekt. Vänner som har haft det tufft börjar bli kallade till arbetsintervjuer, andra filar på grunderna till nya företag. Idéerna har liksom börjat sprudla. Det är härligt att se att de har kastat av sig det tjocka och grå täcket som legat över dem en längre tid. Krisen är fortfarande högst aktuell, men hoppet har börjat gro. Till detta hör att jag nyligen blivit headhuntad. Faktiskt till ett riktigt intressant företag, med, som den kvinnliga chefen sa: otroooliga utvecklingsmöjligheter samt både fast lön och garanterade bonusar. Mycket intressant. Och dessutom trygghet, då det är ett väletablerat företag med en stabil ekonomi som sedan många år visar på en positiv trend. Vilken kick för egot att hon kontaktade mig – för att jag är jag och för att jag kan det jag kan. Hon ville ha mig för mitt organisationskritiska öga samt min egenskap att arbeta med öppna kort och raka rör. En dröm som går i uppfyllelse för mig då jag när jag flyttade till Spanien lämnade uppstarten till ett konsultföretaget inom samma genre – organisation och ledarskap, som i samma veva som jag packade mina flyttkartonger fick in sina första uppdrag. Även om jag inte funderar på att byta jobb gick jag på mötet. Där satt jag, nyfiken, och såg hela min drömtillvaro ritas upp på ett papper framför mig – företagsstrategier, organisationstyper och ledare samt alla fack och teorier kring organisation och ledarskapsfrågor.
Tillslut frågade hon om jag var intresserad. Visst var jag det, men först ville jag ha svar på några frågor – företagets egen strategi, uppbyggnad och kultur samt varför de arbetar efter just de strategier som de valt och var de ser sig själva i framtiden. Plötsligt ändrades hela hennes attityd. Hennes blick mörknade och hon frågade om jag ansåg att hon inte kunde driva sitt egna företag. Hon bytte tvärt från att vara öppen och trevlig till att bli otrevligt defensiv. Sorgligt. Hon hade, om hon varit stark i sin roll, helt enkelt svarat på frågorna, delat med sig av informationen och varit stolt över sin firma. Det var då som jag bestämde mig för att tacka nej. Ska jag arbeta med organisationsförbättring i ett företag vari det inte går att tala om den egna organisationen? Det går ju stick i stäv.
Tyvärr finns det alltför många exempel på liknande chefer, vilket skapar osäkerhet i organisationer. Fler borde satsa på t ex fortbildning, personalvård, delaktighet, information, kommunikation samt skapa det mervärde som det ger med personal som trivs. Att möta personalen med maktstinn positionsöverlägsenhet, sura miner och hårda ord ger sällan långsiktlig utdelning. Chefer som suttit på sin stjärt en länge tid verkar uppenbarligen glömma vad som i grund och botten bygger en arbetsplats – organisationen och människorna i och omkring den. Många ledare är helt enkelt för insnöade i sin lilla bubbla.
Ett utmärkt exempel är en av mina före detta arbetsplatser. Det var ett företag med rätt så många anställda. Det så kallade ledarskapet var så svagt att personalen, efter möten med chefen, frågade varandra om någon hade fått svar på några som helst frågor, medan chefen låste in sig på sitt kontor. Inte en enda gång under min tid i företaget upplevde jag att chefen gav ett enda svar, varken vid en direkt fråga mellan chef och arbetstagare eller under ett möte där alla deltog. Det enda som någonsin sades var: jag återkommer – vilket aldrig skedde.
Tänk om samordning, kommunikation och samarbete skulle värdesättas. Om organisationens medlemmar kunde tala öppet och inte viska i korridorerna (allt detta viskande skapar en enorm osäkerhet, vilket ofta leder till ineffektivitet). Om chefer skulle vara säkra i sina roller som ledare och inte känna sig hotade så fort en medarbetare ifrågasatte hur chefen tänkte i en eller annan fråga. Tänk vad långt ett företag kunde gå om chefen skulle lyckas se och använda sig av de förmågor, kunskaper och färdigheter som vanligtvist finns i en personalstyrka och om befintlig kompetens skulle tas till vara och uppmuntras. Tänk vad stark en sådan organisation, där alla trivs och känner betydelse, skulle kunna bli.
Tyvärr vimlar det av företag där cheferna tror att de skapar respekt och effektivitet genom rädsla, hot och osäkerhet hos personalen. Företag där personalen ses som arbetare och inte som medarbetare. Det enda som åstadkoms är arbetstagare som inte trivs, inte ger det lilla extra, inte vågar ta initiativ, inte känner sig värdefulla. Om du frågar mig; chefer som älskar makt är ute och cyklar i stark motvind.
Jag hoppas att den nya generationens chefer förstår vad skillnaden är på att vara chef och ledare samt att de kan vara mycket framgångsrika chefer samtidigt som de är bra ledare.
