Fem dagar till havs

Hur är det att bo ombord på ett 50 m2 flytande hem med världens bästa havsutsikt i fem dagar? Det är fantastiskt – om du klarar av att leva utan internet dygnet runt, utan att umgås med andra människor och utan att se land under nästan en hel vecka.

Här berättar jag vår erfarenhet efter att min man – kapten Harald och jag – matros Heidi gav oss ut och seglade med vår segelbåt Tealie från hamnen i Sotogrande till Lanzarote.

Att stänga av mobiltelefonerna lämnar ett vakuum, en slags abstinens från att inte ha nyheter, sociala medier eller kontrollera e-posten när man vill. Men när man väl har kommit över den barriären är det härligt att slippa vara påkopplad hela tiden. Vi får tid till att prata ihop, läsa böcker, lösa korsord och spela spel. 

Man skulle kanske tro att livet på en båt är enformigt och att dagarna snart skulle bli outhärdligt långa, men det finns alltid något att göra ombord. Seglen måste justeras efter väder och vind och det finns alltid något underhållsarbete som måste göras, mat ska lagas, det ska städas, inlägg ska göras på sociala medier och loggboken ska uppdateras. Med andra ord – triviala sysslor som får dagarna att gå. 

Matrosen ansvarar för soporna. Matavfall kastas i vattnet medan plast, konserver, glas och papper sorteras. Dessvärre är det inte alla hamnar som erbjuder återvinningsstationer, så många gånger måste allt slängas i ett och samma kärl. Oavsett vad så är det i alla fall ordning och reda på båten under seglatsen, och samvetet mår bra. 

Vi börjar alltid alla våra långa seglatser med entusiasm och äventyrslust. Den första dagen ser vi alltid till att allting sitter fast så sin plats så att inget välter, glider, krossas, knakar eller bankar – vilket skulle driva oss till vansinne. Den andra och tredje dagen upplevs resan fortfarande som ny och spännande, och vissa rutiner faller på plats trots att dygnet inte har någon bestämd rytm. Vi vaknar och går och lägger oss när det passar och försöker att hålla oss till våra fasta matrutiner.

När solen skiner och Tealie glider som en drottning genom Atlantens dyningar, kan vi sitta på däck och läsa och göra vardagssysslor utan att planer speciellt långt i framtiden. Men tyvärr är inte alla dagar likadana. 

När vinden och vågorna tilltar är livet plötsligt inte så enkelt längre, särskilt inte när man är inne på den fjärde dagen, och man känner att det nu börjar bli dags att nå mållinjen. Normalt okomplicerade uppgifter som vi vanligtvis tar för givet, som att klä på sig, göra en kopp kaffe eller gå på toaletten, måste nu planeras klokt. Det känns plötsligt som om vi är instängda i ett flipperspel, där man börjar färden över durken likt bollen som skjuts ut. Man flippras fram och tillbaka, till och med när man bara ska gå från trappan till kabyssen måste man klamra sig fast vid räcken och bordskanter och så råkar man stöta i en karm med lilltån. Man känner sig som en vinnare när man äntligen lyckas ta sig i mål, trött och mörbankad efter bragden, full av blåmärken och förbannelser. Att sova är inte heller någon lätt uppgift med ovana rörelser och oljud. Vi rullar runt i kojen och vet inte åt vilket håll vi kommer vakna, utmattade och stela i kroppen, efter en kamp med oss själva och sängkläderna.

Fukten ute till havs gör allt vått, och det är svårt att sova när det droppar från taket. Utanför är också allting vått, som efter regn. Som tur är behöver vi inte använda våra nyinköpta regnställ, som vi saknade under en storm förra året. På den tredje dagen passerade vi stormens brottsplats, som väckte några skrämmande minnen och vi hoppas att vi aldrig behöver uppleva något liknande igen. 

Vi räknar inte dagarna med vare sig datum eller klockslag, utan i antalet soluppgångar. De är ofta helt magiska, men efter några dagar blir vi lite avtrubbade och tar det som började som en saga som något självklart. 

Nätterna kan bli väldigt långa. Men om det är stjärnklart är det spektakulärt och det är nästan så att man kan höra stjärnorna gnistra. Den här resan har vi tur och får följe av fullmånen som visar vägen i mörkret, där vi känner oss ganska övergivna ute på den stora, svarta Atlanten. För man känner sig ganska liten i en båt på drygt 12 x 4 meter, ute på världens näst största hav med havsbottnen 4 000 meter under sig. 

Vi tappar tidsuppfattningen men aldrig känslan om färdriktningen. De kändaste stjärnkonstellationerna och planeterna sviker aldrig. Trofasta visar de sig på himlavalvet och visar vägen, liksom även solen och månen.

Att sitta på däck och höra ljudet av vågorna och vinden samt se ljusen på havsytan är både vackert och fascinerande. Flaxandet av seglen och mastens knakande är som små hälsningar som påminner oss om att vi inte är ensamma. Marelden lyser upp vattnet som stjärnorna på himlen. Vi slumrar till när vi kan och litar på autopiloten, vilket vi tyvärr inte alltid kan göra. 

Vi är bägge två som gladast i soluppgången, när en ny dag gryr och nya utmaningar ska övervinnas. På just denna resa sviker autopiloten oss flera gånger; två gånger på grund av kolstiften, de andra gångerna för att vi får slut på ström. Vi har tre solpaneler på däck som genererar el, men skiner inte solen laddas de inte, och utan el stannar autopiloten, toalett- och vattenpumpen, navigationsutrustningen och lamporna. Då måste motorn startas för att ladda batterierna. 

Toaletten spolas med uppumpat havsvatten och disken sköljs med havsvatten med en manuell fotpump på golvet. Vi tvättar och sköljer med färskt vatten, medan matlagning och vattenkokning sköts med gas. Hemma tar vi det för givet att kunna slå på strömbrytaren och öppna vattenkranen, men det är en del att tänka på för när man har begränsat med vatten, el, gas och diesel under en sådan här resa.

Ombord har vi två badrum och när motorn är i gång värms varmvattentanken upp. I en lugn miljö unnar vi oss en varm dusch, men vi sänker även ner en hink i havet för att tvätta oss i aktern. Där har vi också en färskvattendusch som vi sköljer av oss med efter att vi har tvättat oss i saltvatten.

Ett och annat fartyg passerar i horisonten men annars är det inte mycket sällskap ombord. Vi ser måsar, stormfåglar och tärnor samt får även besök av två gräshoppor, en fjäril, två okända skalbaggar, ett bi, en fluga och tre trollsländor. Dessutom ser vi två flygfiskar och några delfiner dyker upp för att hälsa på oss, och i den tredje solnedgången får vi en kort och sällsynt föreställning med hoppande delfiner! 

Några timmar innan vi anländer Lanzarote får vi plast i propellern, men som tur är lossnar plasten utan att vi själva behöver hoppa i vattnet för att ta loss det. Vi seglar också förbi en pall som lätt hade kunnat träffat skutans sida. Vi ser tyvärr en del skräp, mest vita plastburkar som förmodligen har kastats från eller fallit av fartyg, men allt som allt är det förvånansvärt litet. 

På denna seglats har vi provianterat lättare än vid tidigare resor. Vi förberedde med köttsoppor och kokta makaroner hemma, så att det bara är att värma upp senare. Annars håller vi oss till vår vanliga mat såsom havregryn till frukost, sallad till lunch och kött eller konserver till middag. Ombord har vi begränsat med vatten varför vi alltid tar med oss några extra femliters-dunkar. Jag måste erkänna att vi i svårt väder tar till saker som är lätta att äta, som nudlar eller salta kex.

Det lite primitiva livet ombord passar inte alla och lämpar sig nog mest för personer som verkligen är intresserade och sociala enstöringar, och så länge vi inte behöver slåss med kraftiga stormar passar det oss. Vi bor annars avsides och är vana vid att inte ha daglig kontakt med andra människor, så det är inte nytt för oss. Vi pratar lite om livet på land och sitter med lite dåligt samvete för att ha lämnat hundar, hus och trädgård till andra. Men vi behöver dessa resor för att inte växa fast i vardagliga rutiner samt för att hitta tillbaka till de personer som vi en gång var.

Efter exakt fem dygn anländer vi till Puerto Calero på Lanzarote. Då har vi seglat 627 sjömil (motsvarande 1161,2 kilometer). Vår totala resa är planerad att ta sex veckor och målet är att besöka alla sju Kanarieöar för att därefter segla vidare norrut till Madeira och Porto Santo, innan vi ger oss ut på öppet hav för fem dagars seglats hemåt igen.

Och funderar du nu över om vi kommer att göra om detta, så är svart: ”Det är klart vi ska!”

www.zoneazul.com

Text och foto: Heidi Liestøl Undheim